50X5:45: Black jackal throwbacks

Anthony Childs, bättre känd som Surgeon: Englands okrönte mästare i tungvikts-techno, var redan en väl etablerad profil, då han 1999 släppte dubbeltolvan Force + form. Han hade tidigare sparkat nytt liv i genren genom att förena erfarenheterna från mer experimentella kretsar, sin bakgrund som rock- och fusion-musiker, och sitt brinnande intresse för skruvad industri med den absolut hårdaste tänkbara slaktarmusiken. Han hade inget att bevisa.

Med Force + form tog han dock sitt redan vinnande koncept till oanade höjder. Force + form är allt Surgeon redan var upphöjt till tio. Force + form är snyggare, smartare, större och bättre och vackrare och elakare och hårdare än något han tidigare släppt. Och som absolut snyggast, smartast, störst, bäst, vackrast, elakast och hårdast är det när Black jackal throwbacks vrålar ur högtalarna – ett gargantuanskt vilddjur konstruerat av stål, blödande betong, tegelsten och ringande glasskärvor.

1999 var ju technon monotonare än någonsin. Childs själv hade fram till dess fokuserat på loopande, nästintill löjligt repetitiva stycken, men på Force + form ersattes dessa av långa, metamorfoserande stycken av episka proportioner, och Black jackal throwbacks är sålunda en nästan tolv minuter lång, filmisk, perfekt orkestrerad misshandel, indelad i tre distinkta ronder.

Första omgången är intensivast. Childs knockar en med första slaget, och därefter rasar varenda stålbalk, betongbit, tegelsten och glasskärva i Birmingham ner och hamrar i perfekt fyrtakt ner en i marken, ner i tystnaden. I andra omgången får bråtet liv och animeras till en kolossal insektoid, som på ett liksom krälande vis fortsätter att slå och slå i takt till det kanske brutalaste beat som någonsin programmerats. Tredje omgången är mer eller mindre bara en segerdans, Childs har redan vunnit och skryter med att demonstrera exakt hur snyggt och svängigt oväsen han faktiskt är förmögen kan skapa.

Och när de tolv minuterna är över, då blöder både öron, hjärna och hjärta.

Och den enda tanke man förmår formulera, det är att man måste resa sig och trycka på play igen.