50X5:23: Bicom

För ett par år sedan bilade jag tillsammans med min dåvarande flickvän genom USA, från öst till väst. Vi beställde den minsta bilen de hade på biluthyrningsfirman och serverades en blodröd Mustang. Det bekräftade mina fördomar om amerikansk bilkultur, och jag var mycket nöjd.

Men blodröda Mustanger går fort. Väldigt fort. Strax utanför Cleveland åkte jag följaktligen fast för fortkörning, och en svettig bot senare, körde vi in till den eländiga staden för att supersura.

Ja, Cleveland är en rätt eländig stad – formlös och trist tonad i ungefär samma nikotingula nyans som varenda scen i The Drew Carey Show, som ju spelades in där. Man har också ungefär lika kul där, som man har under ett avsnitt av serien, och därför hängde jag snart över en dator på ett av stadens bibliotek, desperat sökandes efter en konsert värd att besöka.

Det hittade jag inte. Men. Däremot upptäckte jag att Monolake skulle spela i Chicago senare samma kväll. Robert Henke, som han egentligen heter, är ju en av den berlinska technons absolut vassaste profiler. Han gör kanske inte de svängigaste, mest dansanta rytmerna. Men däremot gör han de mest välpolerade, estetiskt perfekta sådana. Och eftersom Chicago inte ligger särskilt långt ifrån Cleveland, satt vi fyra sekunder senare i bilen.

Det blev en kamp mot klockan. Fortkörningsböterna var ett minne blott, och jag gasade så att knogarna vitnade. Och vi hann, tack vare att vi passerade en tidszon på vägen och vann en timme.

Åksjuka och bleka tumlade vi in på den smutsigaste klubblokal jag någonsin besökt. Eller nej, det är inte sant. En gång var jag på en klubb i London där toalettgolven, på fullaste allvar, hade svämmat över med urin upp till anklarna. Men Chicago-klubben var i alla fall den första jag någonsin varit på, där det väl tilltagna antalet gäster decimerades i jämförelse med antalet kackerlackor som muntert kilade omkring på betonggolvet.

Och mitt bland kackerlackor och notoriskt svartklädda, kajalpyntade gäster, lullade en lätt hjulbent karl i solhatt och löjliga shorts runt och såg sig omkring. Jag var först lättad över att se åtminstone en person som såg mindre cool ut än vad jag gjorde, tills jag insåg att det var Henke himself, som kollade in PA-systemet.

Och sedan klev han på scenen och bjöd på en spelning utan motstycke. Tyckte jag. Min flickvän somnade däremot. Troligtvis var det där och då den första sprickan i vår relation uppstod.

Två timmar senare hjulade jag full och euforisk ut i natten, högg en taxi och försökte förklara storheten med tysk techno för en iransk och väldigt trött taxichaufför. Artigt bytte han samtalsämne och berättade att hans mamma skulle komma på besök från Teheran veckan därpå. Tillsammans skulle de ta hissen upp i Sears Tower och se ut över den blåsiga stadens vidder. Han var förväntansfull.

Eftersom ingen av oss visste exakt var hotellet låg, släppte han av oss i kvarteret och körde sedan muntert vinkandes iväg. I samma stund som de röda lyktorna försvann runt hörnet, insåg jag att jag glömt min plånbok – innehållandes pass, pengar, bankkort och en massa viktiga vuxenpapper – i bilen. Allt var borta. I exakt tjugo minuter stod jag där, slet mitt skägg och förbannade min mor för att hon satt något så värdelöst som mig till världen. Och sedan dök plötsligt ett par framlyktor upp runt hörnet. Det var taxichauffören. Han hade hittat min plånbok. Jag ville krama honom, men det ville inte han.

Som om inte det var nog, hade han dessutom sett vårt hotell på vägen. Sålunda hoppade vi in i bilen igen och fick skjuts även den sista biten. Och så tackade vi. Och igen. Och igen. Och så klev vi ut, och han körde lika muntert vinkandes iväg igen. Och det var då jag insåg att jag visst glömt min jacka i bilen.

Jag stod kvar en stund på gatan och väntade på att han skulle komma tillbaka igen.

Men det gjorde han inte.

Och jag klandrar honom inte.