50X5:31: Blissful Burden

Som sagt: Sverige huserar nu två eminenta festivaler för elektronisk musik. I förra inlägget skrev jag om den debuterande Voltfestivalen. Denna gång ska det handla om tioårsjubilerande Norbergfestivalen, vilken går av stapeln nu den 30:e juli. Och eftersom jag skrev om Volt i form av en recension, känns det ju rätt att göra detsamma om Norberg. Dessutom är jag faktiskt lite sjuk och ömklig idag, jag måste spara på krafterna, och därför tänker jag helt enkelt copy-pasta in en tidigare opubilcerade recension av förra årets Norbergfestival.

Såhär:

Jag ligger på mage på en rostande gångbro i ett gammalt krossverk. Genom brons gallergolv kan jag se bandet som uppträder ett par meter under mig, de tre gitarristerna som fyller ruinen med vrålande gitarrmattor. Det är sent på kvällen, tror jag. Det är en surrealistisk miljö – ett enormt, labyrintliknande industrikadaver inuti vilket videokonst projiceras på både väggar och golv och tak – och det, kombinerat med hypnotisk musik och ett par festivalöl, gör att man lätt förlorar både tids- och rumsuppfattningen.

Men om jag backar lite i både tid och rum, ska jag nog lyckas räta ut trådarna.

Ett halvt dygn tidigare korsar jag Västmanlands landskap i nordvästlig riktning, över slätter, genom skogar, mot Norberg, den lilla, lilla ort som blivit skådeplats för Sveriges i särklass mest spännande musikfestival.

Området har en anrik historia, präglad av gruvdrift och metallindustri, och det kryllar av lämningar från denna tid, somliga mer än 900 år gamla. Det första spåret jag upptäcker är dock det drygt 60 meter höga gruvtornet Mimerlaven, en blek betongbjässe som sträcker sig över trädtopparna och liksom spanar ut över omgivningarna.

Och det är alltså just där Norbergfestivalen äger rum.

Så jag tar sikte på laven och tar mig sedan så fort som möjligt till festivalområdet. Det är ett förvånande fint, nästan mysigt sådant, milslångt från de dräggkavalkader man gärna förställer sig när man hör ordet festival. Det är grönt, den lilla campingen är förhållandevis ren, och här och var har man pyntat med lyktor och heliumballonger.

Det finns fyra scener på området. Camp 303 är en liten utomhusscen intill campingen. Kraftwerk är större och mörkare, placerad inuti ett 100 år gammalt elverk. Och så finns 8-bit och Mimerlaven, de två scenerna inuti själva laven. Den först nämnda scenen är väl den mysigaste, den andra den bästa, men det är ändå den tredje och i synnerhet den fjärde som gör det kraftigaste intrycket.

Mimerlaven togs i bruk i början av sextiotalet, med syftet att så effektivt som möjligt utvinna järnmalm ur orterna 300 meter under jord. Och det syns. Laven osar av industriell funktionalitet. Likväl togs den ur bruk bara tjugo år senare, och som den sista verksamma gruvindustin i Norberg, markerade just den nedläggningen slutet på 900 års oavbruten gruvtradition i området.

Det kan tyckas onödigt att beskriva festivalområdet på det här viset, men det är tvärtom ytterst nödvändigt, och nu är jag redo att åter hoppa fram i tid och rum.

Och nu ligger jag på en gångbro och tittar på Dwayne Sodahberk som uppträder ett par meter under mig, och det slår mig att det som är så speciellt med att vara på konsert här, det är just hur närvarande tid och rum är, hur allt blir liksom ett med musiken.

Mimerlaven står som ett monument över Bergslagens svunna tider, en betonggrift med en unik akustik. Artisterna får kämpa för att kontrollera musiken. Basgångarna slår i vågor mot de kala väggarna, tonerna ringer i de rostiga industrirelikerna, viskningarna blir till skrik, varje knäckt öl, varje öppnad dörr, varje hostning och varje harkling förstärks hundrafalt och smälter samman med musiken. Ja, allt förenas till en upplevelse som sträcker sig bortom lavens väggar, som spänner över både den vittrande era den bygdes under och den framtid den sedan återuppväcktes till. Det är mäktigt.

Men jag har såklart fler minnen än så från Norbergfestivalen 2008.

Jag flyter ut i gräset framför Camp 303, njuter av Kymatica Vs. Hoodlums klipska electronica, The Quiet Mens nostalgiska syntrymdfärder. Jag nickar instämmande i takt till Ayhan Aydins politiskt medvetna trumgung vid 8-bit. Jag kryper in i Kraftwerks mörker, upplever hur lokalen kreverar när dubstephjälten Skream går på scenen, jag gör mitt bästa för att hänga med i Bong-ras djävulsbreakcore.

Men det är ändå konserterna från Mimerlaven som verkligen bränner i minnet: När jag ligger på mage och lyssnar på Dwayne Sodahberk, när Konrad Korabiewskis vassa takter slår mot betongen, när artister från Fylkingen och EMS låter ljudmattorna bölja genom tid och rum – Erik Dreschers toner som hänger i evigheten, Linus Gabrielssons krälande, insektoida mardrömsambient.

Och när jag efter helgens slut kör ut ur Norberg och ser laven i backspegeln, blir det uppenbart att det gamla gruvtornet för mig nu också symboliserar allt det jag upplevde under Norbergfestilaven. Förlåt, festivalen. Det var mäktigt.

Det var det.

