50X5:47: Windowlicker

Cornwall-sonen Richard D. James har kallats vår tids mest innovativa och inflytelserika artist i den elektroniska fåran. Det är väldigt, väldigt stora ord, men även om jag själv ännu inte vågar använda mig av dem, kan jag inte komma på någon annan som gjort sig mer förtjänt av dem.

Jämför man James första, snart två decennier gamla släpp med annan, samtida musik, slår det en verkligen hur otroligt annorlunda de låter, och ryktena som alltsedan dess florerat kring honom – att han lider av synestesi, att han bor i en gammal bank, att han bor i mitten av en rondell, att han inte sover mer än två timmar per natt, att han äger både en Daimler Ferret-pansarvagn och en rysk ubåt – ja, de förefaller plötsligt ganska så trovärda.

Och lika gäckande som personen Richard D. James är, lika svårt är det att greppa musiken han gör. James påstår sig ha flera hundra timmar outgivet material hemma, han har redan släppt musik under alltför många obskyra pseudonymer för att någon ska kunna vara riktigt säker på exakt vad han egentligen ligger bakom, och den musik man faktiskt med säkerhet kan tillskriva honom innefattar ett oöverskådligt antal olika genrer.

Jag gillar det mesta han gör, men har ändå alltid hållit den mer störda sidan av hans alter ego Aphex Twin högst – den som förenar sylvassa, smattrande beats med visselvänliga barnvisor, den som ful-gubbe-flinar olycksbådande åt en på skivomslagen, den som får en buskisfnissa och rysa av obehag på en och samma gång – den sida han fulländade i och med singeln Windowlicker: I min mening en av världens femtio bästa låtar, någonsin.

Windowlicker är en i teorin omöjlig förening av klibbig MTV-pop, superfuturistisk cyborg-funk, flåskåt porrfilmsmusik och in till tusendelen perfekt trumprogrammering, som i praktiken är James slutgiltiga förverkligande av genren han ett par år tidigare döpte till ”braindance”, för trots att den nu har nästan tio år på nacken, är det ruskigt, ruskigt få låtar som får min hjärna att dansa sig lika svettig som Windowlicker.

Och det finns så mycket mer värt att nämna gällande Windowlicker – exempelvis att låten ackompanjeras av en av världshistoriens bästa videos, att James dåvarande flickvän ett par minuter in i låten väser att hon vill ligga med en hund, att låten bisarrt nog använts i reklamsyften av både biltillverkare och barnkanaler – men jag nöjer mig med att låta James själv få sista ordet, genom att citera hans svar till den duktigt dästa musiktidningen NME, efter att de utsett just Windowlicker till 1999 års bästa låt:

“Thank you very much for voting for my track/s. I've had a very good year as usual, although it was very intense, getting on a really big roll, writing new stuff constantly, really looking forward to isolating myself next year even more! Hope everyone has a totally boring New Year's party, overdoses on everything and chokes on their own vomit on the bathroom floor, make sure you lie face down just before you pass out!

Signed.

Pritchad G. Kraymes”

50X5:48: Krib

Krib. Kikikikrib. Krrrib. Kikikikrib. Krib. Krrrib. Krib. Krrribibibib. Krib. Kikrib. Kribbb. Kikikikrib. Krib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krib. Kikrib. Kikikikrib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krrrib. Kikikikrib. Kribbb. Krrribibibib. Krib. Kikrib. Kikikikrib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krrrib. Kikikikrib. Kribbb. Krrribibibib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krib. Kikrib. Kikikikrib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krrrib. Kikikikrib. Kribbb. Krrribibibib.

Krib. Kikrib. Kikikikrib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krrrib. Kikikikrib. Kribbb. Krrribibibib. Kikrib. Krib. Kikikrib. Krib. Kikrib. Kikikikrib. Kikrib. Krib. Kikrib. Kribbb. Kikikrib. Krrrib. Kikikikrib. Kribbb. Krrribibibib. Krrribib.

Kikikikrib. Krrrib.

Krib.

50X5:49: Words

”Jag såg ängeln i marmorn och befriade honom.”

Renässanskonstnären Michelangelos ofta citerade uttalande citeras av en orsak. Det är helt enkelt en av de mest träffande kommentarer som fällts om konsten. Michelangelo visste nämligen att han inte skulpterade så mycket som han högg bort. Han förstod att skapandet i grund och botten handlar om att avlägsna det överflödiga, om att skala av, om att befria.

Och när jag nu funderar på vilka låtar som kommer att inkluderas i den här listan, inser jag att just det där är det de flesta av dem har gemensamt. Oavsett genre, oavsett tid och stil, är det just det där jag i regel fastnar för: förmågan att befria.

Och få grupper gör det där så väl som Low gör det.

Ingen i Minnesota-trion är någon fantastisk låtskrivare, ingen är någon fantastisk musiker, men alla tre är fullkomligt fantastiska på att befria, på att på ett extremt avskalat vis förmedla den brutalt nakna kärnan. Och så fantastiska var de fantastiskt nog redan på öppningsspåret Words på sitt snart femton år gamla debutalbum I could live in hope.

Words består bara av en enkel basslinga, en försynt gitarrmelodi och en försiktig trumvisp. Över detta sjunger sedan det äkta paret Alan Sparhawk och Mimi Parker en anspråkslös text, innehållandes textraden ”too many words, too many words”.

Men nej, det behöver ni verkligen inte oroa er för.

Och nej, oavsett hur många ord jag använder mig av, kan jag inte förklara storheten med Words.

Storheten ligger nämligen i just det som inte förklaras. I enkelheten. I det avskalade. I det befriade.

50X5:50: Roygbiv

Jag har läst de flesta av de få intervjuer Michael och Marcus Eoin Sandison ställt upp på. Jag har fått intrycket att de är grymt trevliga typer, och därför är jag inte helt säker på att de brytt sig om att släppa sitt epokavgörande debutalbum, om de förstått vilken veritabel störtflod av bleka bitare som skulle följa efter.

Tur det, i så fall, för trots att det nu är mer än tio år sedan Music has the right to children såg dagen ljus, och trots att många (många, många) försökt, har fortfarande inte någon varit ens i närheten av att överträffa duons fingervarma förening av drömska harmonier, nostalgiska melodier och släpiga hiphop-beats.

För mig är Music has the right to children mer än bara Boards of Canadas bästa album – det är till och med mer än ett av nittiotalets finaste electronica-album – det är ett av de bästa album jag vet. Punkt. Slut. Och som allra bäst är det när det tionde spåret – Roygbiv – ljuder.

Roygbiv är en enkel låt, betitlad efter regnbågens sju färger. På pappret framstår den nästan som en slags förenklande grundmall för Boards of Canadas musik: rå basgång, släpigt beat, vemodig pianomelodi och så en nypa nostalgi, i form av en mumlande barnsröst. Och det är allt. Och det är så hjärtskärande vackert.

Roygbiv är ganska så exakt två och en halv minut lång, men under den korta tiden lyckas bröderna Sandison ändå säga mer än vad de flesta musiker gör under en hel karriär. Roygbiv formulerar nämligen exakt upplevelsen av det förgångna, av att minnas, av reminiscens, av att sakna det som varit, utan att för den skull vilja ha tillbaka det. Och i och med att duon till råga på allt valt att låta låten börja tona ut innan ens två minuter passerat, framstår budskapet än tydligare: Underbart är kort. Och minnen bleknar.

Jag kan inte komma på någon bättre låt att inleda den här listan med. Roygbiv är lätt en av de bästa låtar jag någonsin hört. Roygbiv är perfekt. Perfekt.