50X5:32: Bonnarock

Grattis Sverige! Vi huserar nu två eminenta electronica-festivaler: Norberg och Volt. Och det de båda festivalerna har gemensamt (bortsett från musiken då, såklart), det är den centrala roll omgivningen spelar för evenemanget.

Uppsala Konsert & Kongress är en kontroversiell kåk som kostat duktigt med pengar. Med tanke på att bara en liten del av stadens invånare stödde projektet, kan man ju förstå dem som nu irriterar sig på att miljoner spenderats på ett provocerande skrytbygge. Å andra sidan är det svårt att inte imponeras av dem som vågar satsa så på kulturen, och med tiden har det ju också blivit uppenbart att man faktiskt anstränger sig för att locka en så bred publik som möjligt. Ett exempel är det strålande initiativet att samarbeta med kvartetten bakom P2:s Ström – ett samarbete som nu resulterat i ett unikum i svenskt konsertliv. På Voltfestivalen förenas nämligen tysk ambient och fulländad akustik, och här studsar fyrtakterna glatt mot Henning Larsens visionära arkitektur. Platsen är alltså perfekt för en sådan här festival. För att citera Håkan Lidbo: Byggnaden ser ut som electronica. Det är grym upplevelse att glida med i rulltrapporna, sippa på en öl, slötitta på konstinstallationer och höra sinuskurvorna eka genom den minimalistiska konstruktionen. Den torftiga interiören och det fula golvet får en visserligen att ana att det panikartat snålades en del under byggets slutskede, men den där säregna föreningen av banbrytande byggnadskonst och smutsig finlandsfärja är liksom en del av charmen med Uppsala Konsert & Kongress.

Nåväl. Det är ju trots allt för musiken vi alla befinner oss där denna regntunga lördag, och musiken är fullkomligt befriad från kompromisser. Festivalen inleds med att Omnibus kammarblåsorkester trumpetar svenska techno-klassiker, vilket fint påminner oss alla om varför vi valt att komma just idag, då akustiska instrument i övrigt är portförbjudna. Därefter tar den typ tjugo man starka analoga symfoniorkestern vid och bjuder på en sällsam förening av konstmusik och syntfetischism. Och sedan börjar så festivalen på allvar. Andreas Tillianders alter ego Mokira bjuder på ett fullkomligt makalöst set, vilket snarast påminner en om att sitta och skratta i en störtande helikopter. Midaircondos Lisa Nordström framför soloalbumet 7 states of passion i sin ljuvliga helhet. Unai, vars fantastiska A love moderne kan vara en av de mest sorgligt förbisedda svenska skivorna på senare år, sjunger med blödande hjärta över sina pulserande fyrtakter. Dragplåstret Gas testar den förvisso tålmodiga publikens tålamod till bristningsgränsen och tömmer halva lokalen. Den berlinska toppklubben Panoramabars fixstjärna Cassy framför ett ytterst proffsigt men aningen oengagerat DJ-set. Dada Life avslutar kvällen med för evenemanget oväntat publikfriande dunka-dunka, vilken dock passar de vid det här laget öltröga hjärnorna och danssugna fötterna perfekt.

Allt är inte strålande, men allt känns likväl relevant och intressant. Voltfestivalen är helt enkelt ett så gott som felfritt evenemang och det i särklass bästa som hänt Sveriges electronica-fans sedan Norberg sattes på kartan. Det enda felet står egentligen den svenska publiken själv för, som fortfarande inte verkar fatta att man inte blir mindre cool för att man vågar ha lite roligt, samt att man faktiskt inte behöver stå med armarna i kors och glo, bara för att artisten bakom skivspelarna råkar stå på en scen. Men jag hoppas ju innerligt att Voltfestivalen är här för att stanna. Och då lär vi väl oss med tiden att bjuda tillbaka lite också.

Och för att lyfta på hatten för mannen som hjälpte till att arrangera festivalen samt stod för kvällens bästa spelning – denna placering skänks åt Andreas Tilliander och min personliga favorit i hans minst sagt omfångsrika produktion: Bonnarock.

Det är ju på sätt och vis irriterande att Tilliander väljer att släppa en så makalöst bra låt som Bonnarock enbart på vinyl, men kanske är det också just därför den är så makalöst bra? Kanske är det när kraven på att släppa nästa fantastiska, framgångsrika album lättar, då det bara handlar om att skapa en så varm och svängig låt som möjligt som allt verkligen faller på plats? Ja, när man lyssnar på gungeligungmackan Bonnarock känns det verkligen så.