Groove - Ysabel Arias

Look out weekend, cuz here I come

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Thu, 22 Jan 2009 23:21:00 +0000

Januari är lite av en "fyllnads månad". Det nya året tar sakta fart, vädret är något mitt i mellan, på TV visas det lite halvt trista galor stup i kvarten, och folket i städerna lunkar vidare som i en dimma. Däremot är det underbart när man ruskas om lite och det helt plötsligt finns en hel del att göra. Som denna helg i Sveriges framsida. Filmfestivalen har anlänt och den årliga ögonfesten kan börja.
Förutom ett enormt urval av filmer så bjuder Göteborgs Internationella Film Festival på en storslagen invigningsfest. Artister som Kleerup, El Perro Del Mar, José González, Looptroop Rockers, Midaircondo, och halva Justice samt många fler kommer att ljuda på Trädgårn' på fredag 23/1 med start kl 21. Har man råda att pröjsa de där 265 kr så kan man dansa natten lång med skönt filmfolk och diskutera årets skörd av filmer.

Även denna kväll så bjuds det på drum 'n' bass i form av Club Shambler på stabila båten Rio Rio nära Göteborgs finaste, Feskekörkan. Bassline Express, som vanligen kör d'n'b på studentradion på tisdagar, är med och håller i klubben. Passa på att dansa av dig alla dina demoner till tunga basgångar och penetrerande ljudvågor, från kl 22-04.

Ögonfesten fortsätter denna helg på några av gallerierna och konsthallarna i stan.

På 24ans Galleri på Bangatan 24D i Majorna huserar Alexander Arlbrandts verk, under namnet Den Abstrakta Vardagen. Utställningen har varit öppen sen 9/1 och håller på till 5/2. Utställningen har beskrivits följande "gatukonst korsat med abstrakta explosioner, kantade av Arlbrandts synder på världen idag". Öppet ons och fre kl 14-18, tors kl 11-18, lör kl 11-15.

Även på Andra Långgatans Galleri Bella pågår två utställningar, Sparks In The Dark och Fragment Disease, också med en smak av gatukonst.
Frank Marklund, som vi nämnt innan på bloggen (se inlägg Frank Marklund och Tony Hultqvist) ställer ut tillsammans med konstnären Johannes Lindgren. Som vi pratade med för att få en snabb inblick i utställningen, Fragment Disease. "Det är ett antal olika stilar i ett och samma rum från mig. Jag blir inspirerad av trasiga, kvaddade och misära mönster, som till exempel ett avtryck av fågelskit. Blandat och kombinerat av serietecknarkonst, gatukonst, industri och en gnutta traditionell".
Förutom utställningarna bjuds det på musik hela helgen, på fredag kl 21 med balkan/progg, lördag kl 21.30 med indie-rap i form av Smea och Prosperous och söndag kl 20 med jamsessions. Galleriet har annars öppet från kl 12-20 varje dag fram till 30/1.

Konsthallen har på lördag 24/1 vernissage för en utställning med fokus på Nordafrika. Konstnärerna Yto Barrada och Hala Elkoussy ställer ut samt Cinemateket i Tanger. Foton och videoverk i en salig blandning. Utställningen håller på fram till 24/1-5/4.

En händelserik helg för den kultursuktande hipstern. Jag ska ladda med att lyssna och kolla på Black Eyed Peas klassiska "Weekends".

