ADE Sön.

En sak har alla festivaler gemensamt: De tar slut.

Och nu är alltså Amsterdam Dance Event 2009 över. Trist. För bortsett från att allt tog slut, var det en i många avseenden unik festivalupplevelse. Självklart är ADE ojämförligt annorlunda än ölmarinerade gyttjebad som Roskilde och Glastonbury. ADE äger rum inomhus, i torra, rena klubbmiljöer. Men ADE är faktiskt också väldigt olik liknande festivaler för elektronisk dansmusik, exempelvis Sonár och det svenska spädbarnet Volt. ADE utspelar sig nämligen inte på en plats, utan över hela Amsterdam. Fast på subtilt vis. De flesta amsterdamborna märker det inte ens. ADE syns bara om man letar efter festivalen. Först då lägger man märke till de diskreta affischerna, som täcker alla stadens elskåp. Först då förstår man varför gänget vid bordet bredvid är så uppspelt. De ska på samma spelning som du. Och de är minst lika förväntansfulla.

Fördelen med det här är såklart friheten att välja. Den som vill utvecklas artistiskt, besöka workshops och testa ny utrustning, kan göra det. Den som vill jobba, knyta kontakter och upptäcka spännande förmågor, kan göra det. Den som vill festa konstant, förvandla hjärna och lever till två klumpar rykande köttmos, har alla möjligheter. ADE pågår dygnet runt. Någonstans. Något händer alltid. Electronica? Dubstep? Varm house? Stenhård techno? Svepande trance? Bara välj. Och den, som jag, som inte riktigt kan välja, kan bara låta sig dras med av krafterna, som sveper genom Amsterdam, som en höstvind. På något vis hamnar man ändå alltid helt rätt.

Så en viss tomhet infinner sig i skrivande stund. Egentligen inte för att klubbkvällarna är över. Min mage är trött på öl, och mina öron piper konstant. Det är något annat. För oavsett om man intervjuar inspirerande artister, som uppriktigt brinner för sin musik, eller om man står och trängs på ett knökfullt dansgolv och känner svetten från människan bredvid skvätta i ens ansikte, så är det en och samma känsla som infinner sig. Känslan av att man delar något. En inställning. Ett tillstånd. Ett ögonblick. En upplevelse. Man vet, att oavsett hur olika man egentligen är, så finns det i alla fall något inom båda som gör att man befinner sig på ett och samma dansgolv vid just den där tidpunkten.

Och när jag nu är tillbaka i Stockholm, sitter på tunnelbanan, skriver och ser hur de nyligen påstigna nervöst ser sig omkring i vagnen – i hopp om att inte bara hitta en ledig plats, utan att hitta en ledig plats långt ifrån någon annan – då blir jag faktiskt lite blå.

Kanske ska jag klappa lite inbjudande på platsen bredvid mig nästa gång någon tittar hit?

Eller kanske vore det bara konstigt?