Två till tre gånger vikt pappersbit

Efter att ha joggat hyfsat regelbundet under några veckor tid, var jag i tillräckligt bra form för att under rundorna orka tänka på något annat än hur långt det var kvar, alternativt på allt det jag borde ha hunnit säga mina nära och kära. Och medan jag någorlunda taktfast joggade vidare med det rytmiska bultandet i mina öron, föll det sig naturligt att fundera på vad det egentligen var jag fann så fascinerande med den musik jag lyssnade på.

Jag tror att det var Robert Henke (bättre känd som Monolake) som sa att monoton musik kan sägas anta formen av ett tredimensionellt, fysiskt objekt. Han menar då att musik som upprepar vissa ljudsegment om och om igen låter lyssnaren uppfatta dessa ur liksom olika vinklar, på ungefär samma vis som man kan betrakta ett fysiskt objekt från olika håll genom att vrida och vända på det. Och det där är ju så jäkla smart och bra sagt, och jag önskar innerligen att jag själv kunde ta åt mig äran för det.

Jag tror dessutom att Henkes tanke delvis förklarar varför monoton musik är så effektiv när den samtidigt är sådär finslipat minimalistisk. Minimalistisk musik har nämligen precis samma förmåga – den låter lyssnaren vrida och vända.

Det där kan exemplifieras med två bitar vikt papper. Det ena är vikt vinkelrätt, två-tre gånger, det andra är vikt i olika vinklar, tio-femton gånger. Det första pappret representerar minimalismen, det andra något annat. Det första är Ludwig Mies van der Rohes Barcelona-stol, det andra är vilken rokoko-tårta som helst. Det första är Oscar Niemeyers domkyrka i Brasília, det andra är Antoni Gaudís monstruösa termitstack Sagrada Família.

Även om det första pappret förefaller vara enklare, ser det faktiskt annorlunda ut på ett oändligt antal olika vis beroende på ur vilken vinkel Du betraktar det. Det andra pappret, å andra sidan, ser kanske först mer komplext ut, men om Du vrider och vänder på det, inser Du snart att det ser ungefär likadant ut oavsett från vilket håll Du tittar på det. Följaktligen kan Du påverka hur det första pappret ser ut, medan det inte är möjligt med det andra. Därför ser också det första pappret annorlunda ut varje gång Du tittar på det, medan det andra alltid ser likadant ut.

Och alltså är minimalisk musik och monoton musik egentligen en och samma sak.

Ja, under mina febriga, förvirrade joggingturer framstod ju de här tankarna som aningen klyftigare än vad de gör nu, när min hjärna åter är syresatt, när några månader gått och jag fått lite perspektiv på saker och ting. Men jag tror fortfarande på att man ska vara väldigt försiktig med att avfärda det till synes enkla som just enkelt, som något platt, som något klart och uppenbart. Ibland är det nämligen precis tvärtom.

Plastikmans paranoida technoepos Consumed, Ricardo Villalobos påtagligt knarksargade husbest Fizheuer zieheuer, Thomas Brinkmanns asketiska dubgung Studio 1 – variationen och William Basinskis överjordiskt vackra hymn Watermusic II – det är fyra exempel från fyra olika genrer på minimalistiska, monotona mästerverk jag aldrig tröttnar på – aldrig, aldrig – trots deras extremt repetitiva och bedrägligt enkla natur.

Anledningen till att jag inte tröttnar på dem är däremot väldigt enkel: De låter annorlunda varje gång jag lyssnar på dem.