In och ut (ur mitt medvetande)

Att flytta är ju kostsamt, och sålunda ringde jag en solig vårmorgon upp ett av vårt avlånga lands största läkemedelsföretag och erbjöd mig att sälja min kropp till dem. De var såklart intresserade. De förklarade att de ville ge mig ett läkemedel i forskningsstadiet, och medan de räknade upp effekter och eventuella biverkningar, satt jag och räknade på om jag nu äntligen skulle ha råd att köpa den där köttiga förstärkaren jag dreglat över sedan urminnes tider. Jag mumlade ja och ja och ja, tills saken visst var biff, och ett par veckor senare (efter att ha genomgått ett antal grundliga psykiska och fysiska undersökningar) stövlade jag stolt in på företagets tjusiga avdelning.

Att arbeta som försöksperson (alternativt försökskanin) är en bisarr upplevelse. Man får dricka en vidrig vätska som smakar flygplansbränsle. Människor i vita rockar rakar ens bröst och klistrar fast sladdar och elektroder på bebishuden. Man stängs in på avdelningen, tilldelas utegångsförbud. Man lunkar fram och tillbaka i korridorerna, iförd sin strykfula sjukhusskjorta, och försöker avgöra huruvida läkemedlet verkligen har några hallucinatoriska effekter. Och människor i vita rockar berömmer en för att man tar det så lugnt, för att man sitter så mycket, för att man kommer ihåg att kissa i sin bruna dunk. Och så påminner de en om att det snart är dags att äta igen. Och igen. Och igen.

Större delen av tiden spenderade jag dock i sängen, på rygg, medan jag lekte med sladdarna på bröstet och lyssnade till hur de besynnerliga maskinernas pip och väs liksom smälte samman med musiken i min mp3-spelare. Och när man ligger instängd och dricker flygplansbränsle, då lyssnar man ju gärna på något lugnande, på någon form av ambient musik.

Ambient – ja, det är allt en lite märklig genre.

Det är såklart omöjligt att fastställa exakt när och hur genren uppstod, men termen ambient brukar i alla fall tillskrivas den gode Brian Eno.

Enligt sägnen blev Eno i mitten av sjuttiotalet påkörd av en taxi och dömd till en längre tids sjukhusvistelse. Han tvingades spendera dagarna i sängen, lätt drogad av diverse läkemedel, för förvirrad för att kunna göra något annat än att lyssna på den lilla musikanläggning han hade vid sin sida. Men högtalaren var inte bara väldigt liten, utan också trasig, och dessutom kom en bitter sköterska hela tiden in i rummet och skruvade ner volymen. Följden blev att musiken mattades ut till knappt hörbara toner, förvridna av den defekta högtalaren och liksom sammansmultna med alla andra ljud i salen: maskinernas väsande, människornas jäktande och regnet som smattrade mot fönsterblecket. Resultatet var mjuk musik som gled in och ut ur Enos medvetande, musik som var mer som en atmosfär än som en melodi – ambient musik.

Som sagt, Eno var inte den första som insåg att musik kan ha den här kvaliteten, men däremot döpte han den här märkliga genren, och under de kommande åren spelade han dessutom in några av dess verkliga mästerverk, exempelvis Ambient 1: Music for airports och Thursday afternoon, samt det strålande samarbetet med Harold Budd och Daniel Lanois: The pearl.

Jag lyssnade för övrigt mycket på just The pearl under min egen sjukhusvistelse. Jag låg på rygg i min höj- och sänkbara säng, hörde regnet smattra mot blecket och upplevde hur musiken gled in och ut ur mitt medvetande, hur Eno tystnade och följdes av mer sentida artisters minst lika fantastiska alster: Aphex twins Selected ambient works volume II, Aloof proofs Piano text, Biospheres Substrata, Stars of the lids The ballasted orchestra, Kettels Volleyd iron, William Basinskis El camino real, samt många, många fler.

Ja, jag hann ju med många minuter ambient musik. Jag hade gott om tid, låg inne i drygt två veckor. Gick upp drygt fyra kilo på kuppen, men det var väl också den enda biverkningen jag la märke till.

Bandittechno

Ja, jag flyttade ju i mitten av februari, från norr till söder. Jag fann mig dock till rätta ganska så fort, om jag får säga det själv, och det tog väl inte särskilt långt tid innan jag kände mig hemma i det nya grannskapet.

Det är ett brokigt område. Där finns grönskande parker och smutsiga gränder. Där finns fina barer och bekväma sunkhak. Man kan äta både löjligt dyra bruschettor och skamlöst svettiga pizzor. Det luktar växtlighet nere vid vattnet och avgaser uppe vid gatan. Där bor både trendkänsliga fejor som blänger på dig och tandlösa knarkare som skriker efter dig. Och det där uppskattar jag. (Kontraster, alltså. Inte när folk skriker efter mig.)

Allt detta – miljövariationen, dofterna, människorna – gjorde att det var lite roligare att röra sig i det nya området, och det medförde i sin tur att jag började jogga flitigare än tidigare – flitigare, oftare och längre.

Samtidigt noterade jag, att ju oftare jag sprang, desto viktigare blev det för mig att få lyssna på fly förbannad 4/4-takt under tiden. Jag som har en sådan behärskad läggning, jag som (väl) ser så lugn och fin ut när jag joggar – det är ju lite lustigt att jag rusade omkring med den musikaliska motsvarigheten till en tryckluftsborr i öronen.

Lustigt, men egentligen inte särskilt märkligt. Det finns en bra förklaring.

Så här:

Minns Du de där gamla westernserierna i vilka banditerna brukade roa sig med att peppra pistolskott mot någon oskyldig stackars sates ben, så att denne tvingades fuldansa för livet för att inte få sina knäskålar krossade?

Precis sådär var det. Min fysiska kondition stod ju egentligen inte alls i proportion till mina motionsambitioner, och just därför var det väldigt motiverande med musik som liksom hotade med våld.

Om man inte tänker efter, kan man få för sig att det som kännetecknar så kallad dansmusik, det är att musiken ska få en att må bra, att den ska få en att känna hur livet glödande strömmar genom kroppen så till den milda grad att man bara inte kan stå stilla, tills man bara måste dansa. Men om man däremot tänker efter, inser man snart att det i själva verkat inte alls är så, att det faktiskt finns drösvis med musiker som fullständigt skiter i om Du mår bra eller inte. Däremot tänker de inte för ett ögonblick acceptera att du inte rör på benen, de banditerna.

Jag tänker till exempel på Surgeon och hans fly förbannade album Force + form. Jag tänker på Marc Houles visserligen lugnare, men likväl minst lika hotfulla spår Bay of figs. Jag tänker på ständigt lika ilskna Chris Liebing, på hans album Evolution, samt på hans makalösa samarbete med Speedy J: Collabs 3000: Metalism. Och då tänker jag ju också på Speedy J:s eget album Loudboxer, samt på dennes samarbete med vår landshjälte Adam Beyer: Collabs 100. Och då tänker jag ju såklart också på i stort vilken som helst av Beyers otaliga tolvor, till exempel So bizarre eller Remainings III eller China girl.

Ja, det är väl lustigt hur roligt det är att röra på sig under hot?