Grammis '09 eller firmafest '09

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Wed, 07 Jan 2009 21:06:00 +0000

Ett nytt år börjar alltid med grammisgala, och det gör även 2009. Ikväll gick det av stapeln på Hovet och sändes i tv4 med Gry Forsell och Adam Alsing som värdinna och värd.
Kvällens första liveframträdande gjordes av ingen annan än Christian Walz, lite otippat, men kul. Han spelade "What's Your Name?" som känns lite som en Salem Al Fakir dänga. Väldigt chill, tills jag fick höra "I'm not a Flintstone, but I'll make your bed rock". Och sen började de dåliga replikerna hagla. Ok, "lame" faktorn på galan höjdes något. Och den fortsatte stiga lite ytterligare när Carolina Gynning springer in på scen i sin "fnittrig-blondin-kostym" och ska dela ut pris för årets manliga artist. Håkan Hellström kammar hem det och något berusad tar han emot priset samtidigt som han säger: " Jag trodde verkligen Kleerup skulle vinna, ni har ju..." Varpå publiken skrattar till och en kamera filmar Kleerup när han vänder sig bort lite försynt. Då undrar jag lite om det kanske inte är dags att sluta överdriva gratis drickat på galan?
Eller som när en lite salongsberusad Anna Ternheim ska ta emot sitt pris för årets album, och kör hela den där "jag har tyvärr inte förberett något" klyschan. Och det hela känns lite jobbigt att kolla på när hon inte vet vad hon ska säga, som när någon i klassen fick tunghäfta på en redovisning. För övrigt så såg Salem Al Fakir lite extra piffig ut i sin 20-tals stylade matiné look. Det blir direktör Fakir hädanefter.
Och varför skrek Joey Tempest så förbannat när han skulle dela ut årets hårdrock? kanske är en dum fråga med tanke på vad det är för kategori, men chilla Joey. Fler konstigheter under kvällen var "På Spåret" leken som Adam och Gry körde med Lasse Stefanz, kändes väldigt obekvämt. Eller Pluras tårtmetafor till årets nominerade i livekategorin. You lost me there, man!
Det var dock hejdlöst roligt att Kjerstin Dellert, som man även kan se på i "Stjärnorna på slottet", delade ut priset för årets nykomling. Som Kleerup vann. Och att se Kjerstin och Kleerup på samma scen kan inte bli annat än snurrigt.
Några av höjdpunkterna och som fick "lame" faktorn att minska något var ändå när Esbjörn Svensson Trio fick pris för årets jazz. Och då kan man tycka att de fick det enbart för att Esbjörn Svensson gick bort förra året. Men det vore helt befängt, för de gjorde och gör fortfarande riktigt bra musik. Det blev stående ovationer och tårar i publiken. Robyns framträdande ingjöt också lite hopp, riktigt bra och jag hade gärna kunnat se en hel timme med bara Robyn och Christian Falk spelandes på " Dream On". För sen gick det ganska så mycket nerför för galan.
E.M.D körde sista liveframträdandet, och det kude inte bli mer slätstruket. Som en av mina rumskamrater sa: "Det är som om katten (vårt husdjur) skulle ligga på soffan och en stor hårig spindel kommer in". Jag tyckte det var ganska så bra uttryckt. Och om det inte vore nog så vann E.M.D priset för årets låt som folk kunde ringa in och rösta på. Det hade varit kul att se Veronica Maggio ta hem det priset, även om hennes "Måndagsbarn" är något av en Larry Saunders rip-off.

Och varför envisas de med att knö ihop dans/hiphop/soul i en kategori? idioti.

Groovefest/PopZoo Luciavaka 12/12

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Mon, 22 Dec 2008 18:05:00 +0000

Inläggen på bloggen har varit lite som en torr vattenkälla, de har sinat. Så för att inte tråka ut med ord så förgyller vi med bilder istället den här gången. Festbilder från senaste releasefesten av sista numret för 2008. Ett nummer packat med godsaker, som lästes av folket som blev packade på den fullpackade båten. Festen huserade på Styrbord Babord i Göteborg. Förutom resident dj's DJ Alabama och Blenda-Lars, så spelade även Johan Lothsson, Henrik Strömberg, Gary Landström, och Ysabel Arias (jag) från Groove. Hästpojken fanns även på båten och Kleerup dök senare upp i discodimman. Det blev en fin kväll, njut av bildbevisen.

