Klippta kanaler

Så hon och jag gick alltså skilda vägar – hon flyttade utomlands, till sol och värme och Shangri-tralla-la, medan jag valde det mindre exotiska alternativet och bosatte mig bland kvalstren på min väns dammiga linoleumgolv i en etta på Lappkärrsberget.

Den första tiden var jag ett hulkande emotionellt vrak, helt oförmögen att relatera till något utan att samtidigt associera till henne. Sa du Rom? Tänk när hon och jag var i Rom… Fisksätra? Där var vi en gång och hämtade en Billy-hylla vi köpt på Blocket. Melittafilter? Jag minns så väl när vi köpte melittafilter tillsammans för sista gången. ”Such great heights”? Det var ju hennes favoritlåt! ”Lay my love”? Ja, det var ju förstås också hennes favoritlåt…

Det var inte vackert.

Men då var fortfarande artister och album jag lyssnat på under en viss tid så intimt förenade med denna att jag inte kunde skilja dem åt. Music for the jilted generation var min blygsamt upproriska högstadietid. Second toughest in the infants var mina grå gymnasieår. Felix da Housecat var några förvirrade fyllemånader i London. Och så vidare. Och det blev såklart ett problem på Lappkärrsberget, eftersom min grymma fantasi inte kände några som helst gränser i den där masochistiska associationsleken. Till slut fanns det nästan inte något jag kunde lyssna på, utan att samtidigt vältra mig i tårvåt nostalgi.

Och så där kunde jag inte låta det fortsätta. Inte för att det var ett medvetet beslut, men till slut klippte jag i alla fall av de flesta kanalerna mellan musik och känsla (uteslutande input-kanaler).

Tjopp, tjopp.

Det var på tiden. Det hade redan gått för långt. Jag kunde komma på mig själv med att sitta och försöka droppa lämplig musik vid de mest bisarra tillfällen. Vilken skiva ska jag sätta på nu när hon sitter här och gråter? Vilken skiva spelar jag (mjukt i bakgrunden) nu när min bästa vän berättar att hans farbror dog i helgen? Jag fungerade liksom bakochfram. Som Nick Hornbys musikknarkande Rob Fleming – så urlakad på naturliga känslor att han måste slicka loss dem från vaxet och plasten i butikens backar.

Jag överdriver lite, men Du förstår poängen.

Men jag tror inte längre på att leta efter känslor i musik. Numera tror jag snarare på att bara lyssna, och sedan försöka förstå hur man reagerar och tänker och känner. Därför ser jag inte något problem med musik som inte förmedlar någon slags känsla, men däremot gör jag det med musik som inte framkallar någon slags reaktion. Jag tror nämligen att musik ger oss en chans att förstå, om så bara en mikroskopisk skärva, av den gränslösa värld vi bär inom oss. Och förstår gör man inte när man reducerar tonerna till ett känslomässigt stimuli, när man nöjer sig med att bli matad och underhållen.

Det innebär inte att jag inte tycker om att emellanåt bli just matad och underhållen. Jag tycker om det på samma vis som jag tycker om att gå på bio och låta Hollywood kräkas färgglada explosioner och stråkar över mig. Jag tycker om sådan film. Och jag tycker om sådan musik. Men jag brinner inte för den.

Nej, jag brinner för musik som får mig att reagera, som får mig att vilja tänka efter och försöka förstå. Det kan förefalla vara samma sak som ett känslomässigt stimuli. Men det är det inte.