Dunka-dig-själv-i-ryggen-dunka-dunka

”Människan är inget annat än vad hon själv gör sig till.” Så skrev Jean-Paul Sartre för sisådär 70 år sedan.

Men Sartre är ju inte någon vidare kul kille. Så här formulerade betydligt skönare Kurt Vonnegut det ett par decennier senare: ”Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara noga med vad vi låtsas vara.”

Ytterligare något decennium senare spann Aidan Chambers vidare på det där: ”Om man tror sig vara ett två meter långt, blåögt geni som komponerar bättre sånger och sjunger dom bättre än någon annan i hela världen – då tenderar man också uppföra sig som om man vore ett två meter långt, etc. etc. Det där förklarar varför det är så många oansenliga, enochfemtifem långa, grisögda popsångare i farten överallt på arenan.”

Tråden här är alltså tanken att det inte finns någon på förhand definierad mänsklig natur, utan att vi tvärtom föds odefinierade, vi finns till innan vi är, och under årens lopp skapar vi sedan oss själva utifrån våra tankar och handlingar.

Det här är på sätt och vis ett befriande sätt att tänka, eftersom du då är fri att vara precis den du vill vara. I ett annat avseende är det dock väldigt betungande, eftersom du aldrig kan skylla något på någon annan än dig själv. Du kan inte bete dig på ett visst vis och samtidigt hävda att du egentligen är något annat. Du kan inte vara ett svin och inbilla dig att du innerst inne är en schysst figur. Du kan inte klanta till det och försvara dig med att det ju är typiskt mänskligt. Du är nämligen det du gör, det finns inget ”innerst inne” och inte heller något ”typiskt mänskligt”.

Jag har nu under drygt ett kvartals tid skrivit om tiden och musiken efter det att jag och min före detta flickvän gick skilda vägar. Jag är nu farligt nära självhjälpslitteraturens kvalfulla mörker, och just därför ska jag nu försöka sammanfatta det här härliga dunka-dig-själv-i-ryggen-tänket så kortfattat som möjligt. Och sedan så får det faktiskt vara nog.

Så här: Man får aldrig skylla något på att det är som det är, och man får heller aldrig försvara sina egna tillkortakommanden med att man är den man är. Man är nämligen, som sagt, fri att vara precis den man vill vara, och tror man bara på sig själv, då kommer förr eller senare alla andra också att göra det. Så enkelt är det, och allt som krävs är väldiga mängder energi och en stor portion mod. Och kanske också lite tur. Och eventuellt ett stoiskt tålamod.

Det kluriga med det här (som de ovan nämnda, aningen självbelåtna karlarna undviker att beröra) är hur man skaffar sig det där ursprungliga modet. Och det är klurigt av den orsaken att det kräver att man tänker liksom baklänges.

Så här: För att kunna tro på sig själv, måste man emellanåt också bevisa för sig själv att man faktiskt klarar av det man tycker krävs. Man måste alltså utmana sig själv, men för att överhuvudtaget hamna i situationer där man utmanas, krävs det att man pressar sig själv, om och om igen, tills man en dag inser att man faktiskt är ganska så duglig. Och alltså handlar det i slutändan till stor del om energi, om att orka försöka.

Den där energin är det dock upp till var och en att själv finna. Jag har valt att skriva om den musik jag här skrivit om av just den anledningen. När det kändes som om mitt hjärta skulle sluta slå, bultade Plastikmans rytmer som en audiell pacemaker i mina öron. När allt såg utsiktslöst ut, lunkade Deadbeats intrikata dub vidare mot framtiden. När allt annat var obegripligt, var åtminstone Alva Notos matematiska rytmer logiska, och Arvo Pärts sonater var befriande enkla när allt annat var komplicerat. Och Thomas Köners liksom geologiska ambient gav mig ju ett fint perspektiv på saker och ting. Och William Basinskis trasiga harmonier visade att även det som faller isär och dör kan vara oändligt vackert.

Det kan tyckas fånigt att tilldela något så till synes trivialt som musik en sådan enorm betydelse, men om man verkligen tror på att det inte finns någon på förhand definierad mänsklig natur, då kan det inte heller finnas någon på förhand given mening med livet, utan det är då tvärtom upp till var och en att skapa sig en sådan. Det finns inte något som är rätt och inte något som är fel. Man kan finna en mening i att bilda familj, man kan finna det i att samla på näverskor och oljerockar, och man kan finna det i musiken. Och om man nu finner det i just den monotona, minimalistiska musiken, är det egentligen inte särskilt konstigt, eftersom ju också den är liksom odefinierad, redo att fyllas med valfritt innehåll.

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag efterlyste en nystart, en själslig formatering. I de senaste inläggen har jag berättat om en längre tids sjukhusvistelse, och den hade faktiskt just den effekten på mig. När jag kom ut från sjukhuset började liksom allt om från början igen. Sedan dess har bitarna allteftersom fallit på plats. Och nu lyssnar jag åter lika mycket på Pet Shop Boys och Panda Bear som Plastikman och Pärt.

Allt jag skrivit hittills har varit återblickar, men nu är jag trött på sådana. Det får vara nog. Jag vill inte vara en nostalgisk, grisögd figur, utan ett hellre en två meter lång, blåögd hjälte. Jag är färdig med det förgångna, redo att fokusera på nuet och framtiden.

Det är dags att göra något nytt. Och nu är ett så gott tillfälle som något.

Det är dags för nya utmaningar.

Vänta bara.

”Musik handlar inte om vare sig förmåga eller talang. Det handlar om energi. Energi. Och ingen kan kontrollera den.” – Tricky