"Det här är MIN låt!"

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Fri, 21 Nov 2008 20:36:00 +0000

Så brukar min syster ofta skrika ute på dansgolvet, och det brukar bli mer än en gång. Det är ytterst roligt, jag kan inte annat än skratta och ryckas med i hennes extas när en av hennes favoritlåtar spelas. Och vilken underbar bekräftelse för den DJ som spelar. Jag hoppas jag också får uppleva det i framtiden, att få spela på en klubb och se hur glada peeps blir av att man spelar något de tycker om och blir glada av.

Jag har skrivit om Blenda och Blenda-Lars innan, nu har han och Monika "Demonika" Svensson startat sin eminenta DJ-kurs igen, och självklart är jag där och vill lära mig. Jag gick kursen för längesedan, någon gång under gymnasietiden, men hann bara med två tillfällen. Och eftersom kunskapen aldrig satte sig eller viljan inte riktigt fanns med i bilden, så är det nu ypperligt att försöka igen. Kursen startade 18/11 på JP Disco, en DJ-butik här i Göteborg. Och inte nog med att det var kursstart, TV4 var där och filmade. Jag försökte förgäves gömma mig ifrån kameran, men allt-i-allo journalisten ville ha med mig i inslaget. Så nu har jag varit med på nyheterna också, skönt att det var i en "feelgood" nyhet, och inget hemskt. Ni kan se inslaget här: http://anytime.tv4.se/webtv/?progId=684604&treeId=100722&renderingdepartment=2.757

Musikaliska minnen

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Mon, 17 Nov 2008 19:41:00 +0000

Diskuterade häromdagen med min mor om musikaliska minnen, dvs minnen där musik eller ljud lämnat ett lite djupare spår. Hon berättade om när jag som bebis satt på täcket och lyssnade på klassisk pianomusik, oftast Chopin. Och jag lyssnade spänt på varje ton. Det är kanske därför jag får så starka emotionella reaktioner när jag hör ett klassiskt pianostycke. Mitt allra starka och första minne är att jag runt fem eller sex års ålder satt fastklistrad framför MTV och såg på Yo! Raps. Det var då jag såg De La Soul för första gången. Deras video till " Me, Myself and I" är något av en milstolpe för mig, och efter den vart jag liksom inte densamma. Jag lyssnade inte så mycket på Chopin, utan jag blev frälst av hiphop. För kanske fem år sedan, så letade jag fram ett kassettband med The Four Tops, och då blev deras "Ain't No Woman (Like The One I Got) ett sådant märke i tiden, jag har alltid blivit matad med soul, men det var just den kvällen, som jag var riktigt redo för dess magi. Och nu känner jag mig mest bara lycklig av all musik, jag fortsätter att samla på mig och jag väntar på att ännu bli förtrollad och uppslukad.
Mitt senaste minne är inte så mycket musik, även om det kan tyckas så för mina öron, det var hans andetag. Ett andetag nära mitt öra som omvandlades till havet, och när jag var vid havet så kunde jag höra hans andetag. Det kommer för mig vara ett fint musikaliskt minne.

Fortsätt lyssna och känna därute, musik är livet.

On the air

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Sun, 26 Oct 2008 14:05:00 +0000

Cirkeln är väl sluten på sätt och vis. Jag studerade media i gymnasiet och huvudinriktningen på linjen de sista två åren var radio- och ljudmedier, och nu är jag tillbaka där.

Igår sände jag mitt första program på Göteborgs studentradio K103. Programmet heter SOUL LOVE, och är ett musikprogram där soul har huvudfokus. Som jag nämner i premiärprogrammet så har jag alltid haft ett särskilt förhållande till soul, en romans som är ständigt pågående. Därför valde jag namnet SOUL LOVE. Och vår slogan är kanske cheesy, men det kommer från hjärtat, "för kärleken i musiken och kärleken till musiken".

