Biverkningar & geniala galenskaper

Som sagt: I våras deltog jag i en så kallad läkemedelsstudie. För dem som inte har några erfarenheter av sådana, beskriver man enklast fenomenet som en kompromiss mellan ett fängelse, ett spa och ett ålderdomshem. Man tillåts nämligen inte lämna avdelningen, men man blir väl omhändertagen och duktigt ompysslad, samtidigt som man ändå spenderar tiden där med att tillsammans med de andra, försoffade internerna gubbgnälla om åkommor och kroppsutsöndringar.

Samtliga försökspersoner är ju naturligtvis fullkomligt friska, så gnället kretsar framförallt kring eventuella biverkningar av läkemedlet i fråga. I regel rör det sig om harmlösa sådana: yrsel, trötthet, koncentrationssvårigheter och sådant där trams. Den här gången var det dock lite allvarligare än så. Läkemedlet hade testats på människor tidigare, och då hade ett par försökspersoner tydligen ballat ur och fått tvångsintas på psykakuten. Följaktligen var människorna i vita rockar ytterst uppmärksamma på hur man betedde sig, och alla försökspersoner pratade dagligen med en psykiatriker.

Men jag mådde bra. 2008 hade dittills varit ett intensivt år, så det var bara skönt att få isolera sig, och för varje dag som gick kände jag mig snarare alltmer vis och klok än mer galen.

Samtidigt var jag ändå lite orolig. Jag menar, hur märker man att man håller på att bli galen? Är det inte lite galningars grej att inte veta att de är galna? Och är det inte i så fall möjligt att man när man tror att man håller på att bli klokare egentligen bara blir mer och mer galen? Och är det inte så att om man bara själv tror tillräckligt mycket på den egna mentala hälsan, kan man också övertyga sin omgivning, oavsett hur dreglande bindgalen man egentligen är?

Dessa tankar bubblade upp då jag lallade omkring på avdelningen, och min kära mp3-spelare plötsligt shufflade fram låten Fizheuer zieheuer, tillskriven det glorifierade knarktrollet från Chile: Ricardo Villalobos. För visst, det råder ingen tvekan om att mannen är ett geni, men däremot verkar det ha gått världen förbi att han samtidigt är komplett galen.

Villalobos är lika känd för att år efter år chocka dansmusikvärlden med minimalistiska mästerverk – tolvor och EP:s och album svängigare än något någon någonsin vågat föreställa sig – som för att under sina lika svängiga DJ-set lyckas se ut som en orch marinerad i MDMA – hårig, spattig, ymnigt svettades och frenetiskt fradgatuggande. Det verkligt fascinerande är dock att det är när dessa två bedrägligt kontrasterade drag förenas som Villalobos skapar mästerverk. Fascinerande paranoida remixer åt Shackleton, fantastiska, superskruvade albumspår som Bahaha hahi och Primer encuentro Latino-Americano, mantraiska tolvan Enfants, det faktum att Villalobos, när humungusklubben Fabric bad honom göra en mixskiva åt dem, fyllde albumet från början till slut med sina egna låtar – allt genomsyras av genial galenskap.

Det mest slående exemplet är dock tolvan Fizheuer zieheuer från 2006. Vid det laget var chilenaren visserligen redan känd för att vara lika snål med instrumenteringen i sina produktioner som generös med längden på dem, men i och med Fizheuer zieheuer tog han ändå konceptet bra mycket längre än vad någon ens vågat föreställa sig.

Fizheuer zieheuer består i grund och botten av ett ytterst basalt house-beat, runt vilket det flätats två överlappande brass-samplingar, norpade från någon obskyr, sydslovensk orkester. Det är egentligen allt. Det tar någon minut för låten att få upp farten, men därefter händer det inte särskilt mycket, bortsett från att det smetas på lite filter och effekter emellanåt.

Villalobos själv tyckte bevisligen att det lät grymt, eftersom han sprängfyllde tolvans a-sida så till den milda grad att han inte ens hade utrymme nog för att låta låten tona ut på ett snyggt sätt. Istället slutar den bara tvärt – tjopp, tjopp – och sedan fortsätter den lika hastigt och lustigt på b-sidan.

Men det räckte tydligen inte. Av någon orsak tog nämligen Villalobos det besynnerliga beslutet att kompromissa med ljudkvaliteten, så att han kunde klämma in ytterligare ett par minuter house-beat och slovenskt blås på vardera sidan.

Och resultatet är alltså Fizheuer zieheuer, en monstertolva som klockar in på drygt 37 minuter, under vilka det egentligen inte händer särskilt mycket.

