Svettiga tolvor

I samband med att jag flyttade in hos min vän på Lappkärrsberget, började jag också jogga regelbundet. Och jag upptäckte till min förvåning att jag faktiskt gillade det. Det rensade tankarna. Jag mådde bättre. Och det fick mig att uppskatta det man väl skulle kunna kalla för dansmusik på ett helt nytt vis.

Genren techno är faktiskt yngre än vad jag är. Likväl har den lyckats utvecklas minst lika mycket – från att vara en relativt homogen form av dansmusik, till en minst sagt heterogen ansamling stilar, varav vissa egentligen inte har särskilt mycket gemensamt, och det var väl länge sedan ens majoriteten av dem inriktade sig på just dansgolven. Med tiden har technon också upphört att bara vara något farligt och utmanande som dunkar i Detroits källarlokaler, utan den är numera i lika hög grad något rent och polerat som får kristallen att klirra på Café Opera, som ibland till och med lyckas få tavelramarna att skaka på våra teatrar och museum.

Technon har alltid rymt en mängd olika slags kvaliteter, men i takt med genrens utveckling, popularisering och kanonisering, har dess mer fysiska egenskaper hamnat lite i bakgrunden. Det är en klassisk utveckling i den västerländska kulturen, som i århundraden fasat för det smutsiga och svettiga. Det är väl därför vi inte längre dansar till jazz. Det är väl därför Du numera sitter ner under en Led Zeppelin-konsert. (Samt på grund av att publiken har en snittålder på femtio.)

Men jag är inte mindre skyldig än någon annan. Jag har blivit lite äldre och lite bekvämare. Jag sitter gärna och mycket. Jag går inte lika ofta på klubb, och jag är inte ens säker på att jag tycker om att dansa längre. Definitivt inte nykter i alla fall…

Så vad göra? Jag gillar ju sofftechno, men jag tycker ju också om mina svettigare tolvor. Ja, inte för att jag har några. Jag har torra, osexiga CD-skivor och ofysiska filer. Men ändå. Jo, lösningen är (och det här får mig verkligen att känna mig ännu äldre än vad behovet att överhuvudtaget diskutera det här gör): jogga. Ja. Jogga.

Nej, låt mig förklara. Jogging är fysiskt. Jogging är smutsigt. Jogging är svettigt. Jogging kan vara farligt, åtminstone om man, som jag, springer sig så trött att man till slut bara rusar rakt över några av Stockholms mest trafikerade övergångsställen. Jogging handlar om takt, om att komma in i en rytm och hålla den, vidare och vidare och vidare, tills man hamnar i ett slags transliknande flumtillstånd. Se?

Så skaffa Gabriel Anandas tolva Stream of consciousness, skaffa Red Robin & Jakob Hildens Metro gold, Mark Hennings Hot fork buffet, Troy Pierces 25 bitches och Chris Liebings Bangbop/puckelbop – sula in filerna i din mp3-spelare (bärbara vinylspelare finns också, men de är inte i närheten så charmiga som man kan tro), och ge dig sedan ut och jogga.

Och Du kommer att förstå.

Du kommer att bli betessläppsgalen av lycka. Euforisk. Du kommer att springa som Du aldrig sprungit förut. Som vinden. Glöm alla kom-i-form-knep. Vad du behöver är techno. Du behöver låta hundra brutalt dunkande decibel hamra sönder dina trumhinnor, tills öronen och fötterna blöder, tills Du kan vrida ur endorfinerna ur hjärnan på samma vis som svetten ur din tröja.

Tro mig, Du måste prova. Jag är inte helt ärligt, men nästan.

Du kommer att minnas hur det kändes att vara levande.

Så kalla mig gammal och tråkig om Du vill. Slöfock.

Hjärtat slår i 4/4-takt

Fram tills dess hade det känts som om mitt liv gick i en riktning, som om jag följde någon slags väg. Det var inte direkt fågelvägen, det hade blivit en hel del omvägar, men ändå. Jag tyckte mig ha en aning om var jag kom ifrån och var jag var på väg.

Så kändes det fram tills för några månader sedan, då hon och jag gick skilda vägar. Plötsligt förstod jag ingenting längre. För jag hade ju först rört mig mot henne, och sedan hade vi tillsammans, i fem års tid, rört oss i en och samma riktning. Men så visade sig alltså den vägen vara en återvändsgränd.

Och då kändes det som om livet skulle rinna ur mig.

Och hade det inte varit för att hjärtat slog så hårt i bröstet på mig, hade jag nog nästan trott att det faktiskt var så illa. Men i takt med att det fortsatte slå, insåg jag att jag måste ta tag i mitt liv. Och så småningom började jag åter intressera mig för min omgivning och mina intressen, av vilka musiken väl alltid varit det största.

Men det var inte helt enkelt. Vad skulle jag lyssna på? När jag gick genom min samling var det så mycket som kändes så fel. Jag kände mig hånad av munter musik. Sorglig musik kändes bara för mycket. Arg musik fick mig att känna mig löjlig. Jag stod helt enkelt inte ut med musik som försökte förmedla en känsla, för jag kände redan fullt tillräckligt.

Det enda som fungerade var techno, minimalistisk och monoton techno. Många utgår från att frånvaron av förmedlade känslor skulle vara något negativt när det gäller musik, men för mig var det precis tvärtom. Minimalismens tomrum gav mig det utrymme jag behövde, och den monotont malande rytmen fick liksom agera pacemaker.

Så jag grävde fram Plastikman och Monolake och Thomas Brinkmann ur flyttlådorna – Gas och Basic Channel och Donnacha Costello ur filmapparna.

Jag spelade Gabriel Ananda tills tinnitustonen i mina öron låg som en mjuk sammetsfilt under både bas- och hjärtslag.

Jag lät Adam Beyer hamra mig i bröstet tills jag hostade blod.

Och till slut, faktiskt, kände jag och trodde på det jag på något vis vetat hela tiden: Hjärtat slår i 4/4-takt. Och livet går vidare.

Jag tror inte på att alla erfarenheter som inte tar död på oss gör oss starkare, men jag tror däremot på att det är erfarenheterna som formar oss till dem vi är. Det är därför det är så svårt att tänka tillbaka på sitt liv och föreställa sig hur det kunde ha gått i en annan riktning, för det är ju väldigt, väldigt svårt att föreställa sig vara någon annan än just den man är. Och jag skulle inte heller vilja vara det.

Men det där med riktning och mål har nog runnit ur mig. Numera hyser jag snarare någon slags pseudobuddhistisk tanke om att det är vägen och inte målet som är meningen. Som den stensamlande Denny i Chuck Palahniuks Choke säger: Det handlar inte om att få något gjort, utan om att göra något.

Lite bajsnödigt, men också lite bra.

För vidare måste man faktiskt gå, och den insikten uttrycker technon i mina öron bättre än någon gråtmild soul, bättre än någon ilsken rock, bättre än någon självutelämnande pop. För dunka-dunka i fyrtakt är hjärtats verkliga sång.

Eller som Donnacha Costello formulerar det i makalösa ”6.6”: Everything. Continues. Everything. Continues. Everything. Continues. Everything. Continues…