50X5:19: Synko

Konst är ett kul och lite äckligt ord. Så enkelt och fruktansvärt pretentiöst på en och samma gång. Och är det någon som vet vad det egentligen betyder?

Det finns ju tiotusen definitioner, formulerade av mer eller mindre superpålästa män med glansiga panno. Men skit i dem. Definitionerna alltså. Att definiera konst är lika omöjligt som att fokusera på nuet – tanken ligger alltid ett steg efter. Så gott som alla viktiga konstnärer i konsthistorien möttes inledninsvis av skepsis och dryga kommentarer om att deras verk inte kunde klassas som konst. Van Gogh sålde endast en tavla under sin livstid. Philip K. Dick var konstant luspank. Kafka dog okänd. Och du väntar väl fortfarande på att bli upptäckt och erkänd.

Dessutom är definitionen på sätt och vis konstens största fiende. Konst ska ju födas och leva i livet och verkligheten. Tavelramar, Cannes-kransar och framträdanden i Konserthuset är konst amputerad från kroppen den tidigare fick blod ifrån. Deluxe-utgåvor av klassiska album är reliker. Konstmuseum är kyrkogårdar. Konstmausaleum. Om man inte gör som den brittiske grafittikonstnären Banksy då, förstås, som tog saken i egna händer, klampade in på Louvren i Paris med sin egen målning under armen. Och hängde upp den. Tjoff, tjoff.

Det där är i mina ögon konst. Att vara kreativ och lägga ofantlig vikt vid något i slutändan fullkomligt meningslöst. Som Banksy gjorde. Som Jason ”Spaceman” Pierce i Spiritualized gjorde 2001, då han efter att fått höra att vulkanen Etna höll på att få ett utbrott, åkte dit, iklädde sig en astronautdräkt och brände en satans massa pengar på att spela in en video, som egentligen bara visar honom lunka omkring i en massa rök. Och som förmodligen väldigt få sett.

(Spiritualized har för övrigt också framträtt i konserthuset Royal Albert Hall i London. Fast det kommer inte Pierce själv ihåg. Det trots att inspelningen resulterade i en liveplatta. Och som min kambodjanske vän brukar säga angående sina egna, blöta kvällar: Kommer man inte ihåg det, har det inte hänt.)

Tillbaka till saken. Att vara kreativ och lägga ofantligt vikt vid något i slutändan fullkomligt meningslöst. Det där kan du väl kunna göra själv, va? Ansträng dig för att nästa sms du skriver ska bli det bästa någonsin. Joddla och gör en piruett innan du kastar sopppåsen i nedkastet. Skriv din självbiografi och gräv ner den i skogen. Gör ett självporträtt av frigolit och blöta frukostflingor. Vad vet jag?

Tänk på Simon Rodia. 1921 upplevde ju Rodia plötsligt ett okontrollerbart behov av att få uttrycka sig. Utan någon som helst kännedom om vare sig arkitektur eller byggnadskonst, började Rodia samla bråte och skräp, som han sedan konstruerade spiror och torn av i sin lilla trädgård, belägen mitt i den fattiga Los Angeles-förorten Watts. Och det fortsatte han med. Ett bra tag. Först 1954 gick han över till grannen, lämnade över nycklarna till sin tomt och förklarade att han var färdig. Sedan flyttade han. Och lämnade nio gotiska torn, uppemot trettio meter höga, smyckade med krossat glas och porslin, vuxna ur sin egen själ, bakom sig.

Tid, kraft och kreativitet (och eventuellt också en massa skit) är alltså allt som behövs. Själv försökte jag bygga ett porträtt av Stalin i Lego för ett tag sedan. Det gick inte så bra. Men, men.

På lördag fyller för konsten år. Det har den franske konstnären Robert Filliou bestämt. Filliou har nämligen, på något besynnerligt vis, kommit fram till, att den 17:e janurai för 1000 0000 år sedan tappade någon en torr svamp i en hink med vatten. Och då föddes konsten. Det låter helt bisarrt, ja. Men det är väl också meningen. Konst ska ju vara ologiskt.

Ta nu tillfället i akt och fira denna finfina dag. Bor du i Stockholm, rekommenderar jag att du besöker Södra Teatern, där det under parollen Art’s Birthday Party firas med ljudkonst och elektronisk musik i olika former. Fontän, Mokira, Dror Feiler och Koeff & Aavikko är några av de som uppträdander. Och så Vladislav Delay, förstås.

Jag intervjuade nyligen Sasu Ripatti, som han egentligen heter, för Groove. Hade ett överraskande givande samtal med den ökänt reserverade finnen. De som vill veta mer kan ju läsa den. I övrigt nöjer jag mig med att påstå att den tretton minuter långa house-extasen ”Synko”, som han släppte under aliaset Luomo, är en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört. Så det så.

