50X5:24: Teen Angst (Luciano Remix)

Groove höll låda på klubben Strand här i Stockholm i lördags. Det var fint. Och jag var där och spelade skivor. Klockan nio. Alltså när klubben öppnade. Läs: När typ ingen hunnit komma dit än. Eller läs: När man är utelämnad till att ackompanjera rundpingis och uttråkade bartenders trötta suckar. Men, men. Det var lika kul för det. Och om du hade varit där, hade du tyckt att det var grymt och frågat mig vilka låtar jag spelade.

Och jo, sörru. Det var de här:

01: M83: "Teen Angst (Luciano Remix)"
02: Luciano: "Celestial (Feat. Keren Ann)"
03: Mirko Loko "Around the Angel"
04: Johnny D: "Orbitalife"
05: Junior Boys: "Under the Sun"
06: Johnny D: "Tramodysee"
07: Minilogue: "Doiicie B"
08: Nicolas Stefan: "Closer"
09: Ada: "Maps (M. Mayer & T. Thomas Mix)"
10: Delorean: "Seasun"
11: Justus Köhncke: "(It’s Gonna Be) Alright (Dirk Leyers Mix)"
12: Gui Boratto: "No Turning Back (Wighnomy's Likkalize Love Rekksmi)"
13: Prompt: "Toucan"

Den första låten hördes dock sådär, eftersom den stackars ljudkillen fick krångla rätt mycket för att få ljudet att funka som det skulle. Det var synd. Den är nämligen sjuhelsikes bra.

Man får ofta höra att man inte kan få både och. Att man måste välja. Och i de flesta fall stämmer det. George Costanza fick erfara det när han försökte käka pastramimackor medan han låg med sin tjej. Det gick inte så bra. Och jag fick själv uppleva det en gång, då jag drack Fernet och shoppade kläder. Det gick inte heller så bra. Dagen efter vaknade jag med en mycket märklig, babyblå tröja bredvid mig i sängen. Och sedan dess försöker jag anstränga mig för att faktiskt välja.

Men. Lucianos återhållsamma remix av M83:s supersvulstiga pop-macka är undantaget som bekräftar regeln. Jag menar, jag älskar verkligen det mesta både M83 och Luciano gör, men det är ju inte direkt överraskande att en enmansorkester som tagit sitt namn efter en galax tenderar att bli väl pompös emellanåt, och det är inte heller överraskande att en tunn chilenare som är polare med Ricardo Villalobos kan bli väl abstrakt och konstig ibland. Men när de två möts, när Luciano snyggt trasslar ut M83:s snåriga syntlslingor, drar ut dem och låter dem långsamt växa och växa under drygt tio minuters tid, då blir resultatet direkt magiskt.

Förresten. Senare i veckan åker jag ner till Amsterdam för att frekventera mustiga Amsterdam Dance Event. Ska försöka skriva några inlägg därifrån.