Fallerav fallerallavi

Musik är i många avseenden något självklart. Musik kräver inga förkunskaper, ingen särskild mognad eller erfarenhet. Svenska tonåringar kan uppskatta samma musik som amerikanska mödrar som marockanska morfäder.

Men musik är samtidigt något väldigt, väldigt märkligt. Att något så pass abstrakt och oförklarligt kan förklara vår värld och få oss att förstå oss själva bättre, ofta utan att uttrycka ett endaste ord, är fullkomligt oförståeligt, att något så simpelt som en serie lufttrycksförändringar lyckas vidröra våra hjärtans ömmande skrymslen är obegripligt, och att dessa toner till råga på allt så ofta tillkommer genom slump och intuition, medför att musik framstår som det mest magiska som finns i vår värld – en vuxen värld där ungdomsårens förtrollning sedan länge är bruten.

Det här slog mig åter, som ett eko från det förgångna, då jag satt i min väns lägenhet på Lappkärrsberget och ännu en gång lyssnade genom William Basinskis episka svit The Disintegration Loops – ett strålande exempel på allt ovanstående, ett makalöst musikstycke som ordlöst lyckas formulera tillvarons innerligaste sanning.

Berättelsen om hur DLP (som sviten ofta kallas) tillkom har nog de flesta som är bekanta med Basinski redan hört, men nu är det ju trist nog inte är så många som är det, och sålunda tål den att berättas ännu en gång. Det är nämligen en fantastisk berättelse – så otrolig att den inte kan vara annat än sann.

Basinski föddes 1958 i Houston, Texas. Redan som barn var hans musikaliska begåvning uppenbar. Han lärde sig tidigt spela klassisk klarinett, och snart studerade han jazzsaxofon och komposition vid North Texas University. I slutet av sjuttiotalet kom dock banbrytande kompositörer som Steve Reich och Brian Eno att radikalt förändra Basinskis sätt att betrakta musikkonsten, och det var först då han började finna sitt eget, alldeles unika uttryckssätt.

Basinskis musikstycken består ofta av korta, melankoliska melodier framförda på olika tangentinstrument. Dessa melodier har spelats in på rullband och upprepas sedan om och om igen i så kallade bandloopar, samtidigt som ljudbilden ständigt förändras med hjälp av olika effekter. Resultatet är häpnadsväckande meditativa, hypnotiserande stycken som liksom suger in lyssnaren i dem. DLP innefattar sex sådana stycken.

Berättelsen om DLP har sin början en varm sensommardag i Basinskis lägenhet i Brooklyn, då kompositören bestämt sig för att kopiera ett antal äldre rullbandsinspelningar till sin hårddisk. Under arbetets gång finner han nämligen några bortglömda stycken han spelat in nästan tjugo år tidigare. Styckena rymmer svävande, drömska melodier, enkla men outsinliga, lågmälda men samtidigt storslagna och tidlösa. Melodierna är som krusningar, som böljor, som stormande vågor – allt på en och samma gång. De sliter tag i den fyrtiotreårige kompositören och för honom med sig, bort, bort genom tid och rum, över de amerikanska landskapen, genom de amerikanska drömmarna, förbi det förgångna, tillbaka till den blåskimrande tid då han spelade in dem. Och i det ögonblicket återupplever Basinski sina sedan länge förlorade ungdomsår.

Men ögonblicket är smärtsamt ögonblickligt. Så snart kompositören börjar kopiera de suggererande melodierna, upptäcker han till sin förfäran hur musiken börjar upplösas. De gamla rullbanden visar sig vara lite väl gamla, och därför skavs nu järnoxiden successivt av själva plastbandet. För varje varv rullbanden roterar, faller än lite mer metall av och regnar gnistrande ner till bandspelarens botten, där den samlas i en liten, glittrande pyramid, och för varje varv växer sig de nakna, döda ytorna på bandet allt större, medan melodierna i allt större utsträckning ersätts av knaster och brus, eko och tom, tom tystnad.