50X5:20: Die Roboter

Nu är det ett gott, nytt år. Fast på sätt och vis ändå inte.

För det finns ju egentligen inte något sådant som år. Det är något vi hittat på. Precis som vi hittat på dagar och minuter. Vi gör det för att vi har ett behov av att portionera tiden. För att den ska bli hanterbar. Evigheten är alltför omfattande för att rymmas i vårt medvetande. För evigheten har ju såklart varken början eller slut. Precis som tiden. Som eventuellt också är något vi hittat på.

Den enda portion tid man kan vara säker på existerar, det är det flyktiga ögonblick mellan det att vi aldrig funnits och att vi inte längre finns. Det där ögonblicket vi kallar för våra liv. Ögonblicket efter och innan vi är döda. Men att just den portionen faktiskt är en portion och inte en evighet, det talar vi däremot ogärna om. Döden är ett taskigt samtalsämne, och tanken att vi och alla vi känner och älskar en dag kommer att ha upphört att existera, den är nästintill obegriplig för oss. Likväl är det så. Och tror man inte på efterlivet eller någon form av andlighet – vilket ju allt färre i vår närhet gör – reduceras också våra liv till blixtsnabba stjärnfall på en i övrigt tom himmel.

Och ändå tror vi så starkt på dessa blixtsnabba fall.

Vi lägger ju så att säga våra liv i dem.

Undantagsvis känns det självklart, men oftast imponerar det faktiskt på mig – det jag och nästan alla andra gör med mig. Likt programmerade robotar med blödande hjärtan går vi skrattandes/gråtandes mot stupet och vår oundvikliga undergång. Vi går och lägger oss och stiger upp, dag efter dag efter dag. Vi utbildar oss och satsar på karriärer som är dömda att ta slut. Vi bygger och flyttar in i hus som kommer att rasa. Vi föder barn som en dag tyvärr kommer att dö. Somliga av oss tror på högre väsen, vars existens varken kan bevisas eller motbevisas. Andra gör det inte, men tror likväl på livet. Och båda grupper är såklart på sitt sätt lika beundransvärda.

Albert Camus jämför människan med kung Sisyfos, som i den grekiska mytologin dömdes till att knuffa ett stenblock uppför en backe, vilket så snart Sisyfos närmade sig backens topp gled ur hans grepp och rullade ner igen. Så att han var tvungen att börja om. Och så fortsatte han sitt meningslösa arbete. I evigheters evigheter.

Det där är lite väl svartsynt. Så länge man inte har orättvist mycket otur och inte heller låter ödets hårdhet sarga en alltför mycket, är livet bra mycket mer intressant än att knuffa stenar. Men Camus har ändå en poäng. Det finns något vackert, rent av storslaget i vår orubbliga tro på en framtid som inte finns, i vår outtröttliga kamp för en avlägsen tid vi inte kommer att få uppleva.

Våra blixtsnabba fall till liv borde vara meningslösa. Men de är inte det. De är tvärtom gränslöst storslagna och meningsfulla. Och de är det av den enkla orsaken att vi trotsar logik och sunt förnuft och bestämt dikterar att de är just det – meningsfulla.

Ta musiken, till exempel. Precis som vi egentligen inte behöver vare sig kärlek, vänskap, skratt eller gråt, behöver vi inte heller musiken. Allt utom mat, sömn och fortplantning är ologiskt. Musik inräknat. Och precis som just kärlek och vänskap skänker våra liv ett syfte, är också musiken något fullkomligt meningslöst, som bidrar till att göra våra liv meningsfulla.

Det är kort fattat de meningslösa inslagen som gör våra meningslösa liv magiska och meningsfulla.

Och jag önskar er alla ett gott och duktigt meningslöst 2010.

Det förtjänar ni.

50X5:21: Hymn

Pete Namlook heter en konstig tysk, som gör rätt konstig musik. Eller. Peter Kuhlmann heter han ju egentligen. Men vänder man på hans efternamn och trixar lite, får man fram det mer artistiskt klingande och mystiska Namlook. Vilket också klär honom.

Namlook själv är nämligen rätt mystisk. Det egna skivbolaget heter Fax +49-69/450464, vilket också är just faxnumret till bolagets kontor. Exakt hur många album han släppt, det vet ingen. Långt över hundra är det i alla fall. Produktiv är han nämligen, den gode tysken, vilket givit upphov till fantastiska rykten om att en del av hans låtar faktiskt har en längre speltid än vad det tog att spela in dem.