Och om det inte framgick klart nog, var alltså förra årets Norbergfestival en av de finaste festivalupplevelser jag någonsin haft. I år firar man som sagt tioårsjubileum, och startfältet ser vassare ut än på många år. Andreas Tilliander, Milanese, The Skulle Defekts, Icarus, B12, Rumpistol, Flogsta dancehall Vs. Harmönia och The Library Tapes är några av dem jag personligen ser fram lite extra mot.

Jag har dessutom fått höra från en säker källa att Unai – mannen bakom en av de mest sorligt förbisedda svenska skivorna på senare tid – kommer dit. Ja, det var ju faktiskt Unai själv som sa det, så därför vågar jag mig faktiskt på att inkludera hans oöverträffade förening av pop och techno i dagens inlägg. Blissful Burden är liksom Junior Boys med lite mer sväng i takterna, Luomo med lite mer tryck i basen, Richard Davis med ett mer uppriktigt blödande hjärta. Det är helt enkelt en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört. Och jag kan inte vänta tills jag får en möjlighet att höra den eka genom den gamla lavens betongväggar.

50X5:32: Bonnarock

Grattis Sverige! Vi huserar nu två eminenta electronica-festivaler: Norberg och Volt. Och det de båda festivalerna har gemensamt (bortsett från musiken då, såklart), det är den centrala roll omgivningen spelar för evenemanget.

Uppsala Konsert & Kongress är en kontroversiell kåk som kostat duktigt med pengar. Med tanke på att bara en liten del av stadens invånare stödde projektet, kan man ju förstå dem som nu irriterar sig på att miljoner spenderats på ett provocerande skrytbygge. Å andra sidan är det svårt att inte imponeras av dem som vågar satsa så på kulturen, och med tiden har det ju också blivit uppenbart att man faktiskt anstränger sig för att locka en så bred publik som möjligt. Ett exempel är det strålande initiativet att samarbeta med kvartetten bakom P2:s Ström – ett samarbete som nu resulterat i ett unikum i svenskt konsertliv. På Voltfestivalen förenas nämligen tysk ambient och fulländad akustik, och här studsar fyrtakterna glatt mot Henning Larsens visionära arkitektur. Platsen är alltså perfekt för en sådan här festival. För att citera Håkan Lidbo: Byggnaden ser ut som electronica. Det är grym upplevelse att glida med i rulltrapporna, sippa på en öl, slötitta på konstinstallationer och höra sinuskurvorna eka genom den minimalistiska konstruktionen. Den torftiga interiören och det fula golvet får en visserligen att ana att det panikartat snålades en del under byggets slutskede, men den där säregna föreningen av banbrytande byggnadskonst och smutsig finlandsfärja är liksom en del av charmen med Uppsala Konsert & Kongress.

Nåväl. Det är ju trots allt för musiken vi alla befinner oss där denna regntunga lördag, och musiken är fullkomligt befriad från kompromisser. Festivalen inleds med att Omnibus kammarblåsorkester trumpetar svenska techno-klassiker, vilket fint påminner oss alla om varför vi valt att komma just idag, då akustiska instrument i övrigt är portförbjudna. Därefter tar den typ tjugo man starka analoga symfoniorkestern vid och bjuder på en sällsam förening av konstmusik och syntfetischism. Och sedan börjar så festivalen på allvar. Andreas Tillianders alter ego Mokira bjuder på ett fullkomligt makalöst set, vilket snarast påminner en om att sitta och skratta i en störtande helikopter. Midaircondos Lisa Nordström framför soloalbumet 7 states of passion i sin ljuvliga helhet. Unai, vars fantastiska A love moderne kan vara en av de mest sorgligt förbisedda svenska skivorna på senare år, sjunger med blödande hjärta över sina pulserande fyrtakter. Dragplåstret Gas testar den förvisso tålmodiga publikens tålamod till bristningsgränsen och tömmer halva lokalen. Den berlinska toppklubben Panoramabars fixstjärna Cassy framför ett ytterst proffsigt men aningen oengagerat DJ-set. Dada Life avslutar kvällen med för evenemanget oväntat publikfriande dunka-dunka, vilken dock passar de vid det här laget öltröga hjärnorna och danssugna fötterna perfekt.

Allt är inte strålande, men allt känns likväl relevant och intressant. Voltfestivalen är helt enkelt ett så gott som felfritt evenemang och det i särklass bästa som hänt Sveriges electronica-fans sedan Norberg sattes på kartan. Det enda felet står egentligen den svenska publiken själv för, som fortfarande inte verkar fatta att man inte blir mindre cool för att man vågar ha lite roligt, samt att man faktiskt inte behöver stå med armarna i kors och glo, bara för att artisten bakom skivspelarna råkar stå på en scen. Men jag hoppas ju innerligt att Voltfestivalen är här för att stanna. Och då lär vi väl oss med tiden att bjuda tillbaka lite också.

Och för att lyfta på hatten för mannen som hjälpte till att arrangera festivalen samt stod för kvällens bästa spelning – denna placering skänks åt Andreas Tilliander och min personliga favorit i hans minst sagt omfångsrika produktion: Bonnarock.

Det är ju på sätt och vis irriterande att Tilliander väljer att släppa en så makalöst bra låt som Bonnarock enbart på vinyl, men kanske är det också just därför den är så makalöst bra? Kanske är det när kraven på att släppa nästa fantastiska, framgångsrika album lättar, då det bara handlar om att skapa en så varm och svängig låt som möjligt som allt verkligen faller på plats? Ja, när man lyssnar på gungeligungmackan Bonnarock känns det verkligen så.