50X5:36: Für Alina

Fysik var väl aldrig riktigt mitt favoritämne i skolan, men jag minns i alla fall grunderna.

Såhär: Världen består av materia, och all materia består av atomer. En atom består av en atomkärna, uppbyggd av positivt laddade protoner och neutralt laddade neutroner, samt ett omgivande elektronmoln, i vilket de negativt laddade elektronerna kretsar runt kärnan. En atom är såklart fruktansvärt, fruktansvärt liten, men även om den vore lika stor som en katedral, skulle kärnan ändå inte vara större än en husfluga. Den flugan skulle dock vara flera tusen gånger tyngre än hela katedralen. Kort sagt: Elektronmolnet står för volymen, kärnan för tyngden.

Vill man vara lite teatral kan man alltså säga att världen till större delen består av tomhet, med några få, få, ohyggligt tunga undantag. Vi uppfattar världen som tät och massiv, men i själva verket skapas den av den volym som uppstår när positivt och negativt repelleras. Vi inbillar oss att vi kommer i kontakt med saker och ting, när vi i själva verket bara stöter bort dem. Du tror exempelvis att du sitter på din stol nu. Men det gör du inte. Du svävar på ett mikroskopiskt elektronmoln.

Tomhetens spänning, undantagens fruktansvärda tyngd, attraktion och repellering – dessa är också de karaktäristiska egenskaperna för det i särklass vackraste pianostycke jag någonsin hört: Den estniske kompositören Arvo Pärts Für Alina.