Ja, Namlook gör alltså långa låtar. Och då menar jag verkligen långa. Många av dem är längre en timme. Och under den timmen händer det sällan särskilt mycket. En drone mullrar. Snyggt programmerade syntar tassar förbi. Någon sampling maler på. På sin höjd. Namlook intresserar sig nämligen för varken melodi eller rytm. För honom handlar det bara om stämningar. Täta och drömska stämningar. Som dras ut till bristningsgränsen. Och så lite till.

Så det säger väl sig självt att det inte alltid blir hejdundrandens toppen. Det går ju inte att på mindre än tjugo år släppa långt över hundra album utan att tumma på kvaliteten. I synnerhet inte när man har en viss fabläss för mögelostig new age-estetik. Vilket alltså Namlook har. En vän beskrev en gång Namlook som en man med massor med talang men ingen smak. Och betänker man det faktum att Namlook faktiskt skrivit hyllningsstycken till Final Fantasy: The Spirit Within - generellt ansedd som en av världshistoriens mest meningslösa filmer - förstår vi att ett sådant uttlande är befogat.

Fast samtidigt så är det ju just sådant där som gör Namlook så intressant. För mellan ståpälsframkallande electrojazzutflykter och bedövande tråkiga ledmotiv till tragiskt bortrökta midnattsminuter vid lavalampan, skapar han mästerverk. Som sagt: Namlook behärskar konsten att bygga stämningar. Till fulländning. Han behöver bara någon som rycker in, säger stopp och sliter den violetta magsynten ur hans krampaktigt knutna famn. Någon med koll. Någon som Mixmaster Morris.

Ja, låt er inte heller luras av Morris Goulds sopiga artistnamn. Både som Mixmaster Morris och The Irresistible Force har Gould gjort underverk för den ambienta musikens utveckling och spridning. Men nu var det ju Namlook det skulle handla om, så jag nöjer mig med att nämna att det är just Mixmaster Morris som ger Namlook ett välbehövligt handtag på det i ambientkretsar grovkultiga albumet Dreamfish.

Och grovkult ska det ha, drömfiskalbumet. På det skapar nämligen Namlook makalöst hypnotiska stämningar, medan Mixmaster Morris snyggt stävjer de galopperande pretentionerna. Dreamfish är därför ett för Namlook ovanligt dynamiskt album, förhållandevis enkelt och lättlyssnat, och styckena har klippts ner till radiovänliga vissellängder på någonstans mellan en kvart och en halvtimme.

Fast bäst är ironiskt nog ändå albumets andra och längsta spår, "Hymn", under vilket en enkel syntmelodi upprepas och manipuleras, om och om igen, kryddad med den gamla knarkaren Terrence McKennas sedvanligt pseudointellektuella raljerande. Under 28 minuter. Det är helt fantastiskt. Utan att ta till något av alla de där tvivelaktiga medlen som exempelvis McKenna brukat för att förvandla sin hjärna till rykande pulvermos, blir man helt väck. På ett bra sätt. "Hymn" förändrar liksom ens sätt att uppfatta världen. Allt blir lite mer ... gåtfullt?

Nej, det var inte så bra. Men det är i alla fall en både unik och nyttig upplevelse. Den får mig att krama "Hymn" tätt till mitt bröst. Trots att stycket egentligen är lite lökigt.

Man mår liksom bra av att må annorlunda ibland.

Och det räcker så.

50X5:22: The Big Ship

Brian Eno heter egentligen inte Brian Eno. Hans riktiga namn är Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno. Men det vet ingen. Och ingen bryr sig. Vi bryr oss om Brian Eno. Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno föddes i Woodbridge, England, har högt hårfäste och blir dålig i magen ibland. Han är precis som alla oss andra. Brian Eno, däremot, han blir aldrig dålig i magen, och han har periodvis sett ut som en transsexuell cyborg från andra sidan järnridån. Brian Eno är nämligen inte en fysisk person. Han är en platonisk idé, ett väsen som lösgjort sig från tillvarons förtöjningar för att kunna färdas mot evigheten. Och han låter oss följa med, om vi vill.

Som så många andra på den här listan, Aloof Proof och William Basinski för att nämna två, skapar Brian Eno musik som verkar liksom utomjordisk och hemtrevlig på en och samma gång. Det är subtil, nästan tyst musik som likväl har förmågan att förändra vårt sätt att uppfatta tillvaron. Det är musik som lurar oss att den är statisk, att den står stilla i tid och rum. Precis som vi själva gör. (Vi arma, långsamt döende stackare.) Ambient brukar man kalla den. Fast en sak skiljer förstås Brian Eno från både Aloof Proof och Basinski - Biosphere, Aphex Twin, Stars of the Lid, Tetsu Inoue och alla de andra ambientmusikerna. Han var först ut på planen.

