Svettiga tolvor

I samband med att jag flyttade in hos min vän på Lappkärrsberget, började jag också jogga regelbundet. Och jag upptäckte till min förvåning att jag faktiskt gillade det. Det rensade tankarna. Jag mådde bättre. Och det fick mig att uppskatta det man väl skulle kunna kalla för dansmusik på ett helt nytt vis.

Genren techno är faktiskt yngre än vad jag är. Likväl har den lyckats utvecklas minst lika mycket – från att vara en relativt homogen form av dansmusik, till en minst sagt heterogen ansamling stilar, varav vissa egentligen inte har särskilt mycket gemensamt, och det var väl länge sedan ens majoriteten av dem inriktade sig på just dansgolven. Med tiden har technon också upphört att bara vara något farligt och utmanande som dunkar i Detroits källarlokaler, utan den är numera i lika hög grad något rent och polerat som får kristallen att klirra på Café Opera, som ibland till och med lyckas få tavelramarna att skaka på våra teatrar och museum.

Technon har alltid rymt en mängd olika slags kvaliteter, men i takt med genrens utveckling, popularisering och kanonisering, har dess mer fysiska egenskaper hamnat lite i bakgrunden. Det är en klassisk utveckling i den västerländska kulturen, som i århundraden fasat för det smutsiga och svettiga. Det är väl därför vi inte längre dansar till jazz. Det är väl därför Du numera sitter ner under en Led Zeppelin-konsert. (Samt på grund av att publiken har en snittålder på femtio.)

Men jag är inte mindre skyldig än någon annan. Jag har blivit lite äldre och lite bekvämare. Jag sitter gärna och mycket. Jag går inte lika ofta på klubb, och jag är inte ens säker på att jag tycker om att dansa längre. Definitivt inte nykter i alla fall…

Så vad göra? Jag gillar ju sofftechno, men jag tycker ju också om mina svettigare tolvor. Ja, inte för att jag har några. Jag har torra, osexiga CD-skivor och ofysiska filer. Men ändå. Jo, lösningen är (och det här får mig verkligen att känna mig ännu äldre än vad behovet att överhuvudtaget diskutera det här gör): jogga. Ja. Jogga.

Nej, låt mig förklara. Jogging är fysiskt. Jogging är smutsigt. Jogging är svettigt. Jogging kan vara farligt, åtminstone om man, som jag, springer sig så trött att man till slut bara rusar rakt över några av Stockholms mest trafikerade övergångsställen. Jogging handlar om takt, om att komma in i en rytm och hålla den, vidare och vidare och vidare, tills man hamnar i ett slags transliknande flumtillstånd. Se?

Så skaffa Gabriel Anandas tolva Stream of consciousness, skaffa Red Robin & Jakob Hildens Metro gold, Mark Hennings Hot fork buffet, Troy Pierces 25 bitches och Chris Liebings Bangbop/puckelbop – sula in filerna i din mp3-spelare (bärbara vinylspelare finns också, men de är inte i närheten så charmiga som man kan tro), och ge dig sedan ut och jogga.

Och Du kommer att förstå.

Du kommer att bli betessläppsgalen av lycka. Euforisk. Du kommer att springa som Du aldrig sprungit förut. Som vinden. Glöm alla kom-i-form-knep. Vad du behöver är techno. Du behöver låta hundra brutalt dunkande decibel hamra sönder dina trumhinnor, tills öronen och fötterna blöder, tills Du kan vrida ur endorfinerna ur hjärnan på samma vis som svetten ur din tröja.

Tro mig, Du måste prova. Jag är inte helt ärligt, men nästan.

Du kommer att minnas hur det kändes att vara levande.

Så kalla mig gammal och tråkig om Du vill. Slöfock.