Bandittechno

Ja, jag flyttade ju i mitten av februari, från norr till söder. Jag fann mig dock till rätta ganska så fort, om jag får säga det själv, och det tog väl inte särskilt långt tid innan jag kände mig hemma i det nya grannskapet.

Det är ett brokigt område. Där finns grönskande parker och smutsiga gränder. Där finns fina barer och bekväma sunkhak. Man kan äta både löjligt dyra bruschettor och skamlöst svettiga pizzor. Det luktar växtlighet nere vid vattnet och avgaser uppe vid gatan. Där bor både trendkänsliga fejor som blänger på dig och tandlösa knarkare som skriker efter dig. Och det där uppskattar jag. (Kontraster, alltså. Inte när folk skriker efter mig.)

Allt detta – miljövariationen, dofterna, människorna – gjorde att det var lite roligare att röra sig i det nya området, och det medförde i sin tur att jag började jogga flitigare än tidigare – flitigare, oftare och längre.

Samtidigt noterade jag, att ju oftare jag sprang, desto viktigare blev det för mig att få lyssna på fly förbannad 4/4-takt under tiden. Jag som har en sådan behärskad läggning, jag som (väl) ser så lugn och fin ut när jag joggar – det är ju lite lustigt att jag rusade omkring med den musikaliska motsvarigheten till en tryckluftsborr i öronen.

Lustigt, men egentligen inte särskilt märkligt. Det finns en bra förklaring.

Så här:

Minns Du de där gamla westernserierna i vilka banditerna brukade roa sig med att peppra pistolskott mot någon oskyldig stackars sates ben, så att denne tvingades fuldansa för livet för att inte få sina knäskålar krossade?

Precis sådär var det. Min fysiska kondition stod ju egentligen inte alls i proportion till mina motionsambitioner, och just därför var det väldigt motiverande med musik som liksom hotade med våld.

Om man inte tänker efter, kan man få för sig att det som kännetecknar så kallad dansmusik, det är att musiken ska få en att må bra, att den ska få en att känna hur livet glödande strömmar genom kroppen så till den milda grad att man bara inte kan stå stilla, tills man bara måste dansa. Men om man däremot tänker efter, inser man snart att det i själva verkat inte alls är så, att det faktiskt finns drösvis med musiker som fullständigt skiter i om Du mår bra eller inte. Däremot tänker de inte för ett ögonblick acceptera att du inte rör på benen, de banditerna.

Jag tänker till exempel på Surgeon och hans fly förbannade album Force + form. Jag tänker på Marc Houles visserligen lugnare, men likväl minst lika hotfulla spår Bay of figs. Jag tänker på ständigt lika ilskna Chris Liebing, på hans album Evolution, samt på hans makalösa samarbete med Speedy J: Collabs 3000: Metalism. Och då tänker jag ju också på Speedy J:s eget album Loudboxer, samt på dennes samarbete med vår landshjälte Adam Beyer: Collabs 100. Och då tänker jag ju såklart också på i stort vilken som helst av Beyers otaliga tolvor, till exempel So bizarre eller Remainings III eller China girl.

Ja, det är väl lustigt hur roligt det är att röra på sig under hot?

Hjärtat slår i 4/4-takt

Fram tills dess hade det känts som om mitt liv gick i en riktning, som om jag följde någon slags väg. Det var inte direkt fågelvägen, det hade blivit en hel del omvägar, men ändå. Jag tyckte mig ha en aning om var jag kom ifrån och var jag var på väg.

Så kändes det fram tills för några månader sedan, då hon och jag gick skilda vägar. Plötsligt förstod jag ingenting längre. För jag hade ju först rört mig mot henne, och sedan hade vi tillsammans, i fem års tid, rört oss i en och samma riktning. Men så visade sig alltså den vägen vara en återvändsgränd.

Och då kändes det som om livet skulle rinna ur mig.

Och hade det inte varit för att hjärtat slog så hårt i bröstet på mig, hade jag nog nästan trott att det faktiskt var så illa. Men i takt med att det fortsatte slå, insåg jag att jag måste ta tag i mitt liv. Och så småningom började jag åter intressera mig för min omgivning och mina intressen, av vilka musiken väl alltid varit det största.

Men det var inte helt enkelt. Vad skulle jag lyssna på? När jag gick genom min samling var det så mycket som kändes så fel. Jag kände mig hånad av munter musik. Sorglig musik kändes bara för mycket. Arg musik fick mig att känna mig löjlig. Jag stod helt enkelt inte ut med musik som försökte förmedla en känsla, för jag kände redan fullt tillräckligt.

Det enda som fungerade var techno, minimalistisk och monoton techno. Många utgår från att frånvaron av förmedlade känslor skulle vara något negativt när det gäller musik, men för mig var det precis tvärtom. Minimalismens tomrum gav mig det utrymme jag behövde, och den monotont malande rytmen fick liksom agera pacemaker.

Så jag grävde fram Plastikman och Monolake och Thomas Brinkmann ur flyttlådorna – Gas och Basic Channel och Donnacha Costello ur filmapparna.

Jag spelade Gabriel Ananda tills tinnitustonen i mina öron låg som en mjuk sammetsfilt under både bas- och hjärtslag.

Jag lät Adam Beyer hamra mig i bröstet tills jag hostade blod.

Och till slut, faktiskt, kände jag och trodde på det jag på något vis vetat hela tiden: Hjärtat slår i 4/4-takt. Och livet går vidare.

Jag tror inte på att alla erfarenheter som inte tar död på oss gör oss starkare, men jag tror däremot på att det är erfarenheterna som formar oss till dem vi är. Det är därför det är så svårt att tänka tillbaka på sitt liv och föreställa sig hur det kunde ha gått i en annan riktning, för det är ju väldigt, väldigt svårt att föreställa sig vara någon annan än just den man är. Och jag skulle inte heller vilja vara det.

Men det där med riktning och mål har nog runnit ur mig. Numera hyser jag snarare någon slags pseudobuddhistisk tanke om att det är vägen och inte målet som är meningen. Som den stensamlande Denny i Chuck Palahniuks Choke säger: Det handlar inte om att få något gjort, utan om att göra något.

Lite bajsnödigt, men också lite bra.

För vidare måste man faktiskt gå, och den insikten uttrycker technon i mina öron bättre än någon gråtmild soul, bättre än någon ilsken rock, bättre än någon självutelämnande pop. För dunka-dunka i fyrtakt är hjärtats verkliga sång.

Eller som Donnacha Costello formulerar det i makalösa ”6.6”: Everything. Continues. Everything. Continues. Everything. Continues. Everything. Continues…