Bandittechno

Ja, jag flyttade ju i mitten av februari, från norr till söder. Jag fann mig dock till rätta ganska så fort, om jag får säga det själv, och det tog väl inte särskilt långt tid innan jag kände mig hemma i det nya grannskapet.

Det är ett brokigt område. Där finns grönskande parker och smutsiga gränder. Där finns fina barer och bekväma sunkhak. Man kan äta både löjligt dyra bruschettor och skamlöst svettiga pizzor. Det luktar växtlighet nere vid vattnet och avgaser uppe vid gatan. Där bor både trendkänsliga fejor som blänger på dig och tandlösa knarkare som skriker efter dig. Och det där uppskattar jag. (Kontraster, alltså. Inte när folk skriker efter mig.)

Allt detta – miljövariationen, dofterna, människorna – gjorde att det var lite roligare att röra sig i det nya området, och det medförde i sin tur att jag började jogga flitigare än tidigare – flitigare, oftare och längre.

Samtidigt noterade jag, att ju oftare jag sprang, desto viktigare blev det för mig att få lyssna på fly förbannad 4/4-takt under tiden. Jag som har en sådan behärskad läggning, jag som (väl) ser så lugn och fin ut när jag joggar – det är ju lite lustigt att jag rusade omkring med den musikaliska motsvarigheten till en tryckluftsborr i öronen.

Lustigt, men egentligen inte särskilt märkligt. Det finns en bra förklaring.

Så här:

Minns Du de där gamla westernserierna i vilka banditerna brukade roa sig med att peppra pistolskott mot någon oskyldig stackars sates ben, så att denne tvingades fuldansa för livet för att inte få sina knäskålar krossade?

Precis sådär var det. Min fysiska kondition stod ju egentligen inte alls i proportion till mina motionsambitioner, och just därför var det väldigt motiverande med musik som liksom hotade med våld.

Om man inte tänker efter, kan man få för sig att det som kännetecknar så kallad dansmusik, det är att musiken ska få en att må bra, att den ska få en att känna hur livet glödande strömmar genom kroppen så till den milda grad att man bara inte kan stå stilla, tills man bara måste dansa. Men om man däremot tänker efter, inser man snart att det i själva verkat inte alls är så, att det faktiskt finns drösvis med musiker som fullständigt skiter i om Du mår bra eller inte. Däremot tänker de inte för ett ögonblick acceptera att du inte rör på benen, de banditerna.

Jag tänker till exempel på Surgeon och hans fly förbannade album Force + form. Jag tänker på Marc Houles visserligen lugnare, men likväl minst lika hotfulla spår Bay of figs. Jag tänker på ständigt lika ilskna Chris Liebing, på hans album Evolution, samt på hans makalösa samarbete med Speedy J: Collabs 3000: Metalism. Och då tänker jag ju också på Speedy J:s eget album Loudboxer, samt på dennes samarbete med vår landshjälte Adam Beyer: Collabs 100. Och då tänker jag ju såklart också på i stort vilken som helst av Beyers otaliga tolvor, till exempel So bizarre eller Remainings III eller China girl.

Ja, det är väl lustigt hur roligt det är att röra på sig under hot?