50X5:25: Aftermath

Dr. Snuggles. Allvarligt talat. Vad för slags doktor är han egentligen? Senast jag hörde något från honom, berättade han att han letat efter en blinkande jättesvamp, som tydligen förvandlade alla som rörde vid den till en färgglad fjäril. Jag menar, jag litar inte på vuxna karlar som säger sig leta efter blinkar svampar. Och jag vet inte om jag skulle låta en doktor av dylik kaliber ens ta tempen på mig.

Jag är också av uppfattningen att man kan se till en människas vänner för att förstå människan bättre. Dr. Snuggles umgås enligt egen utsago helst med grävlingar, gnälliga möss och grodor med cyklop. Därtill träffar han ibland den rosa, tedrickande kamelen Puckly, som bor högt upp bland Regnbågslandets moln, samt den extremt skeva Kosmoskatten, som får samtliga ovanstående att framstå som fullkomligt normala. Och då har jag alltså inte ens nämnt Dr. Snuggles talande paraply, hans talande, evigt drömmande sirapsträd eller hans talande verkstad Trickelitrick, ibland bara kallad Tricky.

Fast å andra sidan. Han verkar ju rätt glad, den gode doktorn. Jag kanske inte litar på hans medicinska färdigheter, men han måste ju ändå vara något bra på spåren. Och jag har tänkt på det där, tänkt på vad det egentligen är doktorn gör rätt. Och jag har kommit fram till följande: Dr. Snuggles skapar sin egen värld.

För ärligt talat så tror jag ju inte på hans berättelser. Jag tror inte på att han hittat någon blinkande jättesvamp. Jag tror inte på att han känner en rosa kamel som bor bland molnen. Med tanke på hans nederländska anor, tycker jag mest att det låter som om doktorn varit och duttat lite väl friskt på sin egen medicin.

Nej, det enda jag köper, det är verkstaden Tricky. Och det är också allt som betyder något. Det är nämligen i verkstaden det händer. Det är där doktorn stänger dörren för den verklighet han inte vill se för att istället utforska sin egen fantasi och kreativitet. Det är i verkstaden Tricky han skapar sin egen värld, smockfull av precis så många svampar och rosa kameler han önskar sig.

Och det var precis samma sak Knowle Wests stolthet Tricky gjorde när han låste in sig och spelade in sitt epokavgörande debutalbum Maxinequaye. Undantaget att verstaden ersattes av en murrig studio i Bristol, svamparna av hydroponic, och kamelerna av Trickys alla smutsiga änglar och förföriska demoner då, förstås. Men en egen, fullkomligt unik värld blev det likväl. En oändligt fascinerande sådan.

50X5:26: When Doves Cry

Min första lägenhet i Stockholm låg i Rågsved, en del av det där godtyckligt definierade området som kallas för förorten. Jag gillade att bo där, samtidigt som jag är glad att jag inte gör det längre. Det var lite mer liv och känsla i Rågsved, killen i videobutiken visste vilket cigarettmärke jag föredrog och så, men jag ska ju inte sticka under stol med att galningsfrekvensen var rätt mycket högre där.

En av områdets mer färgstarka galningar hette Sonny, var stor som ett hus, och bodde såklart intill mig – vägg i vägg. Det florerade många rykten om Sonny. Somliga påstod att han var en hyperintelligent doktorand på dekis. Andra påstod sig vid flera tillfällen ha sett honom förgäves försöka bryta upp den lokala bankomaten med en kofot. Den mest populära historien involverade dock min lägenhet. Såklart.

Enligt historien hade det innan mig bott två killar i lägenheten, vilka varit lite för glada i att spela ösig musik. Sonny gillade inte ösig musik, sa man, och till slut hade han fått nog. Så plötsligt en kväll ringde det på killarnas dörr. När de öppnade fann de Sonny, iförd ett par hockeyhandskar. Och sedan så pucklade Sonny på dem. Inte alltför allvarligt, men tillräckligt allvarligt för att de inom kort skulle packa ner sin stereo, flytta, och ge utrymme åt en intet ont anande, nyinflyttad västkustson i tjugoårsåldern.

Enligt historien var hockeyhandskarna till för att killarna inte skulle få några synliga sår, som de då skulle kunna använda som bevis mot sin granne. Om detta var ett genialiskt eller bara fullkomligt galet infall kunde ingen avgöra. Det var också oklart om historien över huvud taget var sann. En sak var dock säker: You don’t fuck with Sonny.

Nåväl. När jag bott i lägenheten ett par veckor, ringde det plötsligt en kväll på dörren. Jag öppnade, och där stod Sonny med en halvfull PET-flaska i handen. Han log. Och innan jag hunnit samla tankarna nog för att säga något vettigt, satt han i min soffa med fötterna bekvämt upplagda på mitt soffbord. Han hade den förmågan. Han trängde sig liksom inte på. Han såg bara till att saker och ting hände som han ville att de skulle hända, utan att man riktigt förstod exakt hur.