Så gillar du soul, funk, disco, r&b eller afro-beat, lyssna varje lördag klockan 20.00 till 21.00 på Göteborgs Studentradio K103. Ratta in 103,1 FM eller segla in på hemsidan och lyssna online.
Det är kul att få göra och sända radio igen, även om jag är något rostig i mina tekniska kunskaper så kommer det snabbt tillbaka, och jag tror jag kan ha hittat hem på sätt och vis.

It's the weekend

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Fri, 03 Oct 2008 09:17:00 +0000

Denna helgen är det mycket som händer i Göteborg, några av höjdpunkterna är Scratch 6 års jubileum på lördag. Det äger rum på Pustervik och det är dans som gäller. Resident djs Ayes One och Lövet, samt Raw Fusions Mad Mats och BamBam Sounsystem kommer köra så det kan inte bli annat än en svettig afto på dansgolvet. Och Jake från PTNC som jag skrivit om innan här på bloggen kommer hålla i ett sneakerkonvent, Got Kicks? Jag är pepp och tycker det är värt ett besök. Dörrarna öppnas kl 20 och är öppna till kl 03. 80 pix för en helkväll. Det har till och med jag råd med.

Andra höjdpunkter denna helg är Ollio och Scebs utställning samt vernissage i butiken Drift. Den lilla butiken finns på Värmlandsgatan 18, en sidogata till Andra Långgatan. Kan bli hur soft som helst. Utställningen pågår från 3 oktober till 6 november.

Och ikväll är det göteborgskt hiphopbesök i Come Clean Radio. Obnoxiuz och Gubb kommer att gästa radion från kl 18-19. Därefter blir det ett soft set musik av Mean Sista och Brotha Fred från kl 19-20. Två timmar av grym hiphop. Får hoppas nästa veckas show blir lika tight, då kommer jag spela en timme av 80- och 90-tals hiphop och r&b. Nostalgi på hög nivå.

Nu ska jag ta och göra mig redo för helgen. Precis som Rico Won sa: Don't you love how it goes down on the weekend!

Pumpa upp volymen

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Wed, 01 Oct 2008 21:22:00 +0000

Just nu pågår en hiphopturné riket runt, 2 New Days Of Hiphop, signerat Riksteatern. Alla element av hiphop finns representerade, rap, dj, breakdancing och graffiti. Det senare något mer skandalomsusat, men mer om det lite längre ner i texten.
Under två dagar fylls en del av staden med hiphop, det är workshops och livegraffiti, och två spektakulära shower, Passa Micken och Pump Up The Jam. Just nu befinner sig turnén i Norrland, men för ett tag sen, 21/9, befann sig festivalen i Göteborg.
Det blev ingen stor upplsutning, vilket var ganska sorgligt att bevittna eftersom det här ändå är Sveriges näst största stad. Ok, att söndag är betrakat som en vilodag, men kom igen! Sen var det kanske så att det var lite tight i spargrisen, långt till löning och den finansiella marknaden ser väl kanske inte så kry ut förövrigt. Så håll hårt om pengarna, men ska man unna sig något, så kan jag rekommendera att besöka festivalen.

Jag hade inte väntat mig särskilt mycket, och efter den oerhört stagnerande graffitidebatten på dagen så kändes det ganska likgiltigt. Men som tur var så hade jag gott sällskap och showen gav mig nytt hopp. Och min kärlek till hiphopkultur stärktes på nytt.

Pump Up The Jam är som en vitaminkick, en dansföreställning med helt makalösa talanger. So You Think You Can Prance kan slänga sig i väggen. Alla dansarna får chans att uttrycka sin egen stil och det är en salig blandning av break, jazz, afro, stepp. Jag kunde inte sitta still i stolen.
En viss måtta delaktighet krävdes av publiken i dansbattlet som tog plats efter showen. Då var det olika dansare utifrån som tävlade, priset var en spelkonsoll, men det kändes inte så viktigt. Det viktiga var dansen. Alla i publiken hade tillgång till olika röstkort och fick rösta efter varje omgång, inte så överraskande så tog en göteborgare hem vinsten. Anar en del lokalpatriotism i publiken.

