50X5:33: One More Time

European Urban Music Days pågår i skrivande stund för fullt här i Stockholm – ett ambitiöst evenemang som för samman representanter från musikindustrin med både lyssnare och artister som intresserar sig för den musik som lite löst brukar kallas för just urban music. Exakt vad urban music är, det är det ingen som vet, men lite förenklat kan man väl säga att det är den genreföraktande förening av pop, hiphop, house, R&B, soul och electro som spelas mest i städerna, till vilken alltså såpass vitt skilda artister som Lil’ Wayne, Madonna, Daft Punk, David Guetta, Leona Lewis, Robyn och Adam Tensta kan räknas. Vill man vara än mer förenklande kan man säga att det är den musik storstadskidsen helst rattar in på radion.

Nåväl. European Urban Music Days handlar om både lek och allvar. Det kommer att spelas, dansas och filmas här och där, exempelvis Wayne Beckford, Lazee och Form One uppträder, och några av Sveriges kändaste låtskrivare och artister deltar i workshops och lär de intresserade hur man rimmar, riddimar, snurrar vax och vrickar tungan och allt annat en upp och kommande artist behöver veta.

Det kommer också att ges tillfälle att träffa, diskutera med och skälla på diverse musikjournalister. Nu på lördag kommer till exempel jag, tillsammans med Nanushka Yeanman, Calle Dernulf, Tony Zolias, Jens Dünkelberg, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Andreas Jakobsson, Martin Brandt och Henrik Burman, att sitta på Lava på Kulturhuset. Vi är där mellan 16.30 och 18.00. Kom förbi och säg hej, vettja. Det vore kul.

Och för att hedra evenemanget så blir dagens låtval min personliga favorit i genren: Daft Punks One More Time – en låt som knappast behöver någon närmare introduktion. En låt som får hjärtat att kännas för stort för kroppen. En låt som påminner en om varför man började lyssna på musik från första början. En perfekt låt.

50X5:34: 2 Rights Make 1 Wrong

Jag växte upp i ett så kallat radhusområde. Det bodde fyra jämnåriga pojkar i kvarteret, och det föll sig naturligt att vi lekte tillsammans. Radhusområden erbjuder dock i regel ett begränsat antal platser att leka på, och det jag växte upp i, det var inte något undantag. Det fanns egentligen bara en bra plats: En liten kulle i utkanten av området, allmänt känd som Lilla Kullen.

Lilla Kullen var som kullar i allmänhet är: välvd och gräsklädd. Det växte vare sig träd eller buskar på den. Den var inte särskilt stor men dög fint som både utkikspunkt och pulkabacke. Ja, det var egentligen inte något speciellt med Lilla Kullen (med undantag för att den var så proportionerlig och tydligt avgränsad), men det var ju ändå vår kulle. Och vi älskade den med våra fem, små pojkhjärtans fulla kraft.

När vi blev lite äldre, då verkligheten började inkräkta på fantasins domäner, då fick vi också reda på exakt hur kullen egentligen bildats. Tydligen hade man under uppförandet av radhusområdet dumpat allt skräp och bråte i en väldig hög, vilken man sedan odlat billigt gräs över. Lilla Kullen var visst en soptipp.

Men vi var ju fortfarande barn, verkligheten hade ännu inte segrat, och sålunda broderade vi ivrigt ut den knapphändiga information vi fått. Snart var det inte bara byggmaterial som doldes i kullens mörka innanmäte, utan också bomber, granater, radioaktivt avfall och förolyckade byggarbetares förmultnande kroppar. Och därmed hade Lilla Kullen förvandlats ännu en gång – från idyllisk lekplats till soptipp till en förtäckt koncentration av omedelbar fara.

Förvandlingen hade dock en oväntad effekt. I takt med att Lilla Kullen blev en alltmer farlig plats att vistas på, blev den också en alltmer populär lekplats. Faran hade alltså en förtrollande, förförisk effekt på oss. Vi drogs till den. Som flygfän till elden.

Och om man skulle tonsätta denna dragning, då skulle ju Mogwai vara ett givet val. De skotska postrockarna har nämligen inte bara tagit sitt namn efter det oskyldiga, duniga djur som förvandlas till ett livsfarligt odjur om man matar det efter midnatt, utan deras musik karakteriseras också av samma slags förtäckta fara. Det spelar ingen roll om bandet plockar försiktigt på strängarna eller spelar ömt på pianot – det döljs alltid, alltid något betydligt mer farligt och våldsamt i mörkret därunder.

