ADE Sön.

En sak har alla festivaler gemensamt: De tar slut.

Och nu är alltså Amsterdam Dance Event 2009 över. Trist. För bortsett från att allt tog slut, var det en i många avseenden unik festivalupplevelse. Självklart är ADE ojämförligt annorlunda än ölmarinerade gyttjebad som Roskilde och Glastonbury. ADE äger rum inomhus, i torra, rena klubbmiljöer. Men ADE är faktiskt också väldigt olik liknande festivaler för elektronisk dansmusik, exempelvis Sonár och det svenska spädbarnet Volt. ADE utspelar sig nämligen inte på en plats, utan över hela Amsterdam. Fast på subtilt vis. De flesta amsterdamborna märker det inte ens. ADE syns bara om man letar efter festivalen. Först då lägger man märke till de diskreta affischerna, som täcker alla stadens elskåp. Först då förstår man varför gänget vid bordet bredvid är så uppspelt. De ska på samma spelning som du. Och de är minst lika förväntansfulla.

Fördelen med det här är såklart friheten att välja. Den som vill utvecklas artistiskt, besöka workshops och testa ny utrustning, kan göra det. Den som vill jobba, knyta kontakter och upptäcka spännande förmågor, kan göra det. Den som vill festa konstant, förvandla hjärna och lever till två klumpar rykande köttmos, har alla möjligheter. ADE pågår dygnet runt. Någonstans. Något händer alltid. Electronica? Dubstep? Varm house? Stenhård techno? Svepande trance? Bara välj. Och den, som jag, som inte riktigt kan välja, kan bara låta sig dras med av krafterna, som sveper genom Amsterdam, som en höstvind. På något vis hamnar man ändå alltid helt rätt.

Så en viss tomhet infinner sig i skrivande stund. Egentligen inte för att klubbkvällarna är över. Min mage är trött på öl, och mina öron piper konstant. Det är något annat. För oavsett om man intervjuar inspirerande artister, som uppriktigt brinner för sin musik, eller om man står och trängs på ett knökfullt dansgolv och känner svetten från människan bredvid skvätta i ens ansikte, så är det en och samma känsla som infinner sig. Känslan av att man delar något. En inställning. Ett tillstånd. Ett ögonblick. En upplevelse. Man vet, att oavsett hur olika man egentligen är, så finns det i alla fall något inom båda som gör att man befinner sig på ett och samma dansgolv vid just den där tidpunkten.

Och när jag nu är tillbaka i Stockholm, sitter på tunnelbanan, skriver och ser hur de nyligen påstigna nervöst ser sig omkring i vagnen – i hopp om att inte bara hitta en ledig plats, utan att hitta en ledig plats långt ifrån någon annan – då blir jag faktiskt lite blå.

Kanske ska jag klappa lite inbjudande på platsen bredvid mig nästa gång någon tittar hit?

Eller kanske vore det bara konstigt?

ADE Lör: Bilder

ADE Lör.

Efter två house- och techno-kvällar, kom lördagen att gå i dubstepens tecken.

Lördagskvällen, alltså. Dagen spenderade vi på ett italienskt kvartersfik, i vilket vi skamset krälat in för att krafsa ut nattens ögongrus ur varandra. Det krävdes ett par kannor kaffe, men det gick. Den makalösa salladen hjälpte till. Konstigt egentligen, med tanke på att den bara innehöll ruccola, parmaskinka, olja och ost. Det var inget speciellt med den. Men de enkla ingredienserna var av toppklass. Ja, jag blir frestad att bli filosofisk. Kanske det inte handlar så mycket om vad man gör som om hur man gör det? Kanske det viktigaste är att hitta kvaliteten i det enkla? Minimalism, helt enkelt. Eller kanske läser jag in för mycket i min ruccolasallad?

Så tillbaka till dubstepen. Som ju också består av få men väl valda ingredienser. Bas och trumma. (Trumvirvel.) Det tycks ju ligga i britternas natur att med ett par års mellanrum skapa något nytt och annorlunda, vilket först hyllas hämningslöst men sedan kasseras på det hopplöst förgångnas kökkenmödding. Triphop, drum’n’bass, garage och grime har det kallats tidigare. Dubstep kallas det idag.

