50X5:28: Atlantic City

Det är inte enkelt att nå fram till en artist av Bruce Springsteens kaliber. Det är svårt. Väldigt svårt, till och med. Fullt jämförbart med att försöka tränga sig längst fram på en av hans överdimensionerade arenakonserter och rycka tag i jeanstyget som draperar hans ben.

Först och främst måste man ju övervinna den där personliga och aningen barnsliga impulsen att undvika artister som är sådär löjligt populära. Det är dock inte så svårt. Att en artist är generellt geniförklarad innebär ju inte att det är omöjligt att få en personlig relation till deras musik. Nej, det innebär bara att det är lite, lite svårare.

Därefter blir det dock lite krångligare Efter att det personliga hindret övervunnits väntar nämligen det allmänna. När man väl bestämt sig och hasat sig iväg till den där jäkla konserten, då upptäcker man snart att tiotusentals andra människor gjort precis samma sak. För att nå fram till den distingerade New Jersey-sonen måste man alltså inte bara tränga sig förbi horder av bag-in-box-fulla karlar med kägelformade kroppar, utan man också kräla över travar av de absolut äckligaste svenska dagstidningarnas hämningslöst hyllande mittuppslag, man måste lyfta undan vartenda ultrakonservativt rocklexikon som någonsin skrivit, och man måste också måste bränna ner travar av slentrianmässigt författade, amerikanska och brittiska musiktidningarna som svajandes försvinner upp mot den molntunga skyn. Och det här är alltså inte någon enkel uppgift. Men det går. Och när man väl avverkat den, ja, då väntar så till slut Springsteen himself där framme vid scenkanten.

Och då konfronterar man också det tredje och sista hindret: Bruce Springsteen själv. Karljäveln vägrar nämligen stå stilla. Han springer omkring på scenen, svingar gitarren och står så bredbent att det gränsar till spagat. Och precis när han lugnat sig, och du till slut sträcker dig efter jeanstyget, då drar ”Born in the USA” igång, och textens ironiska budskap går tydligen köttkäglorna förbi, och du pressas upp mot kravallstaketet, hårt, och jeanstyget glider dig ur fingrarna. Och du är nära att ge upp. Så nära.

Och då, då händer det. För som sagt: Det går. Och det går eftersom Springsteen inte bara är en lysande artist och låtskrivare, utan någonstans där bakom bylsiga flanellskjortor och trötta rock-poser döljer sig en stillsam, återhållsam berättare. Förr eller senare stannar Springsteen alltid till, slår sig ner på scenkanten och drar en historia som får armhåren att resa sig av välbehag. Och det är då man passar på. Man rycker tag i tyget. Och man håller fast i det. Och då trillar polletten ner. Man fattar att de tiotusen människorna omkring en hade rätt hela tiden. Och då grabbar man tag i köttkäglan närmast en och omfamnar honom.

Som sagt: Det går. Jag lovar. Personligen fick jag tag i honom när jag för första gången lyssnade, verkligen lyssnade, på fullkomligt magiska ”Atlantic City” – ett outtömligt epos i fyraminutersformat. Och en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört.