50X5:37: Blood Rainbow

Jag läste nyligen en artikel, skriven av en kille med den utomordentligt mäktiga yrkestiteln ljudantropolog, som handlade om ljud och hörsel under vatten. Tydligen har människans trumhinna en densitet som är alltför lik vattnets, vilket leder till att vi inte kan uppfatta ljud med öronen då vi befinner oss under vatten. Istället för att, som vanligtvis är fallet, ljudvågorna får trumhinnan att vibrera, får de skelettet och framförallt benen våra kranier består av att vibrera – en vibration som sedan överförs till våra inneröron så att vi uppfattar ljudet. Kort fattat: Vi hör inte med våra öron under vatten. Vi hör med våra kroppar.

Detta leder såklart till att förmågan att höra i stereo försvinner, och istället upplever vi det som om ljudet kommer från alla riktningar på en och samma gång. Man kan till och med gå så långt som att påstå att medan vi befinner oss under vatten, befinner vi oss i flytande ljud. Som vi simmar omkring i.

Och om man är det minsta musikintresserad, börjar man ju såklart genast fantisera om hur det vore att lyssna på och uppleva musik i det här tillståndet. Föreställ dig musik skriven för att höras under vatten. Föreställ dig att höra musik med kroppen. Föreställ dig att simma omkring i böljande musik. Ja, personligen börjar jag ju svettas om öronsnibbarna …

Och tills jag får en möjlighet att förverkliga denna fantasi, lyssnar jag på Tim Hecker – den kanadensiske flodvågen som bättre än någon annan förvandlat musik till svallande materia, till något man kan ta på och känna, till något som skakar om ens skelett och kramar om ens kropp hårt, hårt, hårt. Och han är visserligen en av världens för tillfället jämnaste, mest pålitliga artister, men om jag ändå måste välja en enda favorit av typ trettio felfria stycken, då blir det nog ändå Blood Rainbow, mästerverket Harmony in Ultraviolet gränslöst vackra svanesång och en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört.