50X5:34: 2 Rights Make 1 Wrong

Jag växte upp i ett så kallat radhusområde. Det bodde fyra jämnåriga pojkar i kvarteret, och det föll sig naturligt att vi lekte tillsammans. Radhusområden erbjuder dock i regel ett begränsat antal platser att leka på, och det jag växte upp i, det var inte något undantag. Det fanns egentligen bara en bra plats: En liten kulle i utkanten av området, allmänt känd som Lilla Kullen.

Lilla Kullen var som kullar i allmänhet är: välvd och gräsklädd. Det växte vare sig träd eller buskar på den. Den var inte särskilt stor men dög fint som både utkikspunkt och pulkabacke. Ja, det var egentligen inte något speciellt med Lilla Kullen (med undantag för att den var så proportionerlig och tydligt avgränsad), men det var ju ändå vår kulle. Och vi älskade den med våra fem, små pojkhjärtans fulla kraft.

När vi blev lite äldre, då verkligheten började inkräkta på fantasins domäner, då fick vi också reda på exakt hur kullen egentligen bildats. Tydligen hade man under uppförandet av radhusområdet dumpat allt skräp och bråte i en väldig hög, vilken man sedan odlat billigt gräs över. Lilla Kullen var visst en soptipp.

Men vi var ju fortfarande barn, verkligheten hade ännu inte segrat, och sålunda broderade vi ivrigt ut den knapphändiga information vi fått. Snart var det inte bara byggmaterial som doldes i kullens mörka innanmäte, utan också bomber, granater, radioaktivt avfall och förolyckade byggarbetares förmultnande kroppar. Och därmed hade Lilla Kullen förvandlats ännu en gång – från idyllisk lekplats till soptipp till en förtäckt koncentration av omedelbar fara.

Förvandlingen hade dock en oväntad effekt. I takt med att Lilla Kullen blev en alltmer farlig plats att vistas på, blev den också en alltmer populär lekplats. Faran hade alltså en förtrollande, förförisk effekt på oss. Vi drogs till den. Som flygfän till elden.

Och om man skulle tonsätta denna dragning, då skulle ju Mogwai vara ett givet val. De skotska postrockarna har nämligen inte bara tagit sitt namn efter det oskyldiga, duniga djur som förvandlas till ett livsfarligt odjur om man matar det efter midnatt, utan deras musik karakteriseras också av samma slags förtäckta fara. Det spelar ingen roll om bandet plockar försiktigt på strängarna eller spelar ömt på pianot – det döljs alltid, alltid något betydligt mer farligt och våldsamt i mörkret därunder.

Med åren kom Mogwai att blotta huggtänderna alltmer sällan, men det gjorde ju såklart bara deras musik än mer hotfull, på samma vis som att de mest skrämmande skräckfilmerna är de som avslöjar minst. Under åren 1999 till 2001 formtoppade gruppen, och det var också då de släppte albumet Rock Action, på vilket den makalösa, tio minuter långa låten 2 Rights Make 1 Wrong återfinns – komplett med plockande gitarrer, vrålande feedback, orgel, blås, stråkar, skorrande robotröster och skanderande körer. Och banjos. Ja, 2 Rights Make 1 Wrong är faktiskt en såpass komplett och perfekt låt att varken Mogwai själva eller ens genren postrock någonsin återhämtat sig riktigt. Och när man sedan tänker efter och inser att man inte ens sörjer detta till synes beklagliga faktum, då inser man också exakt hur fulländat den skotska gruppens mästerverk faktiskt är.