Om Fredrik

Ja, nu är det ju så att Fredrik, som brukar skriva här, är ute och reser, och därför har han bett mig skriva något i hans ställe. Jag har fått klara och tydliga instruktioner rörande vad jag ska skriva om, men dem tänker jag högaktningsfullt skita i. Och istället ska jag berätta lite om Fredrik himself.

Jag heter förresten Adam, och det var alltså på mitt golv Fredrik bodde en tid efter att han och tjejen flyttat isär. (Hon är för övrigt en pärla, så stäng öronen om han någonsin säger något taskigt om henne.) Jag och Fredrik har varit vänner i snart tio år, jag känner honom bättre än de flesta, och därför vet jag att han inte blir orimligt arg för att jag gör så här istället. Det lever ju trots allt en liten, glödande exhibitionist även inuti honom.

Fredrik föddes för farligt nära trettio år sedan i en identitetslös småstad på flacka, flacka västkusten. Hans första år var sensationellt konventionella – accentuerade av monokromatiska radhuslängor, grillfester, Roxette och Tom Petty, kärleksfulla föräldrar och sval grannsämja – försiktigt kryddade med en odramatisk skilsmässa, barnfetma och inte helt friktionsfria försök att interagera med kvarterets jämnåriga. Och så köpte han förstås sin allra första skiva: Alice Coopers Trash. (Om Du frågar honom, kommer han kanske påstå att det var Metallicas betydligt tuffare Ride the lightning, men det är alltså ren och skär lögn.)

Med puberteten följde en ödmjuk tonårsrevolt. Det tjackades kolv, det snusades bakom slöjdsalarna, det gjordes misslyckade försök att snatta Megadeth-album i den lokala skivbutiken, och svettiga, fumlande finnklämmarfingrar försökte förtvivlat knäppa upp en blommig bomullsbehå, medan Eddie Vedder strupsjöng om lille Jeremy i bakgrunden, den ensamme stackaren.

Med tiden snöade Fredrik alltmer in på elektronisk musik. Rocken glömdes bort, det fjuniga bockskägget rakades av, Master of puppets detroniserades och The Future Sound Of Londons Lifeforms kröntes till kung, Sepultura-tröjan slets av och ersattes av en i mossgrön flanell med en fläskig Orbital-logga på bröstet. (Och ja, den var precis lika ful som Du tror.)

Jag lärde känna Fredrik något år efter att han tagit studenten, ett par år innan han flyttade till Stockholm. Han höll då just på att lämna tonåringens förlamande osäkerhet för tjugoåringens enerverande självsäkerhet. Han hängde mittemellan den tid då man inbillar sig att ingen förstår en och den då man tror sig förstå något ingen annan forstår. Han hade precis återvänt efter att ha bott i London en tid, där han såklart förtrollats av miljonstadens beckmörka technoklubbar och allt vad de inbegriper, och han betraktade drygt de bekanta i småstaden som slöa, synskadade drönare. Kort och gott: Han var en duktigt irriterande kille, och jag kan faktiskt inte riktigt minnas varför vi överhuvudtaget började prata med varandra på den där förfesten för snart tio år sedan. Tja, förmodligen berodde det på att till och med jag kunde vara lite väl självgod back in the days, och det var väl också just därför vårt samtal – våra två döva monologer, illa förklädda till någon slags pseudodialog – ändå slutade med att vi bytte telefonnummer. Och tur var det, för ända sedan dess har vi varit vänner – ibland väldigt nära vänner, ibland bara nära. (Och det återstår att se hur det här inlägget förändrar saker och ting.)

Nog så. Jag har redan skrivit mer än vad jag ursprungligen tänkt göra. Men nu vet Du lite mer. Kanske berättar jag ytterligare något om Fredrik vid något annat tillfälle. Om inte, återvänder han om en vecka eller två – med sitt pretentiösa raljerande, med sitt hämningslösa vältrande i det förgångna.

Jag tror att Du kan hålla dig.

Adam.

Två till tre gånger vikt pappersbit

Efter att ha joggat hyfsat regelbundet under några veckor tid, var jag i tillräckligt bra form för att under rundorna orka tänka på något annat än hur långt det var kvar, alternativt på allt det jag borde ha hunnit säga mina nära och kära. Och medan jag någorlunda taktfast joggade vidare med det rytmiska bultandet i mina öron, föll det sig naturligt att fundera på vad det egentligen var jag fann så fascinerande med den musik jag lyssnade på.

Jag tror att det var Robert Henke (bättre känd som Monolake) som sa att monoton musik kan sägas anta formen av ett tredimensionellt, fysiskt objekt. Han menar då att musik som upprepar vissa ljudsegment om och om igen låter lyssnaren uppfatta dessa ur liksom olika vinklar, på ungefär samma vis som man kan betrakta ett fysiskt objekt från olika håll genom att vrida och vända på det. Och det där är ju så jäkla smart och bra sagt, och jag önskar innerligen att jag själv kunde ta åt mig äran för det.

