50X5:19: Synko

Konst är ett kul och lite äckligt ord. Så enkelt och fruktansvärt pretentiöst på en och samma gång. Och är det någon som vet vad det egentligen betyder?

Det finns ju tiotusen definitioner, formulerade av mer eller mindre superpålästa män med glansiga panno. Men skit i dem. Definitionerna alltså. Att definiera konst är lika omöjligt som att fokusera på nuet – tanken ligger alltid ett steg efter. Så gott som alla viktiga konstnärer i konsthistorien möttes inledninsvis av skepsis och dryga kommentarer om att deras verk inte kunde klassas som konst. Van Gogh sålde endast en tavla under sin livstid. Philip K. Dick var konstant luspank. Kafka dog okänd. Och du väntar väl fortfarande på att bli upptäckt och erkänd.

Dessutom är definitionen på sätt och vis konstens största fiende. Konst ska ju födas och leva i livet och verkligheten. Tavelramar, Cannes-kransar och framträdanden i Konserthuset är konst amputerad från kroppen den tidigare fick blod ifrån. Deluxe-utgåvor av klassiska album är reliker. Konstmuseum är kyrkogårdar. Konstmausaleum. Om man inte gör som den brittiske grafittikonstnären Banksy då, förstås, som tog saken i egna händer, klampade in på Louvren i Paris med sin egen målning under armen. Och hängde upp den. Tjoff, tjoff.

Det där är i mina ögon konst. Att vara kreativ och lägga ofantlig vikt vid något i slutändan fullkomligt meningslöst. Som Banksy gjorde. Som Jason ”Spaceman” Pierce i Spiritualized gjorde 2001, då han efter att fått höra att vulkanen Etna höll på att få ett utbrott, åkte dit, iklädde sig en astronautdräkt och brände en satans massa pengar på att spela in en video, som egentligen bara visar honom lunka omkring i en massa rök. Och som förmodligen väldigt få sett.

(Spiritualized har för övrigt också framträtt i konserthuset Royal Albert Hall i London. Fast det kommer inte Pierce själv ihåg. Det trots att inspelningen resulterade i en liveplatta. Och som min kambodjanske vän brukar säga angående sina egna, blöta kvällar: Kommer man inte ihåg det, har det inte hänt.)

Tillbaka till saken. Att vara kreativ och lägga ofantligt vikt vid något i slutändan fullkomligt meningslöst. Det där kan du väl kunna göra själv, va? Ansträng dig för att nästa sms du skriver ska bli det bästa någonsin. Joddla och gör en piruett innan du kastar sopppåsen i nedkastet. Skriv din självbiografi och gräv ner den i skogen. Gör ett självporträtt av frigolit och blöta frukostflingor. Vad vet jag?

Tänk på Simon Rodia. 1921 upplevde ju Rodia plötsligt ett okontrollerbart behov av att få uttrycka sig. Utan någon som helst kännedom om vare sig arkitektur eller byggnadskonst, började Rodia samla bråte och skräp, som han sedan konstruerade spiror och torn av i sin lilla trädgård, belägen mitt i den fattiga Los Angeles-förorten Watts. Och det fortsatte han med. Ett bra tag. Först 1954 gick han över till grannen, lämnade över nycklarna till sin tomt och förklarade att han var färdig. Sedan flyttade han. Och lämnade nio gotiska torn, uppemot trettio meter höga, smyckade med krossat glas och porslin, vuxna ur sin egen själ, bakom sig.

Tid, kraft och kreativitet (och eventuellt också en massa skit) är alltså allt som behövs. Själv försökte jag bygga ett porträtt av Stalin i Lego för ett tag sedan. Det gick inte så bra. Men, men.

På lördag fyller för konsten år. Det har den franske konstnären Robert Filliou bestämt. Filliou har nämligen, på något besynnerligt vis, kommit fram till, att den 17:e janurai för 1000 0000 år sedan tappade någon en torr svamp i en hink med vatten. Och då föddes konsten. Det låter helt bisarrt, ja. Men det är väl också meningen. Konst ska ju vara ologiskt.

Ta nu tillfället i akt och fira denna finfina dag. Bor du i Stockholm, rekommenderar jag att du besöker Södra Teatern, där det under parollen Art’s Birthday Party firas med ljudkonst och elektronisk musik i olika former. Fontän, Mokira, Dror Feiler och Koeff & Aavikko är några av de som uppträdander. Och så Vladislav Delay, förstås.

