50X5:38: Aaltopiiri

Jag har en vän som hade en intressant teori rörande elektronisk musik. Vi kan kalla honom Styrbjörn. Inte för att han heter något liknande, utan för att det är ett fånigt namn, och jag tycker ju att det är rätt kul med fåniga namn.

Styrbjörn ansåg att elektronisk musik är en degenererande form av musik, inte helt olik en drog, vilken ofrånkomligen drar en djupare och djupare ner i ett bottenlöst mörker av överdriven anal fixering och anemiska, omusikaliska oljud. Det hela börjar i regel ganska så oskyldigt, exempelvis med att man dricker Boards of Canadas tongivande mästerverk Music Has the Right to Children på helgerna. Man dricker dock alltid lite mer än sina vänner, och innan man vet ordet av, vill man bara ha mer och för mycket. Snart utforskar man sålunda Autechres successivt allt skevare katalog, och man röker i tur och ordning sönder Tri Repetae, LP5 och Confield. Men inte slutar det där inte. Innan man vet ordet har man nämligen fastnat i än tyngre grejer, och vid det laget avfärdar man i stort sett allt som inte Oval-klickar eller Alva Noto-piper som banal popmusik för hobbyknarkare. Man är förlorad. Tjopp, tjopp.

Styrbjörn lanserade sin teori för något år sedan, då vi satt och drack öl och lyssnade på de finska tinnitustomtarna Pan Sonics duktigt obehagliga album Aaltopiiri. Om det inte redan framgått av texten ovan, bör det nu klargöras att Styrbjörn vid detta tillfälle var en ortodox, djupt troende rock-räv med lite eller inget överseende för digitala toner. Det bör också förtydligas att Pan Sonic enligt teorin hamnar väldigt sent i den enligt Styrbjörn ofrånkomliga utvecklingen. Eller: Pan Sonic klickar och piper en hel del.

Aaltopiiri är inte duons bästa album, men däremot innehåller det deras absolut bästa låt: Vaihtovirta – en drygt sex minuter lång resa ner i det bottenlösa mörkret. Det är ett ordentligt konstigt stycke, som mest låter som en inspelning av när Darth Vader svingar sin ljussabel i ultrarapid, inspelad på en trasig CD-skiva som hackar i perfekt takt. Det är så långt ifrån vår gängse definition av musik att det nästan är svårt att förstå, men samtidigt så ändlöst fascinerade att man är redo att sumpa både ekonomi, vänner och sin personliga tandhygien för att få fortsätta gräva sig ner i mörkret – djupare och djupare och djupare. Så långt hade Styrbjörn rätt.

Men om vi bortser från det uppenbart osmakliga i att jämföra musik med ett missbruk som fördärvat hundratusentals liv – en jämförelse som undertecknad ju är minst lika skyldig till – finns det dock ett par andra hål i den styrbjörnska vansinnesteorin. För det första missade han ju att det bara är nyttigt att gräva sig ner i det musikaliska mörkret. Man mår ju bra av lyssna på finnar som mår dåligt. För det andra var det fel att säga att man bara rör sig i en riktning. Det stämmer visserligen att många som fastnar för mer experimentell elektronisk musik blir sugna på att hitta än mer experimentell musik, men de flesta blir ändå förr eller senare nöjda och klättrar då tillbaka upp till ljuset som lite klokare och lite, lite bättre människor.

Senast jag drack öl med Styrbjörn berättade han i alla fall att han precis införskaffat sig ett exemplar av Music Has the Right to Children, medan jag tjatade om hur bra rock-rävarna TV on the Radios senast album var. Saker och ting var på ett sätt annorlunda men på ett annat precis som de alltid varit. Musik skadar nämligen aldrig, aldrig någon, och så länge man bara fortsätter att vara nyfiken och öppen, kommer man under återstoden av sitt liv upptäcka musik som inte låter som något man någonsin hört tidigare.

Och har du inte redan hört Pan Sonic Vaihtovirta, då vet jag vilken som borde bli din nästa upptäckt. Lycka till.