Passa Micken är en liveshow med Tom Piha och Mackan Price. Och som berättarröst till sin show har de ingen annan än, Mats Nileskär. Den mannen skulle kunna läsa upp en innehållsförteckning i en bok om båtar och jag hade lyssnat febrilt.
Showen går igenom hiphophistoria och de olika förändringar som visat sig genom åren i musiken. Rapparna framför rhymes till några av deras favoriter. Oerhört genialiskt, jag vill se mer sånt här. Det var infotainment på hög nivå.

Tillbaka till "graffiti-gate" då. Göteborg är den enda staden på hela turnén som vägrar att tillåta att vare sig workshopen i graffiti eller livegraffiti skulle få utföras. Ett beslut som chefen för Kulturförvaltningen tog, och som hans chefer, de som styr i staden och till slut även de som styr i landet redan har tagit. Det är pengar, det är böter, det är straff, det är en kränkning, det leder bara till kriminalitet och droger osv. Istället för att bara ge en dålig bild av graffiti så belyser man inte det positiva, ett uttryck, en röst, en konstform. Jag tycker rädslan för det okända är alldeles för uppenbar, därför borde man låtit workshopen och livegraffitin ta plats i Göteborg. För att visa att det inte i grunden är något negativt. Och lagliga väggarna behövs. Självklart vill vi alla leva i en "Trygg, vacker stad", men det betyder inte att den behöver vara tråkig för det.

Lite intressant läsning i höstregnet: Policy för en trivsam stad fri från klotter och annan skadegörelse

Med lösmustasch på Söder

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Wed, 10 Sep 2008 14:01:00 +0000

Helgen kantades av äventyr i Stockholm med omnejd. Meningen med resan var att närvara vid en av mina goda vänners bröllop. Jag var på ett bröllop i somras, som var fint men som var lite för mycket. Over the top som man säger på finaste svenglish. Det här bröllopet var däremot väldigt intimt och fick en att tänka till. Jag har alltid varit anti allt det där som har med bröllop och äktenskap att göra, måste dock medge att efter det här så kanske det kan vara ganska fint. Och vilken reality check jag fick, damn, jag börjar bli vuxen, mina vänner börjar bli vuxna.
Fast jag gav knappast sken av detta när jag mötte upp en annan god vän på Café String, som för övrigt snart lär vara en av världens bästa poeter, watch out now! Vi gick runt på Söder och kikade i alla mysiga butiker som finns i vartannat hörn. Rätt på vi fick syn på ett par lösmustascher i en second hand affär. Självklart köpte vi oss varsin och spatserade stolt ut ur butiken med våra inköp. Resten är historia, det blev många blickar och en del leenden när vi gav oss ut i äkta Beastie Boys manér. Även om jag mest såg ut som min far, eller en tax, lite läskigt.
Det var oerhört kul att inse att jag kanske må vara vuxen till åldern, men icke till sinnet. Barnsligheten tar sig ingen ro.

Förutom lösmustaschäventyret och bröllopet så hann jag med att se en utställning på Kulturhuset. Being Mammy av multikonstnären Harold Offeh. En oerhört intressant utställning om steretyper som varieras med flera olika videoinstallationer och dockor utklädda som det hembiträde som skådespelerskan Hattie McDaniels är känd för att porträttera. Tankeväckande och samtidigt humoristiskt. Rekommenderas.

Om ni inte insett det än så finner ni en väldigt massa bra läsning i senaste Groove, däribland en recension om rapparen Majisterns, Parabolparadiset. Kika!

