50X5:21: Hymn

Pete Namlook heter en konstig tysk, som gör rätt konstig musik. Eller. Peter Kuhlmann heter han ju egentligen. Men vänder man på hans efternamn och trixar lite, får man fram det mer artistiskt klingande och mystiska Namlook. Vilket också klär honom.

Namlook själv är nämligen rätt mystisk. Det egna skivbolaget heter Fax +49-69/450464, vilket också är just faxnumret till bolagets kontor. Exakt hur många album han släppt, det vet ingen. Långt över hundra är det i alla fall. Produktiv är han nämligen, den gode tysken, vilket givit upphov till fantastiska rykten om att en del av hans låtar faktiskt har en längre speltid än vad det tog att spela in dem.

Ja, Namlook gör alltså långa låtar. Och då menar jag verkligen långa. Många av dem är längre en timme. Och under den timmen händer det sällan särskilt mycket. En drone mullrar. Snyggt programmerade syntar tassar förbi. Någon sampling maler på. På sin höjd. Namlook intresserar sig nämligen för varken melodi eller rytm. För honom handlar det bara om stämningar. Täta och drömska stämningar. Som dras ut till bristningsgränsen. Och så lite till.

Så det säger väl sig självt att det inte alltid blir hejdundrandens toppen. Det går ju inte att på mindre än tjugo år släppa långt över hundra album utan att tumma på kvaliteten. I synnerhet inte när man har en viss fabläss för mögelostig new age-estetik. Vilket alltså Namlook har. En vän beskrev en gång Namlook som en man med massor med talang men ingen smak. Och betänker man det faktum att Namlook faktiskt skrivit hyllningsstycken till Final Fantasy: The Spirit Within - generellt ansedd som en av världshistoriens mest meningslösa filmer - förstår vi att ett sådant uttlande är befogat.

Fast samtidigt så är det ju just sådant där som gör Namlook så intressant. För mellan ståpälsframkallande electrojazzutflykter och bedövande tråkiga ledmotiv till tragiskt bortrökta midnattsminuter vid lavalampan, skapar han mästerverk. Som sagt: Namlook behärskar konsten att bygga stämningar. Till fulländning. Han behöver bara någon som rycker in, säger stopp och sliter den violetta magsynten ur hans krampaktigt knutna famn. Någon med koll. Någon som Mixmaster Morris.

Ja, låt er inte heller luras av Morris Goulds sopiga artistnamn. Både som Mixmaster Morris och The Irresistible Force har Gould gjort underverk för den ambienta musikens utveckling och spridning. Men nu var det ju Namlook det skulle handla om, så jag nöjer mig med att nämna att det är just Mixmaster Morris som ger Namlook ett välbehövligt handtag på det i ambientkretsar grovkultiga albumet Dreamfish.

Och grovkult ska det ha, drömfiskalbumet. På det skapar nämligen Namlook makalöst hypnotiska stämningar, medan Mixmaster Morris snyggt stävjer de galopperande pretentionerna. Dreamfish är därför ett för Namlook ovanligt dynamiskt album, förhållandevis enkelt och lättlyssnat, och styckena har klippts ner till radiovänliga vissellängder på någonstans mellan en kvart och en halvtimme.

Fast bäst är ironiskt nog ändå albumets andra och längsta spår, "Hymn", under vilket en enkel syntmelodi upprepas och manipuleras, om och om igen, kryddad med den gamla knarkaren Terrence McKennas sedvanligt pseudointellektuella raljerande. Under 28 minuter. Det är helt fantastiskt. Utan att ta till något av alla de där tvivelaktiga medlen som exempelvis McKenna brukat för att förvandla sin hjärna till rykande pulvermos, blir man helt väck. På ett bra sätt. "Hymn" förändrar liksom ens sätt att uppfatta världen. Allt blir lite mer ... gåtfullt?

Nej, det var inte så bra. Men det är i alla fall en både unik och nyttig upplevelse. Den får mig att krama "Hymn" tätt till mitt bröst. Trots att stycket egentligen är lite lökigt.

Man mår liksom bra av att må annorlunda ibland.

Och det räcker så.

50X5:22: The Big Ship

Brian Eno heter egentligen inte Brian Eno. Hans riktiga namn är Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno. Men det vet ingen. Och ingen bryr sig. Vi bryr oss om Brian Eno. Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno föddes i Woodbridge, England, har högt hårfäste och blir dålig i magen ibland. Han är precis som alla oss andra. Brian Eno, däremot, han blir aldrig dålig i magen, och han har periodvis sett ut som en transsexuell cyborg från andra sidan järnridån. Brian Eno är nämligen inte en fysisk person. Han är en platonisk idé, ett väsen som lösgjort sig från tillvarons förtöjningar för att kunna färdas mot evigheten. Och han låter oss följa med, om vi vill.

Som så många andra på den här listan, Aloof Proof och William Basinski för att nämna två, skapar Brian Eno musik som verkar liksom utomjordisk och hemtrevlig på en och samma gång. Det är subtil, nästan tyst musik som likväl har förmågan att förändra vårt sätt att uppfatta tillvaron. Det är musik som lurar oss att den är statisk, att den står stilla i tid och rum. Precis som vi själva gör. (Vi arma, långsamt döende stackare.) Ambient brukar man kalla den. Fast en sak skiljer förstås Brian Eno från både Aloof Proof och Basinski - Biosphere, Aphex Twin, Stars of the Lid, Tetsu Inoue och alla de andra ambientmusikerna. Han var först ut på planen.

Historien säger att Brian Enos tankar kring musik och ambient föddes under en längre sjukhusvistelse, då han efter en allvarlig bilolycka var sängbunden under någon månads tid. Medan han låg på sjukhuset, brukade han nämligen lyssna på lugn klassisk musik. Dessvärre skruvade sjuksköterska alltid ner volymen till en knappt hörbar nivå, och eftersom Brian Eno själv inte kunde röra sig, tvingades han höra hur de subtila, stillsamma tonerna smälte samman med sjukhusets alla ljud och röster. Efter hand insåg han dock hur musiken, trots att den var såpass diskret, påverkade upplevelsen. Han förstod att även musik man kan ignorera kan vara oerhört mäktig. Och därmed hade han formulerat en första tanke, som så småningom skulle utvecklas till banbrytande album som Tuesday Afternoon och Ambient 1: Music for Airports. Han hade lagt fundamentet för ambient, helt enkelt.

Troligtivs är dock historien inte riktigt sann. Mycket talar för att den är en polerad efterkonstruktion. Och att Brian Eno verkligen skapade ambient är trångsynt att påstå. Man kan lika gära argumentera för att det var John Cage eller kanske rent av Erik Satie och hans så kallade "möbelmusik" som la fundamentet. Eller att en person aldrig någonsin kan skapa en rörelse. Eller vara först ut på planen. (Någon måste ju först så gräset. Och kratta jorden.)

Men det är oviktigt. Jag bryr mig inte. Och det borde inte du heller göra. För det viktiga, det som verkligen räknas, det är bilden och känslan historien ger oss. Som Brian Enos musik ger oss. Det viktiga är att våga lämna förnuftets förtöjningar för att färdas både inåt och utåt. Det är det ambient handlar om - eskapism, insikt, flum och rajtan-tajtan. Och gränslös skönhet, förstås.

Som Osacar Wilde skrev:

"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss ser upp mot stjärnorna."

Det här var förvirrat.

Stopp.