Jag tror dessutom att Henkes tanke delvis förklarar varför monoton musik är så effektiv när den samtidigt är sådär finslipat minimalistisk. Minimalistisk musik har nämligen precis samma förmåga – den låter lyssnaren vrida och vända.

Det där kan exemplifieras med två bitar vikt papper. Det ena är vikt vinkelrätt, två-tre gånger, det andra är vikt i olika vinklar, tio-femton gånger. Det första pappret representerar minimalismen, det andra något annat. Det första är Ludwig Mies van der Rohes Barcelona-stol, det andra är vilken rokoko-tårta som helst. Det första är Oscar Niemeyers domkyrka i Brasília, det andra är Antoni Gaudís monstruösa termitstack Sagrada Família.

Även om det första pappret förefaller vara enklare, ser det faktiskt annorlunda ut på ett oändligt antal olika vis beroende på ur vilken vinkel Du betraktar det. Det andra pappret, å andra sidan, ser kanske först mer komplext ut, men om Du vrider och vänder på det, inser Du snart att det ser ungefär likadant ut oavsett från vilket håll Du tittar på det. Följaktligen kan Du påverka hur det första pappret ser ut, medan det inte är möjligt med det andra. Därför ser också det första pappret annorlunda ut varje gång Du tittar på det, medan det andra alltid ser likadant ut.

Och alltså är minimalisk musik och monoton musik egentligen en och samma sak.

Ja, under mina febriga, förvirrade joggingturer framstod ju de här tankarna som aningen klyftigare än vad de gör nu, när min hjärna åter är syresatt, när några månader gått och jag fått lite perspektiv på saker och ting. Men jag tror fortfarande på att man ska vara väldigt försiktig med att avfärda det till synes enkla som just enkelt, som något platt, som något klart och uppenbart. Ibland är det nämligen precis tvärtom.

Plastikmans paranoida technoepos Consumed, Ricardo Villalobos påtagligt knarksargade husbest Fizheuer zieheuer, Thomas Brinkmanns asketiska dubgung Studio 1 – variationen och William Basinskis överjordiskt vackra hymn Watermusic II – det är fyra exempel från fyra olika genrer på minimalistiska, monotona mästerverk jag aldrig tröttnar på – aldrig, aldrig – trots deras extremt repetitiva och bedrägligt enkla natur.

Anledningen till att jag inte tröttnar på dem är däremot väldigt enkel: De låter annorlunda varje gång jag lyssnar på dem.

Svettiga tolvor

I samband med att jag flyttade in hos min vän på Lappkärrsberget, började jag också jogga regelbundet. Och jag upptäckte till min förvåning att jag faktiskt gillade det. Det rensade tankarna. Jag mådde bättre. Och det fick mig att uppskatta det man väl skulle kunna kalla för dansmusik på ett helt nytt vis.

Genren techno är faktiskt yngre än vad jag är. Likväl har den lyckats utvecklas minst lika mycket – från att vara en relativt homogen form av dansmusik, till en minst sagt heterogen ansamling stilar, varav vissa egentligen inte har särskilt mycket gemensamt, och det var väl länge sedan ens majoriteten av dem inriktade sig på just dansgolven. Med tiden har technon också upphört att bara vara något farligt och utmanande som dunkar i Detroits källarlokaler, utan den är numera i lika hög grad något rent och polerat som får kristallen att klirra på Café Opera, som ibland till och med lyckas få tavelramarna att skaka på våra teatrar och museum.

Technon har alltid rymt en mängd olika slags kvaliteter, men i takt med genrens utveckling, popularisering och kanonisering, har dess mer fysiska egenskaper hamnat lite i bakgrunden. Det är en klassisk utveckling i den västerländska kulturen, som i århundraden fasat för det smutsiga och svettiga. Det är väl därför vi inte längre dansar till jazz. Det är väl därför Du numera sitter ner under en Led Zeppelin-konsert. (Samt på grund av att publiken har en snittålder på femtio.)

Men jag är inte mindre skyldig än någon annan. Jag har blivit lite äldre och lite bekvämare. Jag sitter gärna och mycket. Jag går inte lika ofta på klubb, och jag är inte ens säker på att jag tycker om att dansa längre. Definitivt inte nykter i alla fall…

Så vad göra? Jag gillar ju sofftechno, men jag tycker ju också om mina svettigare tolvor. Ja, inte för att jag har några. Jag har torra, osexiga CD-skivor och ofysiska filer. Men ändå. Jo, lösningen är (och det här får mig verkligen att känna mig ännu äldre än vad behovet att överhuvudtaget diskutera det här gör): jogga. Ja. Jogga.

