50X5:22: The Big Ship

Brian Eno heter egentligen inte Brian Eno. Hans riktiga namn är Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno. Men det vet ingen. Och ingen bryr sig. Vi bryr oss om Brian Eno. Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno föddes i Woodbridge, England, har högt hårfäste och blir dålig i magen ibland. Han är precis som alla oss andra. Brian Eno, däremot, han blir aldrig dålig i magen, och han har periodvis sett ut som en transsexuell cyborg från andra sidan järnridån. Brian Eno är nämligen inte en fysisk person. Han är en platonisk idé, ett väsen som lösgjort sig från tillvarons förtöjningar för att kunna färdas mot evigheten. Och han låter oss följa med, om vi vill.

Som så många andra på den här listan, Aloof Proof och William Basinski för att nämna två, skapar Brian Eno musik som verkar liksom utomjordisk och hemtrevlig på en och samma gång. Det är subtil, nästan tyst musik som likväl har förmågan att förändra vårt sätt att uppfatta tillvaron. Det är musik som lurar oss att den är statisk, att den står stilla i tid och rum. Precis som vi själva gör. (Vi arma, långsamt döende stackare.) Ambient brukar man kalla den. Fast en sak skiljer förstås Brian Eno från både Aloof Proof och Basinski - Biosphere, Aphex Twin, Stars of the Lid, Tetsu Inoue och alla de andra ambientmusikerna. Han var först ut på planen.

Historien säger att Brian Enos tankar kring musik och ambient föddes under en längre sjukhusvistelse, då han efter en allvarlig bilolycka var sängbunden under någon månads tid. Medan han låg på sjukhuset, brukade han nämligen lyssna på lugn klassisk musik. Dessvärre skruvade sjuksköterska alltid ner volymen till en knappt hörbar nivå, och eftersom Brian Eno själv inte kunde röra sig, tvingades han höra hur de subtila, stillsamma tonerna smälte samman med sjukhusets alla ljud och röster. Efter hand insåg han dock hur musiken, trots att den var såpass diskret, påverkade upplevelsen. Han förstod att även musik man kan ignorera kan vara oerhört mäktig. Och därmed hade han formulerat en första tanke, som så småningom skulle utvecklas till banbrytande album som Tuesday Afternoon och Ambient 1: Music for Airports. Han hade lagt fundamentet för ambient, helt enkelt.

Troligtivs är dock historien inte riktigt sann. Mycket talar för att den är en polerad efterkonstruktion. Och att Brian Eno verkligen skapade ambient är trångsynt att påstå. Man kan lika gära argumentera för att det var John Cage eller kanske rent av Erik Satie och hans så kallade "möbelmusik" som la fundamentet. Eller att en person aldrig någonsin kan skapa en rörelse. Eller vara först ut på planen. (Någon måste ju först så gräset. Och kratta jorden.)

Men det är oviktigt. Jag bryr mig inte. Och det borde inte du heller göra. För det viktiga, det som verkligen räknas, det är bilden och känslan historien ger oss. Som Brian Enos musik ger oss. Det viktiga är att våga lämna förnuftets förtöjningar för att färdas både inåt och utåt. Det är det ambient handlar om - eskapism, insikt, flum och rajtan-tajtan. Och gränslös skönhet, förstås.

Som Osacar Wilde skrev:

"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss ser upp mot stjärnorna."

Det här var förvirrat.

Stopp.