Fast av alla dessa vågor av brittisk basfrossa, har nog dubstepen ändå de bästa förutsättningarna att förbli relevant. Dels på grund av den starka förankring genren fått i vissa kretsar, men framförallt på grund av hur flexibel den är. Dubstepen har tydliga men samtidigt generösa ramar. Man kan både komplicera och demontera den, utan att den för den skull blir något annat. Precis som house, techno och alla andra elektroniska genrer som överlever år efter år, alltså.

Få artister exemplifierar detta lika klart som nordirländske Boxcutter gör. Ja, det är väl egentligen bara Burial, som lika oförskräckt vågar utforska genrens potential. Fast medan den modfällde Burial gör det med ett blödande hjärta, gör Boxcutter det med frenesi och rastlöst dansande fingrar. Boxcutter är liksom dubstepens Aphex Twin – en teknisk virtuos som skapar basgångar och rytmer, vilka tycks härstamma från en främmande värld, där barn grinar elakt, och du vill ligga med mjölkbudets fru.

Mina förväntningar på lördagens liveframträdande var följaktligen enorma. Men mot alla odds, lyckades Boxcutter överträffa dem. Materialet från de tre strålande albumen Oneiric, Glyphic och Arecibo message nystades upp, skruvades till och flätades samman till en dryg timme av glödande, dansanta takter av absolut högsta klass. Att smyga sig fram och på nära håll uppleva Barry Lyndon, som han alltså egentligen heter, hysteriskt vrida på maskinparkens alla rattar och spakar var direkt svindlande. Att han dessutom lyckades försätta dansgolvet i extas med så pass knepiga och komplicerade rytmer, det är inget annat än en bedrift.

Efter det var jag visserligen rätt mätt på intryck, men DJ:n Scuba lyckades ändå skaka liv i min trötta kropp med ren, oförtruten energi. Efter att ha spenderat föregående natt på ett dansgolv av de groteska proportioner en Minus-kväll alltid innebär, var det dessutom rätt skönt att bara gungeligunga omkring i Melkwegs betydligt ödmjukare lokaler, fascineras av de bisarra dansrörelser dubstepen alltid lyckas framkalla, samt spionera på den där killen, som kvällen genom gick och sög på färgglada glasspinnar.

Vid tretiden klev dragplåster nummer två upp: Jamie Vex’d, ena halvan av duon Vex’d, vars metalliska knogmacka Degenerate tillhör de hårdaste, mest industriella album genren krystat ur sig. Även Jamie Vex’d körde live och mjukade överraskande nog upp sina vanligtvis sylvassa toner till en sinnligare, svettigare men minst lika dansant version. Uppitchad sång och röstsamplingar skänkte dessutom materialet precis den själfullhet och värme jag ibland saknar på Degenerate, och detta i kombination med dansgolvets oerhört tacksamma respons, medförde att Jamie Vex’d insats inte hamnade långt efter Boxcutters.

Sist upp på scen var Appleblim, en av genrens pionjärer samt en av två grundare till det numera nedlagda kvalitetsmärket Skull Disco. Vid det laget började jag dock bli väl mosig i skallen. Tre sena klubbkvällar är egentligen två mer än vad jag klarar av, och efter moget övervägande lommade vi istället hjulbenta iväg i riktning mot vårt hotell.

På vägen – precis då jag tänkte att Amsterdam är en grym stad, att man kanske borde flytta dit – slog ett brölande killgäng ner en annan kille på gatan, sparkade honom när han låg ner, och gick sedan till synes oberörda därifrån. Ingen annan reagerade. Inte så att det syntes i alla fall. Och då längtade jag faktiskt hem lite. Inte för att sådant inte händer i Stockholm. Utan för att det är lättare att inbilla sig att det inte gör det där.

ADE Fre: Bilder

ADE Fre.

Fredag. Och efter att ha startat sakta och tungt som ett frustande ånglok, dundrar nu Amsterdam Dance Event fram likt tusen ton kokande, industriell skaparkraft.

Om torsdagen gick i litteraturens och den mjukare housens tecken, kom fredagen att kretsa kring film och skalpellskarp techno. Eller mer exakt: kring Richie Hawtin och Minus, kollektivet av maskinfetischistiska extremreduktionister.