Med åren kom Mogwai att blotta huggtänderna alltmer sällan, men det gjorde ju såklart bara deras musik än mer hotfull, på samma vis som att de mest skrämmande skräckfilmerna är de som avslöjar minst. Under åren 1999 till 2001 formtoppade gruppen, och det var också då de släppte albumet Rock Action, på vilket den makalösa, tio minuter långa låten 2 Rights Make 1 Wrong återfinns – komplett med plockande gitarrer, vrålande feedback, orgel, blås, stråkar, skorrande robotröster och skanderande körer. Och banjos. Ja, 2 Rights Make 1 Wrong är faktiskt en såpass komplett och perfekt låt att varken Mogwai själva eller ens genren postrock någonsin återhämtat sig riktigt. Och när man sedan tänker efter och inser att man inte ens sörjer detta till synes beklagliga faktum, då inser man också exakt hur fulländat den skotska gruppens mästerverk faktiskt är.

50X5:35: Criminology

Robert ”RZA” Diggs tvivlade inte för ett ögonblick på Wu-Tang Clans potential. Så snart den epokavgörande debuten Enter the 36 chambers blivit just den gränslösa succé han hela tiden räknat med, skred han till verket med nästa fas i sin plan. Inspirerad av militära och politiska taktiker som Sun Tzu och Niccolò Machiavelli, övertalade han det nio man starka kollektivet att inte spela in den uppföljare alla väntade på utan istället skriva personliga kontrakt med olika skivbolag, samtidigt som de fick lova att medverka på varandras soloalster. Och taktiken fungerade. Fenomenet Wu-Tang Clan spred sig som en löpeld genom den amerikanska musikindustrin, och trots att medlemmarna släppte sina alster på monstruösa bolag som Sony, Geffen, Def Jam och Loud, var det ingen som vågade neka RZA att sätta sin karaktäristiska rakbladslogga på varje omslag. Wu-Tang Clan, under ledning av sin smått genialiske klanledare, lät sig inte kontrolleras av industrin. Tvärtom. De kontrollerade industrin.

Men ingen militär eller politisk list fungerar om man inte backar upp den med någon form av kraft. Och Wu-Tang Clans kraft var ju såklart medlemmarna själva. Kollektivet är ett unikum i musikhistorien. U-God, Inspectah Deck, Masta Killah och RZA själv är alla fantastiska MC:s, och den enda orsaken till att de inte är mer erkända än vad de faktiskt är, är att de alltid stått i skuggan av fyra av de mest fängslande rösterna i hiphopens historia – GZA, Raekwon, Method Man och Ghostface Killah. Addera sedan den minst sagt originella, skogstokiga snuskhummern Old Dirty Bastard samt RZA:s banbrytande produktioner, och summan blir just den okontrollerbara invasionsstyrka som Wu-Tang Clan var under sin storhetstid.

Först ut av soloalbumen var Method Mans strålande, sönderrökta lovsång till jazztobaken: Tical. Därefter följde Raekwons tematiska gangsterepos Only built 4 cuban linx – i min mening inte bara klanens bästa album, utan också det bästa hiphop-album som någonsin spelats in. Raekwon, uppbackad av samtliga nio klanmedlemmar, levererar knivskarpa berättelser om en desperat själs uppgång och fall. Texterna är så häpnadsväckande nyanserade att man aldrig riktigt begriper om de där snörvlande lätena uppstår när mannen gråter eller snortar kola, och än idag, ett och ett halvt decennium senare, hittar jag nya detaljer och ingångar i den fascinerande snåriga brokaden av litterära krumbukter, smutsig Staten Island-slang och sjukt obskyra referenser. Som om det inte var nog, ackompanjeras dessutom texterna av RZA:s kanske mästerligaste produktion någonsin – sprängfull av rostiga bilvraksbeats och trasiga men tårdrypande filmstråkar.

Och det är såklart helt omöjligt att välja en favoritlåt från ett fullkomligt perfekt album, men om jag ändå ska försöka, får det nog bli Criminology. Inte för att låten är bättre än någon annan, men däremot är den albumets mest offensiva spår. Beatet är direkt aggressivt, och Raekwon och Ghostface spottar ur sig texterna så intensivt att man riktigt kan höra hur de kippar efter andan mellan raderna. Och de är ju ändå proffs. Personligen hinner jag inte hämta andan förrän de fyra minuter låten varar är över. Och nästa perfekta låt tar vid.