50X5:38: Aaltopiiri

Jag har en vän som hade en intressant teori rörande elektronisk musik. Vi kan kalla honom Styrbjörn. Inte för att han heter något liknande, utan för att det är ett fånigt namn, och jag tycker ju att det är rätt kul med fåniga namn.

Styrbjörn ansåg att elektronisk musik är en degenererande form av musik, inte helt olik en drog, vilken ofrånkomligen drar en djupare och djupare ner i ett bottenlöst mörker av överdriven anal fixering och anemiska, omusikaliska oljud. Det hela börjar i regel ganska så oskyldigt, exempelvis med att man dricker Boards of Canadas tongivande mästerverk Music Has the Right to Children på helgerna. Man dricker dock alltid lite mer än sina vänner, och innan man vet ordet av, vill man bara ha mer och för mycket. Snart utforskar man sålunda Autechres successivt allt skevare katalog, och man röker i tur och ordning sönder Tri Repetae, LP5 och Confield. Men inte slutar det där inte. Innan man vet ordet har man nämligen fastnat i än tyngre grejer, och vid det laget avfärdar man i stort sett allt som inte Oval-klickar eller Alva Noto-piper som banal popmusik för hobbyknarkare. Man är förlorad. Tjopp, tjopp.

Styrbjörn lanserade sin teori för något år sedan, då vi satt och drack öl och lyssnade på de finska tinnitustomtarna Pan Sonics duktigt obehagliga album Aaltopiiri. Om det inte redan framgått av texten ovan, bör det nu klargöras att Styrbjörn vid detta tillfälle var en ortodox, djupt troende rock-räv med lite eller inget överseende för digitala toner. Det bör också förtydligas att Pan Sonic enligt teorin hamnar väldigt sent i den enligt Styrbjörn ofrånkomliga utvecklingen. Eller: Pan Sonic klickar och piper en hel del.

Aaltopiiri är inte duons bästa album, men däremot innehåller det deras absolut bästa låt: Vaihtovirta – en drygt sex minuter lång resa ner i det bottenlösa mörkret. Det är ett ordentligt konstigt stycke, som mest låter som en inspelning av när Darth Vader svingar sin ljussabel i ultrarapid, inspelad på en trasig CD-skiva som hackar i perfekt takt. Det är så långt ifrån vår gängse definition av musik att det nästan är svårt att förstå, men samtidigt så ändlöst fascinerade att man är redo att sumpa både ekonomi, vänner och sin personliga tandhygien för att få fortsätta gräva sig ner i mörkret – djupare och djupare och djupare. Så långt hade Styrbjörn rätt.

Men om vi bortser från det uppenbart osmakliga i att jämföra musik med ett missbruk som fördärvat hundratusentals liv – en jämförelse som undertecknad ju är minst lika skyldig till – finns det dock ett par andra hål i den styrbjörnska vansinnesteorin. För det första missade han ju att det bara är nyttigt att gräva sig ner i det musikaliska mörkret. Man mår ju bra av lyssna på finnar som mår dåligt. För det andra var det fel att säga att man bara rör sig i en riktning. Det stämmer visserligen att många som fastnar för mer experimentell elektronisk musik blir sugna på att hitta än mer experimentell musik, men de flesta blir ändå förr eller senare nöjda och klättrar då tillbaka upp till ljuset som lite klokare och lite, lite bättre människor.

Senast jag drack öl med Styrbjörn berättade han i alla fall att han precis införskaffat sig ett exemplar av Music Has the Right to Children, medan jag tjatade om hur bra rock-rävarna TV on the Radios senast album var. Saker och ting var på ett sätt annorlunda men på ett annat precis som de alltid varit. Musik skadar nämligen aldrig, aldrig någon, och så länge man bara fortsätter att vara nyfiken och öppen, kommer man under återstoden av sitt liv upptäcka musik som inte låter som något man någonsin hört tidigare.

Och har du inte redan hört Pan Sonic Vaihtovirta, då vet jag vilken som borde bli din nästa upptäckt. Lycka till.

