50X5:43: Kemuri

I ett skönt ögonblick i serien om Södermalms mest hemkära hunds liv och leverne, hänger Rocky på ett glesbefolkat dansgolv, lyssnar halvhjärtat på någon gammal housedänga och kommenterar lakoniskt att det där ju låter som något han själv skulle kunna göra, om han bara visste hur.

Säg nu den där sista meningen högt för dig själv ett par gånger och håll den sedan i minnet.

Och Hideaki Ishi hoppade i unga år av skolan för att bli medlem i ett lokalt gäng, han klättrade sedan i hierarkin och var efter ett par år medlem i den japanska maffian Yakuza. Något gnagde dock i själen, och efter att Ishi sett den numera kultförklarade filmen Wild Style, förstod han bättre vad det var. Dagen därpå jagade han ifatt på ett par turntables och en mixer (vilket såklart inte var det enklaste att göra i Tokyo i början av åttiotalet), han tränade maniskt, han anammade namnet DJ Krush, han inspirerades till lika delar av sin fars distingerade kärlek till James Brown och Miles Davis som sin egen, färska förälskelse i Kurtis Blow och Sugarhill Gang, och han började också snart producera sin egen musik. Och resten är ju som bekant hiphop-historia.

Och det är långt mellan Tokyo och Stockholm, men Rockys kommentar beskriver likväl på pricken den musik Ishis alter ego DJ Krush pysslar med. Det rör sig om sävliga, sönderrökta, bedrägligt simpla, men i själva verkat genialiskt strukturerade beats, oemotståndligt svängiga, enkla att ta till sig, men samtidigt omöjliga att någonsin ledsna på.

Och det är också symptomatiskt att Ishis magnum opus är den opretentiösa, förhållandevis korta Kemuri. Den är helt instrumental. Det händer egentligen inte heller särskilt mycket under de fem minuter den sträcker sig över. Nej, det är egentligen inte något speciellt alls med den – den låter mest som en låt man själv skulle kunna göra, om man bara visste hur – men den platsar likväl lätt bland de femtio bästa låtarna jag någonsin hört.

Att Ishi själv är jäkligt nöjd med Kemuri råder det inte någon tvekan om. Den har alltid en central roll i hans set, och han inkluderar den på de flesta mixskivor han släpper, exempelvis strålande Code 4109 från 2000. Det omslaget porträtterar dessutom Ishi precis så som jag föreställer mig att han ser ut när han gör sin musik: rödögd, sömnig och stört koncentrerad.

50X5:44: Haze it may be

Jag har hört att man precis innan man fryser till döds känner sig varm. Jag har hört att man hittat ihjälfrusna människor, som tagit av sig kläderna och legat halvnakna i snön med ett rofyllt uttryck i ansiktet.

Jag vet inte om det är sant, men jag vet däremot att om man tar upp lite snö från marken och kramar den till en boll och håller bollen tillräckligt länge i handen, då börjar den iskalla klumpen snart att bränna mot huden.

Jag vet att tillvaron är full av motsägelser. Jag vet att desto starkare jag känner för något, desto svårare tycks det vara att hitta rätt ord för att beskriva det. Jag vet att det i regel är ordlös musik som får mig att förstå saker och ting. Jag vet att det påfallande ofta är musik som låter artificiell och främmande som känns mest bekant, som får ett igenkännande eko att stämma upp någonstans djupt inuti i mig.

Och jag vet att Taylor Deuprees album Northern inte bara är ett av de vackraste jag någonsin hört, utan också att det i uttryckets sannaste bemärkelse verkligen är ett av de mest obeskrivligt vackra album jag hört. Det går nämligen inte att beskriva. Det går bara inte. Och som absolut vackrast och mest obeskrivligt är det under de tio minuter Haze it may be ljuder.

Så istället får jag nöja mig med att beskriva den där bilden jag ser framför mig varenda gång jag lyssnar på Haze it may be – den där jag håller en slarvigt kramad snöboll i min hand, och vintersolen reflekteras tiotusen gånger i tiotusen små, små speglar, och isen glöder mot min hud, och bollen smälter och faller långsamt, långsamt isär, och jag vrider försiktigt på den och följer ljuset när det rusar fram och tillbaka genom flingorna. Och så tänker jag på det där som någon skrev någon gång:

”Det sägs att varje snöflinga är unik, men hur kan någon egentligen vara säker på det?”

Nej, vem vet egentligen?

Bra så.