50X5:41: Iron maiden

Jag har vänner som älskar Quentin Tarantinos filmer, slukar Hubert Selbys sluskiga romaner och spetsar öronen så fort Tom Waits eller Nick Cave öppnar munnen – vänner som alltså gladeligen frossar i fiktiva orgier i våld, elände och allmänt grisigt beteende, men som när det serveras hiphop likväl genast drar öronen åt sig och avfärdar det som knarkglad, våldsglorifierande, kvinnoförnedrande goja.

Jag kan inte riktigt förstå varför. Tänk bara på Wu Tang Clans alldeles egen tårkanal Ghostface, eller Ghostface Killah, som han kallade sig då han spelade in sitt fantastiska debutalbum Ironman. Kolla nu, vad gör karln egentligen på albumomslaget? Jo, han och hans två polare gömmer sig i någon slags garderob, alla tre har dagen till ära klätt sig i färgglada Ronald McDonald-kostymer, de står och petar på en hög med tokroligt målade Clarks, och på albumet snackar de stolt om hur de äter fisk och är välutrustade nog att mosa damernas livmödrar till färs.

Jag menar, varför väljer man att ta just denna figur på allvar? Varför är det kul när Tarantino svär och enfaldigt när Ghostface gör det? Varför är Waits skönt morbid när han porträtterar mördare och Ghostface bara obehaglig när han gör detsamma? Är det för att den senare, till skillnad från de tidigare, faktiskt har en del erfarenhet av det han snackar om? Är det för att han är alltför övertygande i sina gestaltningar av galningar? Är det för att man tar hans dödshot på allvar? Är det för att han inte är tunn och vit utan stor och svart?

Äsch, det har faktiskt inte någon betydelse. Jag bryr mig egentligen inte. Oavsett orsak blir ju resultatet ändå detsamma: De mer kortsynta vännerna missar en del av den svängigaste musik som någonsin gjorts, de missar Ironman, och de missar exempelvis inledande Iron maiden, en av de skönaste, gungeligungigaste låter jag någonsin hört. Tja. Värst för dem…