50X5:36: Für Alina

Fysik var väl aldrig riktigt mitt favoritämne i skolan, men jag minns i alla fall grunderna.

Såhär: Världen består av materia, och all materia består av atomer. En atom består av en atomkärna, uppbyggd av positivt laddade protoner och neutralt laddade neutroner, samt ett omgivande elektronmoln, i vilket de negativt laddade elektronerna kretsar runt kärnan. En atom är såklart fruktansvärt, fruktansvärt liten, men även om den vore lika stor som en katedral, skulle kärnan ändå inte vara större än en husfluga. Den flugan skulle dock vara flera tusen gånger tyngre än hela katedralen. Kort sagt: Elektronmolnet står för volymen, kärnan för tyngden.

Vill man vara lite teatral kan man alltså säga att världen till större delen består av tomhet, med några få, få, ohyggligt tunga undantag. Vi uppfattar världen som tät och massiv, men i själva verket skapas den av den volym som uppstår när positivt och negativt repelleras. Vi inbillar oss att vi kommer i kontakt med saker och ting, när vi i själva verket bara stöter bort dem. Du tror exempelvis att du sitter på din stol nu. Men det gör du inte. Du svävar på ett mikroskopiskt elektronmoln.

Tomhetens spänning, undantagens fruktansvärda tyngd, attraktion och repellering – dessa är också de karaktäristiska egenskaperna för det i särklass vackraste pianostycke jag någonsin hört: Den estniske kompositören Arvo Pärts Für Alina.

50X5:37: Blood Rainbow

Jag läste nyligen en artikel, skriven av en kille med den utomordentligt mäktiga yrkestiteln ljudantropolog, som handlade om ljud och hörsel under vatten. Tydligen har människans trumhinna en densitet som är alltför lik vattnets, vilket leder till att vi inte kan uppfatta ljud med öronen då vi befinner oss under vatten. Istället för att, som vanligtvis är fallet, ljudvågorna får trumhinnan att vibrera, får de skelettet och framförallt benen våra kranier består av att vibrera – en vibration som sedan överförs till våra inneröron så att vi uppfattar ljudet. Kort fattat: Vi hör inte med våra öron under vatten. Vi hör med våra kroppar.

Detta leder såklart till att förmågan att höra i stereo försvinner, och istället upplever vi det som om ljudet kommer från alla riktningar på en och samma gång. Man kan till och med gå så långt som att påstå att medan vi befinner oss under vatten, befinner vi oss i flytande ljud. Som vi simmar omkring i.

Och om man är det minsta musikintresserad, börjar man ju såklart genast fantisera om hur det vore att lyssna på och uppleva musik i det här tillståndet. Föreställ dig musik skriven för att höras under vatten. Föreställ dig att höra musik med kroppen. Föreställ dig att simma omkring i böljande musik. Ja, personligen börjar jag ju svettas om öronsnibbarna …

Och tills jag får en möjlighet att förverkliga denna fantasi, lyssnar jag på Tim Hecker – den kanadensiske flodvågen som bättre än någon annan förvandlat musik till svallande materia, till något man kan ta på och känna, till något som skakar om ens skelett och kramar om ens kropp hårt, hårt, hårt. Och han är visserligen en av världens för tillfället jämnaste, mest pålitliga artister, men om jag ändå måste välja en enda favorit av typ trettio felfria stycken, då blir det nog ändå Blood Rainbow, mästerverket Harmony in Ultraviolet gränslöst vackra svanesång och en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört.