ADE Fre.

Fredag. Och efter att ha startat sakta och tungt som ett frustande ånglok, dundrar nu Amsterdam Dance Event fram likt tusen ton kokande, industriell skaparkraft.

Om torsdagen gick i litteraturens och den mjukare housens tecken, kom fredagen att kretsa kring film och skalpellskarp techno. Eller mer exakt: kring Richie Hawtin och Minus, kollektivet av maskinfetischistiska extremreduktionister.

Klockan åtta hade jag och Alexandra en inbokad intervju med Hawtin, enligt många den samtida technons viktigaste profil, och i min mening världens absolut bästa DJ. Efter det var det tänkt att vi skulle närvara vid förhandsvisningen av Making Contakt, dokumentären om Minus spektakulära tioårsjubileumsturné förra året. Utan att riktigt fatta hur det gått till, hade vi också gått med på att hjälpa till under efterföljande presskonferens och frågestund med Hawtin och annat löst folk. Slutligen skulle kvällen avslutas på humunugsklubben Powerzone, där Hawtin och de andra Minus-stjärnorna skulle spela.

Som svensk är det svårt att föreställa sig vilket anseende Richie Hawtin har i Europa. Sverige är ju ett U-land när det kommer till klubbkultur. (Eventuellt kultur generellt.) Vi avfärdar fortfarande techno som dansmusik. Hör man DJ, tänker man på en kille med högt hårfäste som spelar skivor. Men vid ett evenemang som Amsterdam Dance Event, där techno snarare betraktas som musik i en liksom renare, mer grundläggande form, råder en helt annan konsensus. Här vet man också att Hawtin inte ens har några skivspelare på scenen, att det i praktiken är en studio han står vid på scenen, och att musiken han skapar existerar endast just där och då. Det handlar alltså om improvisation och miljö. Om en symbiotisk kontakt mellan artist och publik. Därför är det inte konstigt att Hawtin jämförts med exempelvis Miles Davis. För även om musiken låter väldigt annorlunda, är musicerandet i stort sett identiskt. Och precis som Davis var under sin tid, är alltså Hawtin en levande legend i Amsterdam 2009.

Och med det i åtanke, är det inte förvånande att man känner sig lite som en isbit i en blender, när man blir indragen i ett Minus-evenemang av den här kalibern. Det var med andra ord en extremt hektisk kväll, men även om inget gick som planerat, blev ändå allt precis som vi hoppats på.

En fråga jag ställde Hawtin var om han upplever att han genom att upptäcka nya former av teknologi också tillåts uttrycka nya sidor av sin personlighet. Det var enda gången under hela intervjun han gav ett kort svar. ”Yes”. Med emfas. Och detta är fundamentalt för både Hawtin och Minus i sin helhet.

Making Contakt är alltså en åttio minuter lång dokumentär om Contakt, en i flera avseenden unik världsturné. Under turnén kopplade nämligen Hawtin ihop sig med Minus andra stjärnor Magda, Gaiser, Troy Pierce, Heartthrob och Mark Houle. Tillsamman skapade de sex musik i en slags multiplicerad version av hur Hawtin vanligtvis gör själv. De utgjorde en improvisationssextett, fast med okonventionella instrument som samplers, trummaskiner, syntar, decks och laptops. Med på turnén var också den äckligt begåvande videokonstnären Ali M. Demirel, som skapade visuella improvisationer i takt till musiken. Lägg därtill att sällskapet ständigt skickade ut information om exakt vad man gjorde till publikens telefoner, att samtliga spelningar streamades via radiokanaler till hela världen, att publiken själva kunde skicka sms som sedan dök upp på de gigantiska LED-skärmarna, med mera, med mera, och du har ett evenemang olikt något annat som någonsin gjorts. Making Contakt, helt enkelt. Det bör väl dock nämnas att dokumentären är väldigt nischad, teknisk på gränsen till det perversa, och den visar väldigt lite från själva spelningarna. Det är helt enkelt en film för de frälsta. Inte för de nyfikna.

En liknande tematik präglade både presskonferensen och frågestunden. Besökarna var extremt insatta i Minus agenda och uttryck, och frågorna kretsade kring utrustning och hantverk. Det kan tyckas ointressant, men är i grunden ännu ett tecken på den för Minus så speciella inställningen, att teknologin faktiskt för oss människor närmare varandra, inte längre ifrån.

Mitt möte med Hawtin inleddes dock konstigt. Vi småpratade lite och lommade iväg till en äcklig skinnsoffa, som Hawtin genast vräkte ner sig i. Han bad mig slå mig ner. ”Right on the big penis,” sa jag, pekade på den stora penisen någon ritat på skinnet, men satte mig sedan ner innan Hawtin han se klottret. Istället kollade han bara konstig på mig. Vilket jag kan förstå.

Men, men. Efter en något osmidig inledning flöt det på alldeles utmärkt. Hawtin var på strålande humör, tänkte noga efter, svarade entusiastiskt, och sa efteråt att det varit en grym intervju, vilket såklart värmde en svensk musikjournalists vinterfrusna hjärta. Jag har nu löjligt mycket material, vilket snart kommer att skrivas ihop till en artikel, som så småningom dyker upp här i Groove. Håll ut.

Allt det här bleknar dock såklart i jämförelse med kvällens avslutning. När vi kom till Powerzone hade Minus underbarn HOBO precis kört igång sin livespelning. HOBO kan med sin extremt avskalade, hårda framtoning sägas representera den ena av de två riktningar Minus utvecklats i på senare tid. Den andra står Magda för, som klev upp efter HOBO och bjöd på en gungigare, lätt disco-influerad spelning av sensationell klass. Både HOBO och Magda fick rungande, välförtjänta applåder, men när Hawtin klev upp på scenen vid fyratiden exploderade lokalen. Och efter det blev det bara än mer intensivt.

Det finns såklart en orsak att Making Contakt visade så lite bilder från spelningarna. Det går nämligen inte att i efterhand beskriva en kväll som denna. Alltså, man kan tycka vad man vill om klubbliv och tillhörande dekadens. Jag tänker inte försvara det, det vore dumt, men det skeptikerna ofta glömmer är att det i grund och botten handlar om något rätt sunt. Det handlar om att om så för bara en kväll glömma lagar och regler. Det handlar om att lämna masken hemma och blotta sitt kött och blod. Det handlar om att enas under ett tak. Och det är precis det man gör. Nämn ett annat exempel på en situation där man kan pressa in tusentals människor i en kokande lokal tills de dansar axel mot axel, utan att det blir gruff och knuff, och jag ska äta upp underkläderna jag hade på när jag var där. Nej, det är kanske inte alltid mänsklighetens vackraste sidor som framträder på dansgolvet. Men däremot framträder det glasklart att vi alla är lite småfula på ungefär samma vis. Att vi hör ihop. Gemenskap, tror jag att det kallas.

Vid sextiden backade jag dock ut ur gemenskapen, in i verkligheten, och hängde mig över bardisken, drack äcklig öl och tänkte på det märkliga i att den där diffusa gestalten i scenens dimslöjor, den som tusentals handflator sträckte sig extatiskt mot, bara ett par timmar tidigare suttit bredvid mig i en äcklig skinnsoffa och sagt att han borde skära ner på kaffet.