Basinski har i efterhand vid upprepade tillfällen betonat hur känslomässigt omvälvande denna händelse var. Det han upplevde var nämligen inte endast melodiernas sönderfall, utan med dem vittrade också landskapen sönder, drömmarna skingrades, och de för ögonblicket återfunna ungdomsåren bleknade åter bort. Ja, allt dog – en stilla, vacker död.

Till slut var det helt tyst. Musiken hade förvandlats till en klump glitter. Fullkomligt försvunnen var den dock inte, för på Basinskis hårddisk fanns det nu sex inspelningar av sex svävande melodiers sönderfall – de sex stycken han senare skulle döpa till The Disintegration Loops.

Och det är nu berättelsen blir nästintill kusligt bisarr.

Basinskis gamla rullband började falla isär i början av september 2001. Han bodde då, som nämnts, i Brooklyn, New York, mindre än två kilometer från tvillingskraporna vid World Trade Center. DLP tillkom alltså under samma tid som den epokavgörande attacken mot kompositörens hemstad ägde rum.

Basinski har berättat att han och hans vänner spenderade större delen av denna tid uppe på taket till byggnaden han bodde i. De satt där, tillsammans, och lyssnade på DLP-styckena efter hand som de blev klara. De upplevde hur deras gamla stad dog i lågorna och hur en ny föddes ur askan. De såg eld och svart rök. De kände en svedd stank sprida sig i kvarteren. De hörde helikoptrarna smattra, sirenerna tjuta, musiken falla isär och dö. Och Basinski kunde såklart inte annat än tänka att han just råkat komponera ledmotivet till världens undergång.

Ja, det är en fantastisk berättelse – så otrolig att den inte kan vara annat än sann.

Men trots berättelsens mer otroliga inslag, förstår man ändå hur Basinski kände de där dagarna, och musiken som då tillkom är liksom självklar. Man behöver nämligen inte befinna sig i New York vid helt fel tidpunkt för att uppleva hur saker och ting faller isär. Det är ju tvärtom något ytterst universellt.

Basinskis omvälvande upplevelser resulterade alltså i sex musikstycken. De är olika långa, låter olika, utforskar olika toner och stämningar, böljar och stormar med olika intensitet. Det tar tjugo minuter för en melodi att falla isär, nittio för en annan. Men de faller alla isär, och samtliga sex slutar på exakt samma vis: De tystnar, de förvandlas till ett minne, ett eko från det förgångna, precis som precis allt förr eller senare gör.

DLP tillkom av en händelse. Det finns ingen tanke bakom musiken, ingen mening, inget syfte. Melodierna är enkla men outsinliga, lågmälda men samtidigt storslagna. De är melankoliska, ibland till och med sorgsna, men oavsett ton och stämning, längd och intensitet, är de aldrig annat än hjärtskärande vackra. Och när man hör dem, när de vidrör en, tänker man oundvikligen att detsamma gäller just precis allt i vår värld, inklusive oss själva.

Och trots att jag försöker beskriva Basinskis svit, vet jag att jag är dömd att misslyckas, medan musiken alltså däremot lyckas beskriva både oss och världen vi lever i på ett oöverträffat vis. DLP visar nämligen hur kontinenter vittrar sönder, hur drömmar skingras, vänner försvinner och kärlek svalnar, hur tiden förflyter och sliter åren ifrån oss – hur allt faller isär och hur det gör så på ett gränslöst, gränslöst vackert vis.

Och så sköljde det tredje stycket i Basinskis makalösa svit genom min väns lägenhet, det stycke jag tycker absolut bäst om, och jag föreställde mig hur musiken en varm sensommardag i Brooklyn föll isär och gnistrande regnade ner till en gammal rullbandspelares botten.

Jag föreställde mig hur en medelålders man satt tillsammans med sina vänner på ett solvarmt tak och såg ut över en världsstad i brand.

Jag föreställde mig hur allt föll isär, hur känslorna svalnade. Och jag gjorde det sorglöst, nästan upprymt.

För det ryms en gränslös skönhet i förfallet – en vacker stillhet.