50X5:35: Criminology

Robert ”RZA” Diggs tvivlade inte för ett ögonblick på Wu-Tang Clans potential. Så snart den epokavgörande debuten Enter the 36 chambers blivit just den gränslösa succé han hela tiden räknat med, skred han till verket med nästa fas i sin plan. Inspirerad av militära och politiska taktiker som Sun Tzu och Niccolò Machiavelli, övertalade han det nio man starka kollektivet att inte spela in den uppföljare alla väntade på utan istället skriva personliga kontrakt med olika skivbolag, samtidigt som de fick lova att medverka på varandras soloalster. Och taktiken fungerade. Fenomenet Wu-Tang Clan spred sig som en löpeld genom den amerikanska musikindustrin, och trots att medlemmarna släppte sina alster på monstruösa bolag som Sony, Geffen, Def Jam och Loud, var det ingen som vågade neka RZA att sätta sin karaktäristiska rakbladslogga på varje omslag. Wu-Tang Clan, under ledning av sin smått genialiske klanledare, lät sig inte kontrolleras av industrin. Tvärtom. De kontrollerade industrin.

Men ingen militär eller politisk list fungerar om man inte backar upp den med någon form av kraft. Och Wu-Tang Clans kraft var ju såklart medlemmarna själva. Kollektivet är ett unikum i musikhistorien. U-God, Inspectah Deck, Masta Killah och RZA själv är alla fantastiska MC:s, och den enda orsaken till att de inte är mer erkända än vad de faktiskt är, är att de alltid stått i skuggan av fyra av de mest fängslande rösterna i hiphopens historia – GZA, Raekwon, Method Man och Ghostface Killah. Addera sedan den minst sagt originella, skogstokiga snuskhummern Old Dirty Bastard samt RZA:s banbrytande produktioner, och summan blir just den okontrollerbara invasionsstyrka som Wu-Tang Clan var under sin storhetstid.

Först ut av soloalbumen var Method Mans strålande, sönderrökta lovsång till jazztobaken: Tical. Därefter följde Raekwons tematiska gangsterepos Only built 4 cuban linx – i min mening inte bara klanens bästa album, utan också det bästa hiphop-album som någonsin spelats in. Raekwon, uppbackad av samtliga nio klanmedlemmar, levererar knivskarpa berättelser om en desperat själs uppgång och fall. Texterna är så häpnadsväckande nyanserade att man aldrig riktigt begriper om de där snörvlande lätena uppstår när mannen gråter eller snortar kola, och än idag, ett och ett halvt decennium senare, hittar jag nya detaljer och ingångar i den fascinerande snåriga brokaden av litterära krumbukter, smutsig Staten Island-slang och sjukt obskyra referenser. Som om det inte var nog, ackompanjeras dessutom texterna av RZA:s kanske mästerligaste produktion någonsin – sprängfull av rostiga bilvraksbeats och trasiga men tårdrypande filmstråkar.

Och det är såklart helt omöjligt att välja en favoritlåt från ett fullkomligt perfekt album, men om jag ändå ska försöka, får det nog bli Criminology. Inte för att låten är bättre än någon annan, men däremot är den albumets mest offensiva spår. Beatet är direkt aggressivt, och Raekwon och Ghostface spottar ur sig texterna så intensivt att man riktigt kan höra hur de kippar efter andan mellan raderna. Och de är ju ändå proffs. Personligen hinner jag inte hämta andan förrän de fyra minuter låten varar är över. Och nästa perfekta låt tar vid.