50X5:21: Hymn

Pete Namlook heter en konstig tysk, som gör rätt konstig musik. Eller. Peter Kuhlmann heter han ju egentligen. Men vänder man på hans efternamn och trixar lite, får man fram det mer artistiskt klingande och mystiska Namlook. Vilket också klär honom.

Namlook själv är nämligen rätt mystisk. Det egna skivbolaget heter Fax +49-69/450464, vilket också är just faxnumret till bolagets kontor. Exakt hur många album han släppt, det vet ingen. Långt över hundra är det i alla fall. Produktiv är han nämligen, den gode tysken, vilket givit upphov till fantastiska rykten om att en del av hans låtar faktiskt har en längre speltid än vad det tog att spela in dem.

Ja, Namlook gör alltså långa låtar. Och då menar jag verkligen långa. Många av dem är längre en timme. Och under den timmen händer det sällan särskilt mycket. En drone mullrar. Snyggt programmerade syntar tassar förbi. Någon sampling maler på. På sin höjd. Namlook intresserar sig nämligen för varken melodi eller rytm. För honom handlar det bara om stämningar. Täta och drömska stämningar. Som dras ut till bristningsgränsen. Och så lite till.

Så det säger väl sig självt att det inte alltid blir hejdundrandens toppen. Det går ju inte att på mindre än tjugo år släppa långt över hundra album utan att tumma på kvaliteten. I synnerhet inte när man har en viss fabläss för mögelostig new age-estetik. Vilket alltså Namlook har. En vän beskrev en gång Namlook som en man med massor med talang men ingen smak. Och betänker man det faktum att Namlook faktiskt skrivit hyllningsstycken till Final Fantasy: The Spirit Within - generellt ansedd som en av världshistoriens mest meningslösa filmer - förstår vi att ett sådant uttlande är befogat.

Fast samtidigt så är det ju just sådant där som gör Namlook så intressant. För mellan ståpälsframkallande electrojazzutflykter och bedövande tråkiga ledmotiv till tragiskt bortrökta midnattsminuter vid lavalampan, skapar han mästerverk. Som sagt: Namlook behärskar konsten att bygga stämningar. Till fulländning. Han behöver bara någon som rycker in, säger stopp och sliter den violetta magsynten ur hans krampaktigt knutna famn. Någon med koll. Någon som Mixmaster Morris.

Ja, låt er inte heller luras av Morris Goulds sopiga artistnamn. Både som Mixmaster Morris och The Irresistible Force har Gould gjort underverk för den ambienta musikens utveckling och spridning. Men nu var det ju Namlook det skulle handla om, så jag nöjer mig med att nämna att det är just Mixmaster Morris som ger Namlook ett välbehövligt handtag på det i ambientkretsar grovkultiga albumet Dreamfish.

Och grovkult ska det ha, drömfiskalbumet. På det skapar nämligen Namlook makalöst hypnotiska stämningar, medan Mixmaster Morris snyggt stävjer de galopperande pretentionerna. Dreamfish är därför ett för Namlook ovanligt dynamiskt album, förhållandevis enkelt och lättlyssnat, och styckena har klippts ner till radiovänliga vissellängder på någonstans mellan en kvart och en halvtimme.

Fast bäst är ironiskt nog ändå albumets andra och längsta spår, "Hymn", under vilket en enkel syntmelodi upprepas och manipuleras, om och om igen, kryddad med den gamla knarkaren Terrence McKennas sedvanligt pseudointellektuella raljerande. Under 28 minuter. Det är helt fantastiskt. Utan att ta till något av alla de där tvivelaktiga medlen som exempelvis McKenna brukat för att förvandla sin hjärna till rykande pulvermos, blir man helt väck. På ett bra sätt. "Hymn" förändrar liksom ens sätt att uppfatta världen. Allt blir lite mer ... gåtfullt?

Nej, det var inte så bra. Men det är i alla fall en både unik och nyttig upplevelse. Den får mig att krama "Hymn" tätt till mitt bröst. Trots att stycket egentligen är lite lökigt.

Man mår liksom bra av att må annorlunda ibland.

Och det räcker så.