50X5:20: Die Roboter

Nu är det ett gott, nytt år. Fast på sätt och vis ändå inte.

För det finns ju egentligen inte något sådant som år. Det är något vi hittat på. Precis som vi hittat på dagar och minuter. Vi gör det för att vi har ett behov av att portionera tiden. För att den ska bli hanterbar. Evigheten är alltför omfattande för att rymmas i vårt medvetande. För evigheten har ju såklart varken början eller slut. Precis som tiden. Som eventuellt också är något vi hittat på.

Den enda portion tid man kan vara säker på existerar, det är det flyktiga ögonblick mellan det att vi aldrig funnits och att vi inte längre finns. Det där ögonblicket vi kallar för våra liv. Ögonblicket efter och innan vi är döda. Men att just den portionen faktiskt är en portion och inte en evighet, det talar vi däremot ogärna om. Döden är ett taskigt samtalsämne, och tanken att vi och alla vi känner och älskar en dag kommer att ha upphört att existera, den är nästintill obegriplig för oss. Likväl är det så. Och tror man inte på efterlivet eller någon form av andlighet – vilket ju allt färre i vår närhet gör – reduceras också våra liv till blixtsnabba stjärnfall på en i övrigt tom himmel.

Och ändå tror vi så starkt på dessa blixtsnabba fall.

Vi lägger ju så att säga våra liv i dem.

Undantagsvis känns det självklart, men oftast imponerar det faktiskt på mig – det jag och nästan alla andra gör med mig. Likt programmerade robotar med blödande hjärtan går vi skrattandes/gråtandes mot stupet och vår oundvikliga undergång. Vi går och lägger oss och stiger upp, dag efter dag efter dag. Vi utbildar oss och satsar på karriärer som är dömda att ta slut. Vi bygger och flyttar in i hus som kommer att rasa. Vi föder barn som en dag tyvärr kommer att dö. Somliga av oss tror på högre väsen, vars existens varken kan bevisas eller motbevisas. Andra gör det inte, men tror likväl på livet. Och båda grupper är såklart på sitt sätt lika beundransvärda.

Albert Camus jämför människan med kung Sisyfos, som i den grekiska mytologin dömdes till att knuffa ett stenblock uppför en backe, vilket så snart Sisyfos närmade sig backens topp gled ur hans grepp och rullade ner igen. Så att han var tvungen att börja om. Och så fortsatte han sitt meningslösa arbete. I evigheters evigheter.

Det där är lite väl svartsynt. Så länge man inte har orättvist mycket otur och inte heller låter ödets hårdhet sarga en alltför mycket, är livet bra mycket mer intressant än att knuffa stenar. Men Camus har ändå en poäng. Det finns något vackert, rent av storslaget i vår orubbliga tro på en framtid som inte finns, i vår outtröttliga kamp för en avlägsen tid vi inte kommer att få uppleva.

Våra blixtsnabba fall till liv borde vara meningslösa. Men de är inte det. De är tvärtom gränslöst storslagna och meningsfulla. Och de är det av den enkla orsaken att vi trotsar logik och sunt förnuft och bestämt dikterar att de är just det – meningsfulla.

Ta musiken, till exempel. Precis som vi egentligen inte behöver vare sig kärlek, vänskap, skratt eller gråt, behöver vi inte heller musiken. Allt utom mat, sömn och fortplantning är ologiskt. Musik inräknat. Och precis som just kärlek och vänskap skänker våra liv ett syfte, är också musiken något fullkomligt meningslöst, som bidrar till att göra våra liv meningsfulla.

Det är kort fattat de meningslösa inslagen som gör våra meningslösa liv magiska och meningsfulla.

Och jag önskar er alla ett gott och duktigt meningslöst 2010.

Det förtjänar ni.