Nej, låt mig förklara. Jogging är fysiskt. Jogging är smutsigt. Jogging är svettigt. Jogging kan vara farligt, åtminstone om man, som jag, springer sig så trött att man till slut bara rusar rakt över några av Stockholms mest trafikerade övergångsställen. Jogging handlar om takt, om att komma in i en rytm och hålla den, vidare och vidare och vidare, tills man hamnar i ett slags transliknande flumtillstånd. Se?

Så skaffa Gabriel Anandas tolva Stream of consciousness, skaffa Red Robin & Jakob Hildens Metro gold, Mark Hennings Hot fork buffet, Troy Pierces 25 bitches och Chris Liebings Bangbop/puckelbop – sula in filerna i din mp3-spelare (bärbara vinylspelare finns också, men de är inte i närheten så charmiga som man kan tro), och ge dig sedan ut och jogga.

Och Du kommer att förstå.

Du kommer att bli betessläppsgalen av lycka. Euforisk. Du kommer att springa som Du aldrig sprungit förut. Som vinden. Glöm alla kom-i-form-knep. Vad du behöver är techno. Du behöver låta hundra brutalt dunkande decibel hamra sönder dina trumhinnor, tills öronen och fötterna blöder, tills Du kan vrida ur endorfinerna ur hjärnan på samma vis som svetten ur din tröja.

Tro mig, Du måste prova. Jag är inte helt ärligt, men nästan.

Du kommer att minnas hur det kändes att vara levande.

Så kalla mig gammal och tråkig om Du vill. Slöfock.

Klippta kanaler

Så hon och jag gick alltså skilda vägar – hon flyttade utomlands, till sol och värme och Shangri-tralla-la, medan jag valde det mindre exotiska alternativet och bosatte mig bland kvalstren på min väns dammiga linoleumgolv i en etta på Lappkärrsberget.

Den första tiden var jag ett hulkande emotionellt vrak, helt oförmögen att relatera till något utan att samtidigt associera till henne. Sa du Rom? Tänk när hon och jag var i Rom… Fisksätra? Där var vi en gång och hämtade en Billy-hylla vi köpt på Blocket. Melittafilter? Jag minns så väl när vi köpte melittafilter tillsammans för sista gången. ”Such great heights”? Det var ju hennes favoritlåt! ”Lay my love”? Ja, det var ju förstås också hennes favoritlåt…

Det var inte vackert.

Men då var fortfarande artister och album jag lyssnat på under en viss tid så intimt förenade med denna att jag inte kunde skilja dem åt. Music for the jilted generation var min blygsamt upproriska högstadietid. Second toughest in the infants var mina grå gymnasieår. Felix da Housecat var några förvirrade fyllemånader i London. Och så vidare. Och det blev såklart ett problem på Lappkärrsberget, eftersom min grymma fantasi inte kände några som helst gränser i den där masochistiska associationsleken. Till slut fanns det nästan inte något jag kunde lyssna på, utan att samtidigt vältra mig i tårvåt nostalgi.

Och så där kunde jag inte låta det fortsätta. Inte för att det var ett medvetet beslut, men till slut klippte jag i alla fall av de flesta kanalerna mellan musik och känsla (uteslutande input-kanaler).

Tjopp, tjopp.

Det var på tiden. Det hade redan gått för långt. Jag kunde komma på mig själv med att sitta och försöka droppa lämplig musik vid de mest bisarra tillfällen. Vilken skiva ska jag sätta på nu när hon sitter här och gråter? Vilken skiva spelar jag (mjukt i bakgrunden) nu när min bästa vän berättar att hans farbror dog i helgen? Jag fungerade liksom bakochfram. Som Nick Hornbys musikknarkande Rob Fleming – så urlakad på naturliga känslor att han måste slicka loss dem från vaxet och plasten i butikens backar.

Jag överdriver lite, men Du förstår poängen.

Men jag tror inte längre på att leta efter känslor i musik. Numera tror jag snarare på att bara lyssna, och sedan försöka förstå hur man reagerar och tänker och känner. Därför ser jag inte något problem med musik som inte förmedlar någon slags känsla, men däremot gör jag det med musik som inte framkallar någon slags reaktion. Jag tror nämligen att musik ger oss en chans att förstå, om så bara en mikroskopisk skärva, av den gränslösa värld vi bär inom oss. Och förstår gör man inte när man reducerar tonerna till ett känslomässigt stimuli, när man nöjer sig med att bli matad och underhållen.

Det innebär inte att jag inte tycker om att emellanåt bli just matad och underhållen. Jag tycker om det på samma vis som jag tycker om att gå på bio och låta Hollywood kräkas färgglada explosioner och stråkar över mig. Jag tycker om sådan film. Och jag tycker om sådan musik. Men jag brinner inte för den.

Nej, jag brinner för musik som får mig att reagera, som får mig att vilja tänka efter och försöka förstå. Det kan förefalla vara samma sak som ett känslomässigt stimuli. Men det är det inte.