50X5:50: Roygbiv

Jag har läst de flesta av de få intervjuer Michael och Marcus Eoin Sandison ställt upp på. Jag har fått intrycket att de är grymt trevliga typer, och därför är jag inte helt säker på att de brytt sig om att släppa sitt epokavgörande debutalbum, om de förstått vilken veritabel störtflod av bleka bitare som skulle följa efter.

Tur det, i så fall, för trots att det nu är mer än tio år sedan Music has the right to children såg dagen ljus, och trots att många (många, många) försökt, har fortfarande inte någon varit ens i närheten av att överträffa duons fingervarma förening av drömska harmonier, nostalgiska melodier och släpiga hiphop-beats.

För mig är Music has the right to children mer än bara Boards of Canadas bästa album – det är till och med mer än ett av nittiotalets finaste electronica-album – det är ett av de bästa album jag vet. Punkt. Slut. Och som allra bäst är det när det tionde spåret – Roygbiv – ljuder.

Roygbiv är en enkel låt, betitlad efter regnbågens sju färger. På pappret framstår den nästan som en slags förenklande grundmall för Boards of Canadas musik: rå basgång, släpigt beat, vemodig pianomelodi och så en nypa nostalgi, i form av en mumlande barnsröst. Och det är allt. Och det är så hjärtskärande vackert.

Roygbiv är ganska så exakt två och en halv minut lång, men under den korta tiden lyckas bröderna Sandison ändå säga mer än vad de flesta musiker gör under en hel karriär. Roygbiv formulerar nämligen exakt upplevelsen av det förgångna, av att minnas, av reminiscens, av att sakna det som varit, utan att för den skull vilja ha tillbaka det. Och i och med att duon till råga på allt valt att låta låten börja tona ut innan ens två minuter passerat, framstår budskapet än tydligare: Underbart är kort. Och minnen bleknar.

Jag kan inte komma på någon bättre låt att inleda den här listan med. Roygbiv är lätt en av de bästa låtar jag någonsin hört. Roygbiv är perfekt. Perfekt.