50X5:42: WR

Det här låter ju såklart lite pretentiöst, men varje försök att beskriva den amerikanska trion Labradfords WR – det mäktigaste spåret på det mest perfekta albumet av en av de bästa grupper jag någonsin stött på – skändar verkligen musikens obeskrivliga skönhet. Facktermerna känns ihåliga. Musiken är för kraftfull för att kunna kallas för ambient, för eterisk för att kunna kallas för rock, för akustisk för att kunna kallas för electronica, och melodierna är för sköra och undflyende för att begreppet pop inte ska kännas tvunget. Och liknelserna känns ju bleka. Det hjärtskärande vackra, borttynande ljus som WR utstrålar lägger ett smutsigt dis framför vilken cancerframkallande solnedgång som helst. Den innerligt vemodiga atmosfär musiken rymmer förvandlar alla bleknande barndomsminnen till trauman. Jämför man WR med en sommardag, övergår dagen snart till en torktumlarluddsgrå februarimorgon. Rosor vissnar till tantiga krukväxter med fåniga namn, skrattande barn förvrids till kraxande kråkor, hjärta och smärta blir som fan och hans moster.

Det finns inte fler än ett visst antal ord i svenskan. Språket har sina begränsningar, orden är ofullkomliga. Det är däremot inte Labradford när de är som bäst. Och med tanke på att trion valde en såpass meningslös titel som WR och döpte albumet till Mi media naranja (typ ”min halva apelsin”), kan man ju inte annat än att ana att de själva tyckte likadant.