50X5:40: Headcase

Jo, jag är ju såklart lite för gammal för okritisk idoldyrkan, men om det är någons scen jag skulle vilja kasta upp mina nytvättade kalsonger på så är det definitivt Richie Hawtins. Jag menar, mannen verkar ju inte kunna gör någonting fel. Han har grundat två av techno-världens mest pålitliga skivbolag: Plus 8 och M_nus, han har förnyat DJ-konsten genom att på ett revolutionerande sätt införliva trummaskiner och mjukvara i sina set, han har som Plastikman gjort några av de enligt min mening absolut bästa techno-album som någonsin gjorts, och precis allt, allt han sätter sitt namn på är av oklanderlig kvalitet. Och dessutom så tycker jag faktiskt att han är riktigt stilig.

Nåväl. Plastikmans debutalbum har nästan femton år på nacken, men tillhör ändå den försvinnande lilla klick av äldre elektronisk musik som inte åldrats ett smack. Hans hemliga recept till evig ungdom är mycket enkelt: gör så lite som möjligt och gör det så länge som möjligt. På femton år har han sålunda endast hunnit släppa fyra ordentliga Plastikman-album. Skillnaderna dem emellan tillhör den sort som fanatikerna eldigt diskuterar på forum runt om i världen, men som alla utomstående anser vara obetydliga eller rent av obefintliga. Samtliga består nämligen av samma utdragna, monotont malande men oemotståndligt svängiga basgångar och samma karaktäristiska knorrande från den klassiska trummaskinen Roland 303. Samtliga definieras också av den där till synes omöjliga ekvationen repetitiv minimalism minus i stort sett allt är lika med mörkt, outgrundligt djup, och den utveckling man trots allt kan peka på verkar inte heller bero så mycket på Hawtins behov av förändring som att han faktiskt kommer allt närmare och närmare något han hela tiden sökt, för utvecklingen har hela tiden följt exakt samma linje: musiken har blivit mer och mer avskalad, tonen mörkare och mörkare, och musiken, ja, den har faktiskt bara blivit bättre och bättre.

Sålunda är det också fullt naturligt att det är en låt från det senaste Plastikman-albumet Closer som framstår som Hawtins absolut starkaste hittills. Det tio minuter långa orosmolnet Headcase är nämligen resultatet av en artists nästan tjugoåriga strävan efter att skala av, att slipa till perfektion, att göra så lite som möjligt så länge som möjligt, att hålla tillbaka, att hålla kvar luften i lungorna tills de briserar. Och om det inte redan framgått, så är alltså Headcase lätt en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört. Lätt.