Jag intervjuade nyligen Sasu Ripatti, som han egentligen heter, för Groove. Hade ett överraskande givande samtal med den ökänt reserverade finnen. De som vill veta mer kan ju läsa den. I övrigt nöjer jag mig med att påstå att den tretton minuter långa house-extasen ”Synko”, som han släppte under aliaset Luomo, är en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört. Så det så.

50X5:20: Die Roboter

Nu är det ett gott, nytt år. Fast på sätt och vis ändå inte.

För det finns ju egentligen inte något sådant som år. Det är något vi hittat på. Precis som vi hittat på dagar och minuter. Vi gör det för att vi har ett behov av att portionera tiden. För att den ska bli hanterbar. Evigheten är alltför omfattande för att rymmas i vårt medvetande. För evigheten har ju såklart varken början eller slut. Precis som tiden. Som eventuellt också är något vi hittat på.

Den enda portion tid man kan vara säker på existerar, det är det flyktiga ögonblick mellan det att vi aldrig funnits och att vi inte längre finns. Det där ögonblicket vi kallar för våra liv. Ögonblicket efter och innan vi är döda. Men att just den portionen faktiskt är en portion och inte en evighet, det talar vi däremot ogärna om. Döden är ett taskigt samtalsämne, och tanken att vi och alla vi känner och älskar en dag kommer att ha upphört att existera, den är nästintill obegriplig för oss. Likväl är det så. Och tror man inte på efterlivet eller någon form av andlighet – vilket ju allt färre i vår närhet gör – reduceras också våra liv till blixtsnabba stjärnfall på en i övrigt tom himmel.

Och ändå tror vi så starkt på dessa blixtsnabba fall.

Vi lägger ju så att säga våra liv i dem.

Undantagsvis känns det självklart, men oftast imponerar det faktiskt på mig – det jag och nästan alla andra gör med mig. Likt programmerade robotar med blödande hjärtan går vi skrattandes/gråtandes mot stupet och vår oundvikliga undergång. Vi går och lägger oss och stiger upp, dag efter dag efter dag. Vi utbildar oss och satsar på karriärer som är dömda att ta slut. Vi bygger och flyttar in i hus som kommer att rasa. Vi föder barn som en dag tyvärr kommer att dö. Somliga av oss tror på högre väsen, vars existens varken kan bevisas eller motbevisas. Andra gör det inte, men tror likväl på livet. Och båda grupper är såklart på sitt sätt lika beundransvärda.

Albert Camus jämför människan med kung Sisyfos, som i den grekiska mytologin dömdes till att knuffa ett stenblock uppför en backe, vilket så snart Sisyfos närmade sig backens topp gled ur hans grepp och rullade ner igen. Så att han var tvungen att börja om. Och så fortsatte han sitt meningslösa arbete. I evigheters evigheter.

Det där är lite väl svartsynt. Så länge man inte har orättvist mycket otur och inte heller låter ödets hårdhet sarga en alltför mycket, är livet bra mycket mer intressant än att knuffa stenar. Men Camus har ändå en poäng. Det finns något vackert, rent av storslaget i vår orubbliga tro på en framtid som inte finns, i vår outtröttliga kamp för en avlägsen tid vi inte kommer att få uppleva.

Våra blixtsnabba fall till liv borde vara meningslösa. Men de är inte det. De är tvärtom gränslöst storslagna och meningsfulla. Och de är det av den enkla orsaken att vi trotsar logik och sunt förnuft och bestämt dikterar att de är just det – meningsfulla.

Ta musiken, till exempel. Precis som vi egentligen inte behöver vare sig kärlek, vänskap, skratt eller gråt, behöver vi inte heller musiken. Allt utom mat, sömn och fortplantning är ologiskt. Musik inräknat. Och precis som just kärlek och vänskap skänker våra liv ett syfte, är också musiken något fullkomligt meningslöst, som bidrar till att göra våra liv meningsfulla.

Det är kort fattat de meningslösa inslagen som gör våra meningslösa liv magiska och meningsfulla.

Och jag önskar er alla ett gott och duktigt meningslöst 2010.

Det förtjänar ni.