Sonny berättade att han jobbade på KTH, att han brukade sno med sig läkarsprit hem, att han hört mig spela ”skön” musik, och att han ansåg att det var dags att vi lärde känna varandra bättre. Han tog han en stadig klunk ur flaskan och log. Och jag insåg att det var en god idé att försöka få ut honom ur min lilla lägenhet så fort som möjligt.

Samtalet gled förstås snart in på musik. Eller samtalet och samtalet … det var ju bara Sonny som pratade. Alltså: Sonny började orera om musik. Jag såg dock min chans och frågade om vi inte kunde kila över till honom, så kunde han spela några personliga favoriter för mig. Det tyckte Sonny var en grym idé.

När jag steg in i Sonny hall, var det första jag la märke till ett par hockeyhandskar, som hängde på en spik vid ytterdörren, samt en stor, rostig grep. Ja, en grep. Och den naturliga frågan man då ställer sig är alltså: Vad har man en grep till när man bor i en liten etta utan balkong på fjärdevåningen?

I övrigt såg dock Sonnys lägenhet hyfsat normal ut, om man bortsåg från ett antal överdimensionerade acrylmålningar, föreställandes olika slags fantasifulla svampar. Sonny berättade att han målat dem själv. Jag sa att de var fina, och det tyckte jag faktiskt också. Faktum är att jag efter ett tag till och med började tycka att lägenheten överlag var rätt mysig. Det rådde en överraskande värme där – vilken varken grepar eller hockeyhandskar kunde utplåna helt. Så till slut slog jag mig ner i soffan. Men fötterna, de fick stanna på golvet.

Sonny sulade på Prince gamla dänga ”When Doves Cry”. ”Världens bästa artist,” deklarerade han. ”Okej,” sa jag. Sedan tog han en ordentlig klunk ur flaskan, log nöjt, skruvade upp volymen så högt att vi omöjligt kunde höra varandra, och började spela luftgitarr. Och när jag säger spela luftgitarr, då menar jag alltså inte att han plockade lite i luften med fingrarna. Nej, jag menar verkligen att han verkligen, verkligen spelade luftgitarr. Det såg faktiskt rätt mäktigt ut – i synnerhet då ”When Doves Cry” inte innehåller några framträdande gitarrer.

Sonny skrek något. Jag kunde inte höra ett ord. ”Världens bästa låt,” pusslade dock mina begränsade kunskaper i läppläsning ihop det till, och jag nickade och gladdes åt att vi uppenbarligen inte skulle prata mer med varandra. Vi skulle visst bara vara. Det hade Sonny bestämt.

Och: You don’t fuck with Sonny.

50X5:27: What Does Your Soul Look Like (Part 2)

Joshua ”DJ Shadow” Davis är kanske inte en av världens största artister, men han är i alla fall en av få som för evigt fått sitt namn inskrivet i Guiness Rekordbok. Hans debutalbum Endtroducing… är nämligen det första albumet i världshistorien som består av enbart samplingar. Alltså enbart samplingar. Och det utan att behöva låta som Akufen, The Avalanches eller någon annan lätt tokrolig klipp-och-klistra-artist.

Med sin gargantuiska skivsamling, bestående av en sisådär 60 000 plattor, som grund, konstruerade Davis melankoliska, dramatiska samplingkollage, såpass atmosfäriska och suggestiva att pedanta tyckare tyckte sig vara tvungna att uppfinna termen triphop för att beskriva musiken. En term som Davis såklart hatade. (Precis som Tricky, Portishead, Massive Attack och precis alla andra som fått den öst i ansiktet gjort.) Davis menade att det var hiphop han pysslade med. Intrumental sådan.

Men även om världen först hade lite svårt att acceptera att det var hiphop man lyssnade på, blev i alla fall Endtroducing… en braksuccé. Ja, förhållandevis, alltså. En braksuccé för att vara en snårig, rätt så svårlyssnad 70-minutershistoria utan sång, alltså. Och skivbolagen var såklart inte sena med att pumpa ut ett samlingsalbum med Davis tidiga singlar, betitlat Preemptive Strike.

På Preemptive Strike återfinns bland annat orginalversionen av klassikern ”Organ Donor”, som faktiskt återvinner material från de svenska proggtomtarna Hansson & Karlsson, samt ”In/Flux”, låten som var först i världen med att bli beskriven som just triphop. Men framförallt innehåller samlingen den makalösa låtkvartetten ”What Does Your Soul Look Like? (Part One-Four)” – en låtmassa jag personligen håller för Davis mest perfekta skapelse någonsin. Alltså, Endtroducing… är ett bättre, mer sammanhållet album än Preemptive Strike, men topparna är högre på samlingsalbumet. Och dessutom ska jag ju spela rollen av musikjournalist här, och då hör det ju till god sed att envisas med att det där obskyra alternativet är överlägset det allmänt kända.

Det känns dock lite fuskigt att inkludera en dryg halvtimmeslång låtkvartett på en lista över de femtio bästa låtarna undertecknad någonsin hört. Därför nöjer jag mig med att nämna ”What Does Your Soul Look Like? (Part Two)”. För hade det funnits en världsrekordbok över musikhistoriens absolut mest stämningsladdade ögonblick, då hade DJ Shadow fått sitt namn inskrivet även i den boken, tack vare just den låten.