Om Fredrik

Ja, nu är det ju så att Fredrik, som brukar skriva här, är ute och reser, och därför har han bett mig skriva något i hans ställe. Jag har fått klara och tydliga instruktioner rörande vad jag ska skriva om, men dem tänker jag högaktningsfullt skita i. Och istället ska jag berätta lite om Fredrik himself.

Jag heter förresten Adam, och det var alltså på mitt golv Fredrik bodde en tid efter att han och tjejen flyttat isär. (Hon är för övrigt en pärla, så stäng öronen om han någonsin säger något taskigt om henne.) Jag och Fredrik har varit vänner i snart tio år, jag känner honom bättre än de flesta, och därför vet jag att han inte blir orimligt arg för att jag gör så här istället. Det lever ju trots allt en liten, glödande exhibitionist även inuti honom.

Fredrik föddes för farligt nära trettio år sedan i en identitetslös småstad på flacka, flacka västkusten. Hans första år var sensationellt konventionella – accentuerade av monokromatiska radhuslängor, grillfester, Roxette och Tom Petty, kärleksfulla föräldrar och sval grannsämja – försiktigt kryddade med en odramatisk skilsmässa, barnfetma och inte helt friktionsfria försök att interagera med kvarterets jämnåriga. Och så köpte han förstås sin allra första skiva: Alice Coopers Trash. (Om Du frågar honom, kommer han kanske påstå att det var Metallicas betydligt tuffare Ride the lightning, men det är alltså ren och skär lögn.)

Med puberteten följde en ödmjuk tonårsrevolt. Det tjackades kolv, det snusades bakom slöjdsalarna, det gjordes misslyckade försök att snatta Megadeth-album i den lokala skivbutiken, och svettiga, fumlande finnklämmarfingrar försökte förtvivlat knäppa upp en blommig bomullsbehå, medan Eddie Vedder strupsjöng om lille Jeremy i bakgrunden, den ensamme stackaren.

Med tiden snöade Fredrik alltmer in på elektronisk musik. Rocken glömdes bort, det fjuniga bockskägget rakades av, Master of puppets detroniserades och The Future Sound Of Londons Lifeforms kröntes till kung, Sepultura-tröjan slets av och ersattes av en i mossgrön flanell med en fläskig Orbital-logga på bröstet. (Och ja, den var precis lika ful som Du tror.)

Jag lärde känna Fredrik något år efter att han tagit studenten, ett par år innan han flyttade till Stockholm. Han höll då just på att lämna tonåringens förlamande osäkerhet för tjugoåringens enerverande självsäkerhet. Han hängde mittemellan den tid då man inbillar sig att ingen förstår en och den då man tror sig förstå något ingen annan forstår. Han hade precis återvänt efter att ha bott i London en tid, där han såklart förtrollats av miljonstadens beckmörka technoklubbar och allt vad de inbegriper, och han betraktade drygt de bekanta i småstaden som slöa, synskadade drönare. Kort och gott: Han var en duktigt irriterande kille, och jag kan faktiskt inte riktigt minnas varför vi överhuvudtaget började prata med varandra på den där förfesten för snart tio år sedan. Tja, förmodligen berodde det på att till och med jag kunde vara lite väl självgod back in the days, och det var väl också just därför vårt samtal – våra två döva monologer, illa förklädda till någon slags pseudodialog – ändå slutade med att vi bytte telefonnummer. Och tur var det, för ända sedan dess har vi varit vänner – ibland väldigt nära vänner, ibland bara nära. (Och det återstår att se hur det här inlägget förändrar saker och ting.)

Nog så. Jag har redan skrivit mer än vad jag ursprungligen tänkt göra. Men nu vet Du lite mer. Kanske berättar jag ytterligare något om Fredrik vid något annat tillfälle. Om inte, återvänder han om en vecka eller två – med sitt pretentiösa raljerande, med sitt hämningslösa vältrande i det förgångna.

Jag tror att Du kan hålla dig.

Adam.