ADE Tor.

Okej. Så gårdagens inlägg blev dagens. Jag ber om ursäkt. Men igår var en rätt hektisk dag. Vakna. Packa. Lämna hundskrället hos Syster Yster. Ta sig till flygplatsen. Flyga. Flyga igen – fast denna gång bredvid en man som, jag lovar, från start till landning satt och stirrade ut genom fönstret och fnissade. Ta sig från flygplatsen, in till Amsterdams centralstation. Förklara för alla som frågar, att nej, vi är inte tyskar. Och så vidare. Fast vid närmare eftertanke lät det där ju inte fullt så hektiskt som tänkt…

Men alltså. Centralstationer. Vad är grejen med dem? I så gott som alla städer jag besökt, har centralstationen varit en av de risigaste platserna i staden. Jag menar, det vore väl rätt smart av de beslutsfattande i respektive stad att se till att det första intrycket man får är ett bra sådant? Man får ju bara en chans att göra ett första intryck, eller hur den där äckliga floskeln nu lyder. Men oavsett om man är i Stockholm, Amsterdam eller Buenos Aires, är det första man möter alltid smutsgrå betong, skräpmatskadaver och svettglansiga människor med antingen för lite tid eller pengar. Det är trist. Centralstationer är ju i grund och botten något fint – en plats där vi alla, i ett avseende, blir lite mer lika. Men istället för att det där gemensamma framträder, syns bara kyliga och omänskligt effektiva drag, accentuerade av ilsket tjutande spärrar, skrikiga logotyper och tomma, framsträckta händer.

Men Amsterdam ryckte upp sig fortare än de flesta städer, måste jag säga. Efter bara någon minut på spårvagnen syntes vykortens Amsterdam, med varmt upplysta kanaler, cykeltokiga holländare och gamla stenhus, som mjukt lutar sig över en. Och efter att vi checkat in på hotellet, käkat och hämtat den med pressmaterial mest groteskt välfyllda promoväska jag någonsin fått, var det dags att hänge sig åt själva Amsterdam Dance Event.

Som jag skrev i föregående inlägg: ADE handlar inte så mycket om att bestämma sig för vilka artister man ska se som vilka man inte ska se. Och efter att vi bestämt oss för att inte se ett hundratal artister och DJ:s, vars fingerfärdighet skulle få de flesta korrekt klädda Stockholms-DJ:s att slita sina ironiska mustascher i förtvivlan, begav vi oss mot klubben Trouw.

Klubbkvällen inleddes med att författaren Tobias Rapp läste högt ur och pratade om sin snart översatta bok Lost and Sound – Berlin, techno and the easyjetset. Boken är en krönika över den nu eventuellt sinande tid, då lågprisflygen gjorde det möjligt för Europas alla techno-tomtar att flyga till Berlin över helgen för att gå på klubb. Easyjetsetarna, alltså. Easyjetsetarna är onekligen en unik subkultur och ett spännande ämne för en bok, men frågan som ofrånkomligen uppstod under Rapps uppläsning var ändå för vem boken är skriven. Easyjetsetarna själva vet redan allt som står i den. De vet att Berghain är världens bästa techno-klubb. De vet att excesserna som äger rum där inne får legendariska hedonisttempel som Studio 54 att framstå som barnkalas. Och alla andra, alla som bryr sig lite mindre, de kommer nog inte orka ta till sig Rapps beskrivande snarare än analyserande bok, som i slutändan framstår som ett viktigt tidsdokument snarare än en sugande sidvändare.

Därefter var det dags för Henrik Schwartz & Bugge Wesseltoft att tillsammans med Frank Wiedemann äntra scenen. Trion bjöd på ett behagligt bubblande hopkok av mjuk electronica, jazz och latinska rytmer. Spelningen höll hög klass rakt genom och pendlade smakfullt mellan ambienta partier och pulserande husrytmer, men när klockan närmade sig ett kunde jag ändå inte annat än känna med det otåliga dansgolvet, som desperat glädjeskuttade vartenda gång minsta, lilla untz dunkade till i lokalen.

Överraskande nog uppvisade efterföljande Dixons set ungefär samma egenskaper. Dixon har med strålande mixplattor som Body Language 4 och Temporary Secretary bjudit på sensationellt besjälad och minutiöst mixad house, men även om låtvalet denna kväll var precis lika oklanderligt, fick Dixon liksom aldrig up ångan ordentligt, och dansgolvet gungade mjukt snarare än hårt och häftigt.

Det där löste dig dock när duon Ame till slut gick på. Ame gjorde inte samma misstag som Dixon, att låta rytmerna tugga baslöst sexton takter var femte minut, utan vävde istället en tät och monotont malande matta av klassiska husrytmer – varm, lustfylld och sjukt svängig. Snart var dock klockan fem, och trött gubbjävel som man är, började en välbäddad säng locka mer än ett extatiskt dansgolv i Amsterdam.

Så kan det gå. Så jag åkte hem och la mig.

Och tänkte att även om alla evenemang kanske inte var klockrena, var det här i alla fall en klockren uppvärmning inför festivalen.