50X5:39: The Ghost Ship

En av de mer kända filosofiska frågorna är den att vi inte riktigt kan skilja våra drömmar från det vi uppfattar som vår verklighet. Hela vägen från Descartes till Calderón till Russell till Wachowski-bröderna – svaret är detsamma: Du kan aldrig säkert veta att du är vaken, att du inte bara drömmer. Du tror kanske att du är säker, men om du tänker efter, då inser du snart att du var precis lika säker på att du var vaken senast du drömde. Du kan läsa den här texten och anta att jag existerar, men chansen är att Fredrik Franzén bara är en skrivande karaktär i din dröm och att du följaktligen själv kommit på det du nu tror dig läsa. Du kan kontakta mig, vi kan mötas på en bar och ta ett par öl, vi kan prata om musik, och jag kan tjata om musikvärldens bäst bevarade hemlighet – mystiska Aloof Proofs drömska album Piano Text – men jag kan aldrig vara helt säker på att jag inte sover, på att du inte bara är en del av min dröm.

Jag finner den här tanken märkligt tröstgivande.

Tänk: Kanske är hela mitt liv en utsträckt, förhoppningsvis åttio år lång dröm? Kanske vaknar jag en dag och fortsätter mitt riktiga liv? Kanske är jag egentligen en enorm, uråldrig och galaktisk amöba, som kommer att leva i årtusende efter årtusende, men som varje natt krälar tillbaka till kuvösen, somnar och drömmer i en mansålder om att vara mänsklig?

Är jag sorglig?

Lite.

Är jag du?

Kanske…

50X5:40: Headcase

Jo, jag är ju såklart lite för gammal för okritisk idoldyrkan, men om det är någons scen jag skulle vilja kasta upp mina nytvättade kalsonger på så är det definitivt Richie Hawtins. Jag menar, mannen verkar ju inte kunna gör någonting fel. Han har grundat två av techno-världens mest pålitliga skivbolag: Plus 8 och M_nus, han har förnyat DJ-konsten genom att på ett revolutionerande sätt införliva trummaskiner och mjukvara i sina set, han har som Plastikman gjort några av de enligt min mening absolut bästa techno-album som någonsin gjorts, och precis allt, allt han sätter sitt namn på är av oklanderlig kvalitet. Och dessutom så tycker jag faktiskt att han är riktigt stilig.

Nåväl. Plastikmans debutalbum har nästan femton år på nacken, men tillhör ändå den försvinnande lilla klick av äldre elektronisk musik som inte åldrats ett smack. Hans hemliga recept till evig ungdom är mycket enkelt: gör så lite som möjligt och gör det så länge som möjligt. På femton år har han sålunda endast hunnit släppa fyra ordentliga Plastikman-album. Skillnaderna dem emellan tillhör den sort som fanatikerna eldigt diskuterar på forum runt om i världen, men som alla utomstående anser vara obetydliga eller rent av obefintliga. Samtliga består nämligen av samma utdragna, monotont malande men oemotståndligt svängiga basgångar och samma karaktäristiska knorrande från den klassiska trummaskinen Roland 303. Samtliga definieras också av den där till synes omöjliga ekvationen repetitiv minimalism minus i stort sett allt är lika med mörkt, outgrundligt djup, och den utveckling man trots allt kan peka på verkar inte heller bero så mycket på Hawtins behov av förändring som att han faktiskt kommer allt närmare och närmare något han hela tiden sökt, för utvecklingen har hela tiden följt exakt samma linje: musiken har blivit mer och mer avskalad, tonen mörkare och mörkare, och musiken, ja, den har faktiskt bara blivit bättre och bättre.

Sålunda är det också fullt naturligt att det är en låt från det senaste Plastikman-albumet Closer som framstår som Hawtins absolut starkaste hittills. Det tio minuter långa orosmolnet Headcase är nämligen resultatet av en artists nästan tjugoåriga strävan efter att skala av, att slipa till perfektion, att göra så lite som möjligt så länge som möjligt, att hålla tillbaka, att hålla kvar luften i lungorna tills de briserar. Och om det inte redan framgått, så är alltså Headcase lätt en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört. Lätt.