Klockan åtta hade jag och Alexandra en inbokad intervju med Hawtin, enligt många den samtida technons viktigaste profil, och i min mening världens absolut bästa DJ. Efter det var det tänkt att vi skulle närvara vid förhandsvisningen av Making Contakt, dokumentären om Minus spektakulära tioårsjubileumsturné förra året. Utan att riktigt fatta hur det gått till, hade vi också gått med på att hjälpa till under efterföljande presskonferens och frågestund med Hawtin och annat löst folk. Slutligen skulle kvällen avslutas på humunugsklubben Powerzone, där Hawtin och de andra Minus-stjärnorna skulle spela.

Som svensk är det svårt att föreställa sig vilket anseende Richie Hawtin har i Europa. Sverige är ju ett U-land när det kommer till klubbkultur. (Eventuellt kultur generellt.) Vi avfärdar fortfarande techno som dansmusik. Hör man DJ, tänker man på en kille med högt hårfäste som spelar skivor. Men vid ett evenemang som Amsterdam Dance Event, där techno snarare betraktas som musik i en liksom renare, mer grundläggande form, råder en helt annan konsensus. Här vet man också att Hawtin inte ens har några skivspelare på scenen, att det i praktiken är en studio han står vid på scenen, och att musiken han skapar existerar endast just där och då. Det handlar alltså om improvisation och miljö. Om en symbiotisk kontakt mellan artist och publik. Därför är det inte konstigt att Hawtin jämförts med exempelvis Miles Davis. För även om musiken låter väldigt annorlunda, är musicerandet i stort sett identiskt. Och precis som Davis var under sin tid, är alltså Hawtin en levande legend i Amsterdam 2009.

Och med det i åtanke, är det inte förvånande att man känner sig lite som en isbit i en blender, när man blir indragen i ett Minus-evenemang av den här kalibern. Det var med andra ord en extremt hektisk kväll, men även om inget gick som planerat, blev ändå allt precis som vi hoppats på.

En fråga jag ställde Hawtin var om han upplever att han genom att upptäcka nya former av teknologi också tillåts uttrycka nya sidor av sin personlighet. Det var enda gången under hela intervjun han gav ett kort svar. ”Yes”. Med emfas. Och detta är fundamentalt för både Hawtin och Minus i sin helhet.

Making Contakt är alltså en åttio minuter lång dokumentär om Contakt, en i flera avseenden unik världsturné. Under turnén kopplade nämligen Hawtin ihop sig med Minus andra stjärnor Magda, Gaiser, Troy Pierce, Heartthrob och Mark Houle. Tillsamman skapade de sex musik i en slags multiplicerad version av hur Hawtin vanligtvis gör själv. De utgjorde en improvisationssextett, fast med okonventionella instrument som samplers, trummaskiner, syntar, decks och laptops. Med på turnén var också den äckligt begåvande videokonstnären Ali M. Demirel, som skapade visuella improvisationer i takt till musiken. Lägg därtill att sällskapet ständigt skickade ut information om exakt vad man gjorde till publikens telefoner, att samtliga spelningar streamades via radiokanaler till hela världen, att publiken själva kunde skicka sms som sedan dök upp på de gigantiska LED-skärmarna, med mera, med mera, och du har ett evenemang olikt något annat som någonsin gjorts. Making Contakt, helt enkelt. Det bör väl dock nämnas att dokumentären är väldigt nischad, teknisk på gränsen till det perversa, och den visar väldigt lite från själva spelningarna. Det är helt enkelt en film för de frälsta. Inte för de nyfikna.

En liknande tematik präglade både presskonferensen och frågestunden. Besökarna var extremt insatta i Minus agenda och uttryck, och frågorna kretsade kring utrustning och hantverk. Det kan tyckas ointressant, men är i grunden ännu ett tecken på den för Minus så speciella inställningen, att teknologin faktiskt för oss människor närmare varandra, inte längre ifrån.

Mitt möte med Hawtin inleddes dock konstigt. Vi småpratade lite och lommade iväg till en äcklig skinnsoffa, som Hawtin genast vräkte ner sig i. Han bad mig slå mig ner. ”Right on the big penis,” sa jag, pekade på den stora penisen någon ritat på skinnet, men satte mig sedan ner innan Hawtin han se klottret. Istället kollade han bara konstig på mig. Vilket jag kan förstå.