Jag har dock CD-versionen. På den behövde ju Villalobos såklart vare sig klyva sitt monster eller kompromissa med ljudkvaliteten, men som för att försäkra sig om att galenskaperna inte blev lidande, valde han då att istället inkludera bonusspåret Fizbeast, en 35 minuter lång låt som är i stort sett identisk med Fizheuer zieheuer, bortsett från att brass-samplingarna är borttagna – låtens enda karaktäristiska inslag. Galet.

Det har spekulerats kring huruvida Fizheuer ziehuer inte är något annat än ett av Villalobos förvirrade studioexperiment, som skivbolaget bestämde sig för att ge ut, eller om det rent av är så att låten är ett stort skämt på godtrogna lyssnares bekostnad. Diskussionerna har delat in Villalobos fanskara i två kategorier: De som inte fattar något och avfärdar låten som pretentiöst knarkflum, och de som inte fattar något och i ren vördnad inför chilenarens genialiska galenskap bugar och bockar.

Jag tillhör den senare kategorin. Jag fattar ingenting, och jag älskar det.

Och medan jag med hustakt och blås i öronen lallade vidare genom avdelningens vita korridorer, tänkte jag: Klokare eller bara mer galen, det kan egentligen kvitta.

Två till tre gånger vikt pappersbit

Efter att ha joggat hyfsat regelbundet under några veckor tid, var jag i tillräckligt bra form för att under rundorna orka tänka på något annat än hur långt det var kvar, alternativt på allt det jag borde ha hunnit säga mina nära och kära. Och medan jag någorlunda taktfast joggade vidare med det rytmiska bultandet i mina öron, föll det sig naturligt att fundera på vad det egentligen var jag fann så fascinerande med den musik jag lyssnade på.

Jag tror att det var Robert Henke (bättre känd som Monolake) som sa att monoton musik kan sägas anta formen av ett tredimensionellt, fysiskt objekt. Han menar då att musik som upprepar vissa ljudsegment om och om igen låter lyssnaren uppfatta dessa ur liksom olika vinklar, på ungefär samma vis som man kan betrakta ett fysiskt objekt från olika håll genom att vrida och vända på det. Och det där är ju så jäkla smart och bra sagt, och jag önskar innerligen att jag själv kunde ta åt mig äran för det.

Jag tror dessutom att Henkes tanke delvis förklarar varför monoton musik är så effektiv när den samtidigt är sådär finslipat minimalistisk. Minimalistisk musik har nämligen precis samma förmåga – den låter lyssnaren vrida och vända.

Det där kan exemplifieras med två bitar vikt papper. Det ena är vikt vinkelrätt, två-tre gånger, det andra är vikt i olika vinklar, tio-femton gånger. Det första pappret representerar minimalismen, det andra något annat. Det första är Ludwig Mies van der Rohes Barcelona-stol, det andra är vilken rokoko-tårta som helst. Det första är Oscar Niemeyers domkyrka i Brasília, det andra är Antoni Gaudís monstruösa termitstack Sagrada Família.

Även om det första pappret förefaller vara enklare, ser det faktiskt annorlunda ut på ett oändligt antal olika vis beroende på ur vilken vinkel Du betraktar det. Det andra pappret, å andra sidan, ser kanske först mer komplext ut, men om Du vrider och vänder på det, inser Du snart att det ser ungefär likadant ut oavsett från vilket håll Du tittar på det. Följaktligen kan Du påverka hur det första pappret ser ut, medan det inte är möjligt med det andra. Därför ser också det första pappret annorlunda ut varje gång Du tittar på det, medan det andra alltid ser likadant ut.

Och alltså är minimalisk musik och monoton musik egentligen en och samma sak.

Ja, under mina febriga, förvirrade joggingturer framstod ju de här tankarna som aningen klyftigare än vad de gör nu, när min hjärna åter är syresatt, när några månader gått och jag fått lite perspektiv på saker och ting. Men jag tror fortfarande på att man ska vara väldigt försiktig med att avfärda det till synes enkla som just enkelt, som något platt, som något klart och uppenbart. Ibland är det nämligen precis tvärtom.

Plastikmans paranoida technoepos Consumed, Ricardo Villalobos påtagligt knarksargade husbest Fizheuer zieheuer, Thomas Brinkmanns asketiska dubgung Studio 1 – variationen och William Basinskis överjordiskt vackra hymn Watermusic II – det är fyra exempel från fyra olika genrer på minimalistiska, monotona mästerverk jag aldrig tröttnar på – aldrig, aldrig – trots deras extremt repetitiva och bedrägligt enkla natur.

Anledningen till att jag inte tröttnar på dem är däremot väldigt enkel: De låter annorlunda varje gång jag lyssnar på dem.