50X5:47: Windowlicker

Cornwall-sonen Richard D. James har kallats vår tids mest innovativa och inflytelserika artist i den elektroniska fåran. Det är väldigt, väldigt stora ord, men även om jag själv ännu inte vågar använda mig av dem, kan jag inte komma på någon annan som gjort sig mer förtjänt av dem.

Jämför man James första, snart två decennier gamla släpp med annan, samtida musik, slår det en verkligen hur otroligt annorlunda de låter, och ryktena som alltsedan dess florerat kring honom – att han lider av synestesi, att han bor i en gammal bank, att han bor i mitten av en rondell, att han inte sover mer än två timmar per natt, att han äger både en Daimler Ferret-pansarvagn och en rysk ubåt – ja, de förefaller plötsligt ganska så trovärda.

Och lika gäckande som personen Richard D. James är, lika svårt är det att greppa musiken han gör. James påstår sig ha flera hundra timmar outgivet material hemma, han har redan släppt musik under alltför många obskyra pseudonymer för att någon ska kunna vara riktigt säker på exakt vad han egentligen ligger bakom, och den musik man faktiskt med säkerhet kan tillskriva honom innefattar ett oöverskådligt antal olika genrer.

Jag gillar det mesta han gör, men har ändå alltid hållit den mer störda sidan av hans alter ego Aphex Twin högst – den som förenar sylvassa, smattrande beats med visselvänliga barnvisor, den som ful-gubbe-flinar olycksbådande åt en på skivomslagen, den som får en buskisfnissa och rysa av obehag på en och samma gång – den sida han fulländade i och med singeln Windowlicker: I min mening en av världens femtio bästa låtar, någonsin.

Windowlicker är en i teorin omöjlig förening av klibbig MTV-pop, superfuturistisk cyborg-funk, flåskåt porrfilmsmusik och in till tusendelen perfekt trumprogrammering, som i praktiken är James slutgiltiga förverkligande av genren han ett par år tidigare döpte till ”braindance”, för trots att den nu har nästan tio år på nacken, är det ruskigt, ruskigt få låtar som får min hjärna att dansa sig lika svettig som Windowlicker.

Och det finns så mycket mer värt att nämna gällande Windowlicker – exempelvis att låten ackompanjeras av en av världshistoriens bästa videos, att James dåvarande flickvän ett par minuter in i låten väser att hon vill ligga med en hund, att låten bisarrt nog använts i reklamsyften av både biltillverkare och barnkanaler – men jag nöjer mig med att låta James själv få sista ordet, genom att citera hans svar till den duktigt dästa musiktidningen NME, efter att de utsett just Windowlicker till 1999 års bästa låt:

“Thank you very much for voting for my track/s. I've had a very good year as usual, although it was very intense, getting on a really big roll, writing new stuff constantly, really looking forward to isolating myself next year even more! Hope everyone has a totally boring New Year's party, overdoses on everything and chokes on their own vomit on the bathroom floor, make sure you lie face down just before you pass out!

Signed.

Pritchad G. Kraymes”