Men, men. Efter en något osmidig inledning flöt det på alldeles utmärkt. Hawtin var på strålande humör, tänkte noga efter, svarade entusiastiskt, och sa efteråt att det varit en grym intervju, vilket såklart värmde en svensk musikjournalists vinterfrusna hjärta. Jag har nu löjligt mycket material, vilket snart kommer att skrivas ihop till en artikel, som så småningom dyker upp här i Groove. Håll ut.

Allt det här bleknar dock såklart i jämförelse med kvällens avslutning. När vi kom till Powerzone hade Minus underbarn HOBO precis kört igång sin livespelning. HOBO kan med sin extremt avskalade, hårda framtoning sägas representera den ena av de två riktningar Minus utvecklats i på senare tid. Den andra står Magda för, som klev upp efter HOBO och bjöd på en gungigare, lätt disco-influerad spelning av sensationell klass. Både HOBO och Magda fick rungande, välförtjänta applåder, men när Hawtin klev upp på scenen vid fyratiden exploderade lokalen. Och efter det blev det bara än mer intensivt.

Det finns såklart en orsak att Making Contakt visade så lite bilder från spelningarna. Det går nämligen inte att i efterhand beskriva en kväll som denna. Alltså, man kan tycka vad man vill om klubbliv och tillhörande dekadens. Jag tänker inte försvara det, det vore dumt, men det skeptikerna ofta glömmer är att det i grund och botten handlar om något rätt sunt. Det handlar om att om så för bara en kväll glömma lagar och regler. Det handlar om att lämna masken hemma och blotta sitt kött och blod. Det handlar om att enas under ett tak. Och det är precis det man gör. Nämn ett annat exempel på en situation där man kan pressa in tusentals människor i en kokande lokal tills de dansar axel mot axel, utan att det blir gruff och knuff, och jag ska äta upp underkläderna jag hade på när jag var där. Nej, det är kanske inte alltid mänsklighetens vackraste sidor som framträder på dansgolvet. Men däremot framträder det glasklart att vi alla är lite småfula på ungefär samma vis. Att vi hör ihop. Gemenskap, tror jag att det kallas.

Vid sextiden backade jag dock ut ur gemenskapen, in i verkligheten, och hängde mig över bardisken, drack äcklig öl och tänkte på det märkliga i att den där diffusa gestalten i scenens dimslöjor, den som tusentals handflator sträckte sig extatiskt mot, bara ett par timmar tidigare suttit bredvid mig i en äcklig skinnsoffa och sagt att han borde skära ner på kaffet.

ADE Tor: Bilder

ADE Tor.

Okej. Så gårdagens inlägg blev dagens. Jag ber om ursäkt. Men igår var en rätt hektisk dag. Vakna. Packa. Lämna hundskrället hos Syster Yster. Ta sig till flygplatsen. Flyga. Flyga igen – fast denna gång bredvid en man som, jag lovar, från start till landning satt och stirrade ut genom fönstret och fnissade. Ta sig från flygplatsen, in till Amsterdams centralstation. Förklara för alla som frågar, att nej, vi är inte tyskar. Och så vidare. Fast vid närmare eftertanke lät det där ju inte fullt så hektiskt som tänkt…

Men alltså. Centralstationer. Vad är grejen med dem? I så gott som alla städer jag besökt, har centralstationen varit en av de risigaste platserna i staden. Jag menar, det vore väl rätt smart av de beslutsfattande i respektive stad att se till att det första intrycket man får är ett bra sådant? Man får ju bara en chans att göra ett första intryck, eller hur den där äckliga floskeln nu lyder. Men oavsett om man är i Stockholm, Amsterdam eller Buenos Aires, är det första man möter alltid smutsgrå betong, skräpmatskadaver och svettglansiga människor med antingen för lite tid eller pengar. Det är trist. Centralstationer är ju i grund och botten något fint – en plats där vi alla, i ett avseende, blir lite mer lika. Men istället för att det där gemensamma framträder, syns bara kyliga och omänskligt effektiva drag, accentuerade av ilsket tjutande spärrar, skrikiga logotyper och tomma, framsträckta händer.

Men Amsterdam ryckte upp sig fortare än de flesta städer, måste jag säga. Efter bara någon minut på spårvagnen syntes vykortens Amsterdam, med varmt upplysta kanaler, cykeltokiga holländare och gamla stenhus, som mjukt lutar sig över en. Och efter att vi checkat in på hotellet, käkat och hämtat den med pressmaterial mest groteskt välfyllda promoväska jag någonsin fått, var det dags att hänge sig åt själva Amsterdam Dance Event.