Historien säger att Brian Enos tankar kring musik och ambient föddes under en längre sjukhusvistelse, då han efter en allvarlig bilolycka var sängbunden under någon månads tid. Medan han låg på sjukhuset, brukade han nämligen lyssna på lugn klassisk musik. Dessvärre skruvade sjuksköterska alltid ner volymen till en knappt hörbar nivå, och eftersom Brian Eno själv inte kunde röra sig, tvingades han höra hur de subtila, stillsamma tonerna smälte samman med sjukhusets alla ljud och röster. Efter hand insåg han dock hur musiken, trots att den var såpass diskret, påverkade upplevelsen. Han förstod att även musik man kan ignorera kan vara oerhört mäktig. Och därmed hade han formulerat en första tanke, som så småningom skulle utvecklas till banbrytande album som Tuesday Afternoon och Ambient 1: Music for Airports. Han hade lagt fundamentet för ambient, helt enkelt.

Troligtivs är dock historien inte riktigt sann. Mycket talar för att den är en polerad efterkonstruktion. Och att Brian Eno verkligen skapade ambient är trångsynt att påstå. Man kan lika gära argumentera för att det var John Cage eller kanske rent av Erik Satie och hans så kallade "möbelmusik" som la fundamentet. Eller att en person aldrig någonsin kan skapa en rörelse. Eller vara först ut på planen. (Någon måste ju först så gräset. Och kratta jorden.)

Men det är oviktigt. Jag bryr mig inte. Och det borde inte du heller göra. För det viktiga, det som verkligen räknas, det är bilden och känslan historien ger oss. Som Brian Enos musik ger oss. Det viktiga är att våga lämna förnuftets förtöjningar för att färdas både inåt och utåt. Det är det ambient handlar om - eskapism, insikt, flum och rajtan-tajtan. Och gränslös skönhet, förstås.

Som Osacar Wilde skrev:

"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss ser upp mot stjärnorna."

Det här var förvirrat.

Stopp.

50X5:23: Bicom

För ett par år sedan bilade jag tillsammans med min dåvarande flickvän genom USA, från öst till väst. Vi beställde den minsta bilen de hade på biluthyrningsfirman och serverades en blodröd Mustang. Det bekräftade mina fördomar om amerikansk bilkultur, och jag var mycket nöjd.

Men blodröda Mustanger går fort. Väldigt fort. Strax utanför Cleveland åkte jag följaktligen fast för fortkörning, och en svettig bot senare, körde vi in till den eländiga staden för att supersura.

Ja, Cleveland är en rätt eländig stad – formlös och trist tonad i ungefär samma nikotingula nyans som varenda scen i The Drew Carey Show, som ju spelades in där. Man har också ungefär lika kul där, som man har under ett avsnitt av serien, och därför hängde jag snart över en dator på ett av stadens bibliotek, desperat sökandes efter en konsert värd att besöka.

Det hittade jag inte. Men. Däremot upptäckte jag att Monolake skulle spela i Chicago senare samma kväll. Robert Henke, som han egentligen heter, är ju en av den berlinska technons absolut vassaste profiler. Han gör kanske inte de svängigaste, mest dansanta rytmerna. Men däremot gör han de mest välpolerade, estetiskt perfekta sådana. Och eftersom Chicago inte ligger särskilt långt ifrån Cleveland, satt vi fyra sekunder senare i bilen.

Det blev en kamp mot klockan. Fortkörningsböterna var ett minne blott, och jag gasade så att knogarna vitnade. Och vi hann, tack vare att vi passerade en tidszon på vägen och vann en timme.

Åksjuka och bleka tumlade vi in på den smutsigaste klubblokal jag någonsin besökt. Eller nej, det är inte sant. En gång var jag på en klubb i London där toalettgolven, på fullaste allvar, hade svämmat över med urin upp till anklarna. Men Chicago-klubben var i alla fall den första jag någonsin varit på, där det väl tilltagna antalet gäster decimerades i jämförelse med antalet kackerlackor som muntert kilade omkring på betonggolvet.

Och mitt bland kackerlackor och notoriskt svartklädda, kajalpyntade gäster, lullade en lätt hjulbent karl i solhatt och löjliga shorts runt och såg sig omkring. Jag var först lättad över att se åtminstone en person som såg mindre cool ut än vad jag gjorde, tills jag insåg att det var Henke himself, som kollade in PA-systemet.

