50X5:28: Atlantic City

Det är inte enkelt att nå fram till en artist av Bruce Springsteens kaliber. Det är svårt. Väldigt svårt, till och med. Fullt jämförbart med att försöka tränga sig längst fram på en av hans överdimensionerade arenakonserter och rycka tag i jeanstyget som draperar hans ben.

Först och främst måste man ju övervinna den där personliga och aningen barnsliga impulsen att undvika artister som är sådär löjligt populära. Det är dock inte så svårt. Att en artist är generellt geniförklarad innebär ju inte att det är omöjligt att få en personlig relation till deras musik. Nej, det innebär bara att det är lite, lite svårare.

Därefter blir det dock lite krångligare Efter att det personliga hindret övervunnits väntar nämligen det allmänna. När man väl bestämt sig och hasat sig iväg till den där jäkla konserten, då upptäcker man snart att tiotusentals andra människor gjort precis samma sak. För att nå fram till den distingerade New Jersey-sonen måste man alltså inte bara tränga sig förbi horder av bag-in-box-fulla karlar med kägelformade kroppar, utan man också kräla över travar av de absolut äckligaste svenska dagstidningarnas hämningslöst hyllande mittuppslag, man måste lyfta undan vartenda ultrakonservativt rocklexikon som någonsin skrivit, och man måste också måste bränna ner travar av slentrianmässigt författade, amerikanska och brittiska musiktidningarna som svajandes försvinner upp mot den molntunga skyn. Och det här är alltså inte någon enkel uppgift. Men det går. Och när man väl avverkat den, ja, då väntar så till slut Springsteen himself där framme vid scenkanten.

Och då konfronterar man också det tredje och sista hindret: Bruce Springsteen själv. Karljäveln vägrar nämligen stå stilla. Han springer omkring på scenen, svingar gitarren och står så bredbent att det gränsar till spagat. Och precis när han lugnat sig, och du till slut sträcker dig efter jeanstyget, då drar ”Born in the USA” igång, och textens ironiska budskap går tydligen köttkäglorna förbi, och du pressas upp mot kravallstaketet, hårt, och jeanstyget glider dig ur fingrarna. Och du är nära att ge upp. Så nära.

Och då, då händer det. För som sagt: Det går. Och det går eftersom Springsteen inte bara är en lysande artist och låtskrivare, utan någonstans där bakom bylsiga flanellskjortor och trötta rock-poser döljer sig en stillsam, återhållsam berättare. Förr eller senare stannar Springsteen alltid till, slår sig ner på scenkanten och drar en historia som får armhåren att resa sig av välbehag. Och det är då man passar på. Man rycker tag i tyget. Och man håller fast i det. Och då trillar polletten ner. Man fattar att de tiotusen människorna omkring en hade rätt hela tiden. Och då grabbar man tag i köttkäglan närmast en och omfamnar honom.

Som sagt: Det går. Jag lovar. Personligen fick jag tag i honom när jag för första gången lyssnade, verkligen lyssnade, på fullkomligt magiska ”Atlantic City” – ett outtömligt epos i fyraminutersformat. Och en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört.

50X5:29: .

Ibland hör man någon nostalgisk, förvirrad själ beklaga sig över att den gränslösa tillgång vi fått till världens outsinnliga musikutbud medfört att musiken förlorat sitt värde. Grundtanken är alltså att saker och ting blir värdefulla först när de är sällsynta eller svåråtkomliga, och de som begaganar denna tanke blickar med blöta ögon tillbaka till tiden då det hände att man efter två års idogt letande till slut lyckades krafsa fram den där löjligt obskyra och i ärlighetens namn ganska så dåliga singeln ur en flottig ölback i en källarlokal som luktade skäggig bakfylla och ångest. Men du ska inte lyssna på dessa männsikor. De har fel. Hade de fötts två generationer tidigare hade de talat sig varma om finska vinterkriget, då man verkligen, verkligen uppskattade de där sällsynta mjölflingorna mellan barkflisorna i brödet. Hade de levt på 1300-talet hade de lovprisat digerdöden, vilken verkligen, verkligen fick en att förstå hur fint det är med människor utan stora, svarta, vätskande bölder i ansiktet.

Utbud är bra. Utbud medför frihet. Frihet är bra. Gillar man inte frihet är man fascist, och fascister tycker vi ju som bekant inte om (även om de påfallande ofta har en både intressant och angenäm klädstil).

Och det här för oss osökt till den tyska dunka-dunkans i särklass mest konceptuella profil – Thomas Brinkmann. Inte för att han är fascist. Nej, nej. Brinkmann är tvärtom en av fyrtaktsvärldens friaste tänkare och en ivrig förspråkare för att leva och låta leva. Nej, Brinkmann blir aktuell eftersom han i alla år varit en musiker vars bedrifter stått i omvänd proportion till bedrifternas tillgänglighet. Alltså: De där Brinkmann-albumen man faktiskt hittar i mer välsorterade svenska skivbutiker är hans sämsta, medan hans bästa spår återfinns på löjigt obskyra plattor, vars namn viskas i vinden och sedan försinner bort. Poff.

Brinkmann har exempelvis gett ut ett album med den sparsmakade titeln ., på vilket han samarbetat med den konstiga ljudkonstnären Dominique Petitgand och Markus Nikolai, grundaren av det strålande skivbolaget Perlon. Albumet i fråga brändes först ut i 200, kolsvarta exemplar och såldes på den eminenta Mutek-festivalen. Ytterligare 20 vita exemplar brändes sedan ut och delades ut till Brinkmanns vänner. Och fler fysiska exemplar än så finns det inte. Det är alltså osannolikt att det ens finns ett exemplar av . i Sverige, och enligt ovan nämnda regel är albumet såklart ett av Brinkmanns absolut bästa.

Albumets höjdpunkt är det inledande titelspåret – alltså .. Precis som de andra spåren på albumet, känneteckans också . av den där för Brinkmann så typiska föreningen av ultraslick microhouse och perfekt putsad ljudkonst, men här lyfts ändå konceptet till ovanligt höga höjder. Takterna tuggar, drivet ökar konstant, studsiga jazz-slingor vävs in och ut, låten växer och växer, och den där karaktäristiska Nina Simone-samplingen klipps sönder med en sådan frenesi, att om man mot all förmodan faktiskt ägt ett fysiskt exemplar av albumet, då hade man nog sprungit i skytteltrafik till CD-spelaren för att kontrollera att den ovärderliga skivan inte blivit repad.

. är dessutom en av de där sällsynta house-låtarna som till och med människor som säger sig hata house älskar förbehållningslöst. Den låter inte som något annat, men alla fattar ändå grejen direkt. Och det beror såklart helt enkelt på att den är så jäkla bra. Och hade det inte varit för den gränslösa tillgång vi idag har till världens outsinnliga musikutbud, då hade vare sig du eller jag någonsin fått höra den. Nu är du dock bara är ett klick ifrån den.

Alltså: Det var inte bättre förr.

Barkbröd är äckligt.

Och det är böldpesten också.