Som jag skrev i föregående inlägg: ADE handlar inte så mycket om att bestämma sig för vilka artister man ska se som vilka man inte ska se. Och efter att vi bestämt oss för att inte se ett hundratal artister och DJ:s, vars fingerfärdighet skulle få de flesta korrekt klädda Stockholms-DJ:s att slita sina ironiska mustascher i förtvivlan, begav vi oss mot klubben Trouw.

Klubbkvällen inleddes med att författaren Tobias Rapp läste högt ur och pratade om sin snart översatta bok Lost and Sound – Berlin, techno and the easyjetset. Boken är en krönika över den nu eventuellt sinande tid, då lågprisflygen gjorde det möjligt för Europas alla techno-tomtar att flyga till Berlin över helgen för att gå på klubb. Easyjetsetarna, alltså. Easyjetsetarna är onekligen en unik subkultur och ett spännande ämne för en bok, men frågan som ofrånkomligen uppstod under Rapps uppläsning var ändå för vem boken är skriven. Easyjetsetarna själva vet redan allt som står i den. De vet att Berghain är världens bästa techno-klubb. De vet att excesserna som äger rum där inne får legendariska hedonisttempel som Studio 54 att framstå som barnkalas. Och alla andra, alla som bryr sig lite mindre, de kommer nog inte orka ta till sig Rapps beskrivande snarare än analyserande bok, som i slutändan framstår som ett viktigt tidsdokument snarare än en sugande sidvändare.

Därefter var det dags för Henrik Schwartz & Bugge Wesseltoft att tillsammans med Frank Wiedemann äntra scenen. Trion bjöd på ett behagligt bubblande hopkok av mjuk electronica, jazz och latinska rytmer. Spelningen höll hög klass rakt genom och pendlade smakfullt mellan ambienta partier och pulserande husrytmer, men när klockan närmade sig ett kunde jag ändå inte annat än känna med det otåliga dansgolvet, som desperat glädjeskuttade vartenda gång minsta, lilla untz dunkade till i lokalen.

Överraskande nog uppvisade efterföljande Dixons set ungefär samma egenskaper. Dixon har med strålande mixplattor som Body Language 4 och Temporary Secretary bjudit på sensationellt besjälad och minutiöst mixad house, men även om låtvalet denna kväll var precis lika oklanderligt, fick Dixon liksom aldrig up ångan ordentligt, och dansgolvet gungade mjukt snarare än hårt och häftigt.

Det där löste dig dock när duon Ame till slut gick på. Ame gjorde inte samma misstag som Dixon, att låta rytmerna tugga baslöst sexton takter var femte minut, utan vävde istället en tät och monotont malande matta av klassiska husrytmer – varm, lustfylld och sjukt svängig. Snart var dock klockan fem, och trött gubbjävel som man är, började en välbäddad säng locka mer än ett extatiskt dansgolv i Amsterdam.

Så kan det gå. Så jag åkte hem och la mig.

Och tänkte att även om alla evenemang kanske inte var klockrena, var det här i alla fall en klockren uppvärmning inför festivalen.

ADE Ons.

Jaha. Imorgon bär det av till Amsterdam för att frekventera mustiga Amsterdam Dance Event. Har ännu inte packat väskan. Har inte heller hittat passet eller förklarat för min kära mamma att jag skojade när jag sa att jag skulle åka på coffe shop-safari, så jag borde väl egentligen ägna min dyrbara tid åt något vettigare än att sitta vid datorn.

Men. Det är svårt att låta bli. Just nu känns det viktigare än något annat att få bena ut festivalens groteska spelschema, mer omfattande än en förteckning över Mötley Crües samlade synder. ADE handlar uppenbarligen inte så mycket om att bestämma sig för vilka artister man ska se som vilka man inte ska se. Har redan tvingats välja bort personliga favoriter som Bibio, Clark och Chris Liebing. Och mer kommer det att bli. Suck.

