50X5:43: Kemuri

I ett skönt ögonblick i serien om Södermalms mest hemkära hunds liv och leverne, hänger Rocky på ett glesbefolkat dansgolv, lyssnar halvhjärtat på någon gammal housedänga och kommenterar lakoniskt att det där ju låter som något han själv skulle kunna göra, om han bara visste hur.

Säg nu den där sista meningen högt för dig själv ett par gånger och håll den sedan i minnet.

Och Hideaki Ishi hoppade i unga år av skolan för att bli medlem i ett lokalt gäng, han klättrade sedan i hierarkin och var efter ett par år medlem i den japanska maffian Yakuza. Något gnagde dock i själen, och efter att Ishi sett den numera kultförklarade filmen Wild Style, förstod han bättre vad det var. Dagen därpå jagade han ifatt på ett par turntables och en mixer (vilket såklart inte var det enklaste att göra i Tokyo i början av åttiotalet), han tränade maniskt, han anammade namnet DJ Krush, han inspirerades till lika delar av sin fars distingerade kärlek till James Brown och Miles Davis som sin egen, färska förälskelse i Kurtis Blow och Sugarhill Gang, och han började också snart producera sin egen musik. Och resten är ju som bekant hiphop-historia.

Och det är långt mellan Tokyo och Stockholm, men Rockys kommentar beskriver likväl på pricken den musik Ishis alter ego DJ Krush pysslar med. Det rör sig om sävliga, sönderrökta, bedrägligt simpla, men i själva verkat genialiskt strukturerade beats, oemotståndligt svängiga, enkla att ta till sig, men samtidigt omöjliga att någonsin ledsna på.

Och det är också symptomatiskt att Ishis magnum opus är den opretentiösa, förhållandevis korta Kemuri. Den är helt instrumental. Det händer egentligen inte heller särskilt mycket under de fem minuter den sträcker sig över. Nej, det är egentligen inte något speciellt alls med den – den låter mest som en låt man själv skulle kunna göra, om man bara visste hur – men den platsar likväl lätt bland de femtio bästa låtarna jag någonsin hört.

Att Ishi själv är jäkligt nöjd med Kemuri råder det inte någon tvekan om. Den har alltid en central roll i hans set, och han inkluderar den på de flesta mixskivor han släpper, exempelvis strålande Code 4109 från 2000. Det omslaget porträtterar dessutom Ishi precis så som jag föreställer mig att han ser ut när han gör sin musik: rödögd, sömnig och stört koncentrerad.