Och sedan klev han på scenen och bjöd på en spelning utan motstycke. Tyckte jag. Min flickvän somnade däremot. Troligtvis var det där och då den första sprickan i vår relation uppstod.

Två timmar senare hjulade jag full och euforisk ut i natten, högg en taxi och försökte förklara storheten med tysk techno för en iransk och väldigt trött taxichaufför. Artigt bytte han samtalsämne och berättade att hans mamma skulle komma på besök från Teheran veckan därpå. Tillsammans skulle de ta hissen upp i Sears Tower och se ut över den blåsiga stadens vidder. Han var förväntansfull.

Eftersom ingen av oss visste exakt var hotellet låg, släppte han av oss i kvarteret och körde sedan muntert vinkandes iväg. I samma stund som de röda lyktorna försvann runt hörnet, insåg jag att jag glömt min plånbok – innehållandes pass, pengar, bankkort och en massa viktiga vuxenpapper – i bilen. Allt var borta. I exakt tjugo minuter stod jag där, slet mitt skägg och förbannade min mor för att hon satt något så värdelöst som mig till världen. Och sedan dök plötsligt ett par framlyktor upp runt hörnet. Det var taxichauffören. Han hade hittat min plånbok. Jag ville krama honom, men det ville inte han.

Som om inte det var nog, hade han dessutom sett vårt hotell på vägen. Sålunda hoppade vi in i bilen igen och fick skjuts även den sista biten. Och så tackade vi. Och igen. Och igen. Och så klev vi ut, och han körde lika muntert vinkandes iväg igen. Och det var då jag insåg att jag visst glömt min jacka i bilen.

Jag stod kvar en stund på gatan och väntade på att han skulle komma tillbaka igen.

Men det gjorde han inte.

Och jag klandrar honom inte.

ADE Sön.

En sak har alla festivaler gemensamt: De tar slut.

Och nu är alltså Amsterdam Dance Event 2009 över. Trist. För bortsett från att allt tog slut, var det en i många avseenden unik festivalupplevelse. Självklart är ADE ojämförligt annorlunda än ölmarinerade gyttjebad som Roskilde och Glastonbury. ADE äger rum inomhus, i torra, rena klubbmiljöer. Men ADE är faktiskt också väldigt olik liknande festivaler för elektronisk dansmusik, exempelvis Sonár och det svenska spädbarnet Volt. ADE utspelar sig nämligen inte på en plats, utan över hela Amsterdam. Fast på subtilt vis. De flesta amsterdamborna märker det inte ens. ADE syns bara om man letar efter festivalen. Först då lägger man märke till de diskreta affischerna, som täcker alla stadens elskåp. Först då förstår man varför gänget vid bordet bredvid är så uppspelt. De ska på samma spelning som du. Och de är minst lika förväntansfulla.

Fördelen med det här är såklart friheten att välja. Den som vill utvecklas artistiskt, besöka workshops och testa ny utrustning, kan göra det. Den som vill jobba, knyta kontakter och upptäcka spännande förmågor, kan göra det. Den som vill festa konstant, förvandla hjärna och lever till två klumpar rykande köttmos, har alla möjligheter. ADE pågår dygnet runt. Någonstans. Något händer alltid. Electronica? Dubstep? Varm house? Stenhård techno? Svepande trance? Bara välj. Och den, som jag, som inte riktigt kan välja, kan bara låta sig dras med av krafterna, som sveper genom Amsterdam, som en höstvind. På något vis hamnar man ändå alltid helt rätt.

Så en viss tomhet infinner sig i skrivande stund. Egentligen inte för att klubbkvällarna är över. Min mage är trött på öl, och mina öron piper konstant. Det är något annat. För oavsett om man intervjuar inspirerande artister, som uppriktigt brinner för sin musik, eller om man står och trängs på ett knökfullt dansgolv och känner svetten från människan bredvid skvätta i ens ansikte, så är det en och samma känsla som infinner sig. Känslan av att man delar något. En inställning. Ett tillstånd. Ett ögonblick. En upplevelse. Man vet, att oavsett hur olika man egentligen är, så finns det i alla fall något inom båda som gör att man befinner sig på ett och samma dansgolv vid just den där tidpunkten.

Och när jag nu är tillbaka i Stockholm, sitter på tunnelbanan, skriver och ser hur de nyligen påstigna nervöst ser sig omkring i vagnen – i hopp om att inte bara hitta en ledig plats, utan att hitta en ledig plats långt ifrån någon annan – då blir jag faktiskt lite blå.

Kanske ska jag klappa lite inbjudande på platsen bredvid mig nästa gång någon tittar hit?

Eller kanske vore det bara konstigt?

ADE Lör: Bilder