Fast jag borde kanske försöka tona ner bitterheten och istället tänka på vad jag faktiskt ska få se. Såhär: Symfoni-electronicans nye stjärngosse Jon Hopkins spelar ju imorgon. Och strax innan spelar Jan Jelinek, en av den mer introverta microhousens pionjärer. Och så tänkte jag ju försöka gå och se Dixon vända vax. Hans purfärska mixmacka Temporary Secretary är nämligen en av de plattor som snurrar varmast i den franzénska kryptan för tillfället. Fast jag tänkte ju ta det lite lugnare emellanåt också – gå och höra Tobias Rapp läsa högt ur sin kommande dunka-dunka-krönika Lost and Sound – Berling, techno and the easyjetset samt kolla in dokumentären om jubileumsturnén världens vassaste techno-bolag Minus gjorde förra året.

Minus, ja. Det blir nog lite av ett Minus-tema under resan. Strax innan filmen ska jag nämligen intervjua den gode Richie Hawtin himself. Svettas redan. Och under både filmen och det efterföljande pressmötet har jag och min stackars fotograf gått med på att hjälpa till med dokumenteringen. Hur nu det gick till… Och senare samma kväll kommer jag såklart vara där när Minus samlade kraft drabbar fyrtaktstemplet The Powerzone som en vätebomb. Richie Hawtin, Magda, JPLS, Hobo, Barem, Ambivalent och Fabrizio Maurizi kommer att vara där. Och ett par tusen till då.

Jamen, nu kom jag ju av mig. Sa ju att det var mycket att hålla reda på. Nåväl. Tror att jag går och ringer min mamma istället.

Senare.

50X5:24: Teen Angst (Luciano Remix)

Groove höll låda på klubben Strand här i Stockholm i lördags. Det var fint. Och jag var där och spelade skivor. Klockan nio. Alltså när klubben öppnade. Läs: När typ ingen hunnit komma dit än. Eller läs: När man är utelämnad till att ackompanjera rundpingis och uttråkade bartenders trötta suckar. Men, men. Det var lika kul för det. Och om du hade varit där, hade du tyckt att det var grymt och frågat mig vilka låtar jag spelade.

Och jo, sörru. Det var de här:

01: M83: "Teen Angst (Luciano Remix)"
02: Luciano: "Celestial (Feat. Keren Ann)"
03: Mirko Loko "Around the Angel"
04: Johnny D: "Orbitalife"
05: Junior Boys: "Under the Sun"
06: Johnny D: "Tramodysee"
07: Minilogue: "Doiicie B"
08: Nicolas Stefan: "Closer"
09: Ada: "Maps (M. Mayer & T. Thomas Mix)"
10: Delorean: "Seasun"
11: Justus Köhncke: "(It’s Gonna Be) Alright (Dirk Leyers Mix)"
12: Gui Boratto: "No Turning Back (Wighnomy's Likkalize Love Rekksmi)"
13: Prompt: "Toucan"

Den första låten hördes dock sådär, eftersom den stackars ljudkillen fick krångla rätt mycket för att få ljudet att funka som det skulle. Det var synd. Den är nämligen sjuhelsikes bra.

Man får ofta höra att man inte kan få både och. Att man måste välja. Och i de flesta fall stämmer det. George Costanza fick erfara det när han försökte käka pastramimackor medan han låg med sin tjej. Det gick inte så bra. Och jag fick själv uppleva det en gång, då jag drack Fernet och shoppade kläder. Det gick inte heller så bra. Dagen efter vaknade jag med en mycket märklig, babyblå tröja bredvid mig i sängen. Och sedan dess försöker jag anstränga mig för att faktiskt välja.

Men. Lucianos återhållsamma remix av M83:s supersvulstiga pop-macka är undantaget som bekräftar regeln. Jag menar, jag älskar verkligen det mesta både M83 och Luciano gör, men det är ju inte direkt överraskande att en enmansorkester som tagit sitt namn efter en galax tenderar att bli väl pompös emellanåt, och det är inte heller överraskande att en tunn chilenare som är polare med Ricardo Villalobos kan bli väl abstrakt och konstig ibland. Men när de två möts, när Luciano snyggt trasslar ut M83:s snåriga syntlslingor, drar ut dem och låter dem långsamt växa och växa under drygt tio minuters tid, då blir resultatet direkt magiskt.

Förresten. Senare i veckan åker jag ner till Amsterdam för att frekventera mustiga Amsterdam Dance Event. Ska försöka skriva några inlägg därifrån.