Super fly

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Mon, 25 Aug 2008 09:46:00 +0000

Jag har beef med en fluga som vägrar flyga ut ur mitt rum. En stor, fet fluga som surrar i mitt öra när jag sover och stör min sömn. Jag kan inte koncentrera mig och har nog stirrat mig blind på den, hur den gnider ihop sina små flugben och rättar till sina vingar. Jag vill gärna inte smälla tll den, utan släppa ut den. Men mitt tålamod börjar testas. Den surrar och flyger mot fönsterrutan, trots att ena fönstret är vidöppet. Och så här har det pågått hela helgen nu. Oerhört trivial beef, jag vet.

Frank Marklund och Tony Hultqvist på Galleri Bella

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Sun, 17 Aug 2008 10:46:00 +0000

Bild av Fredrik Cedervall

Yes, återigen vistas jag på Andra Långgatan, och man kan tycka att bloggen börjar bli lite av ett heligt tempel tillägnad just denna gata. Inte så konstigt däremot eftersom det alltid verkar hända något nytt och spännande här. Plus att den påminner mycket om mina framtida drömmars stad, Berlin. Så som sagt, har ni inte strosat på Göteborgs hipster gata nummer ett än så är det tillfälle för det nu.
På Galleri Bella i slutet av gatan hålls en delad utställning som konstnärerna Frank Marklund och Tony Hultqvist står bakom. Det var vernissage 8/8, och mitt i all Way Out West hysteri tog jag mig dit för en stunds betraktelse. Det var ett skönt inslag i festivalyran som fortfarande surrade i huvudet. Väl där möttes jag av en bunt med glada människor och musik, stämningen var mycket varm och familjär.

Tony Hultqvist, 24, uppvuxen i en stad utanför Uppsala men numera bosatt i Stockholm, har sysslat med grafisk design sedan 11 års ålder och jobbar just nu bl. a med Fair Magazine. Hans fotografier må vara få på Galleri Bella men ger ett gediget intryck, det är ett fint språk som förmedlas och den anonyma karaktären som porträtteras väcker min oerhörda nyfikenhet och jag vill se mer.
Jag ringde upp Tony för att stilla min nyfikenhet.
– Det ska föreställa mig, och hur jag lever mitt liv som diabetiker. Jag vill ge folk en tankeställare. Ta en kostymklädd karaktär som man kanske i vanliga fall ser i ett urbanskt mecka och slänga ut skogen. Vända på perspektivet och fråga sig vart man är på väg.

Den bästa responsen enligt Tony är när folk kollar undrande.
– Det finns en röd tråd i verken, de förklarar varandra. Man tror att man ska få budskapet direkt för att de innehåller element av grafisk form och reklam. Men det bästa är att se hur folk gapar och kliar sig på huvudet.

I den större delen av lokalen där Frank Marklunds verk huserar möts man av en flodvåg av detaljer och intryck. Det är en varierad utställning med verk i bläck och tusch, samt ett par skulpturer, och en litografi. Man dras väldigt fort in i en värld som färgas av en omättlig fantasi. Verken växer ju mer man står och observerar dem, och detaljrikedomen får en att upptäcka något nytt för varje ögonkast.

Jag besökte galleriet igen några dagar senare för att prata lite mer med Frank Erik Nicanor Marklund, 23. En ung och lovande konstnär från Östersund som bott i Göteborg i snart ett år.
– Städerna skiljer sig mycket, det är en helt annan miljö. Fast de är båda hamnstäder även om den ena ligger mitt i landet och så blåser det mycket.

Det är mycket djur och natur när man kollar på verken och läser på Franks blogg, han känns som ett naturbarn som gärna vistas mer under ytan än över, och han berättar stolt att han haft 50 baddagar denna sommar.
– Vatten är mitt element, säger han och ler.

Runt 16 till 17 års ålder hittade Frank en stil som han säger har eskalerat till en enhet. Vilken form uttrycket tar varierar sig gärna.
– Det är spontana intryck, inre visioner och bilder. Jag gräver i det undermedvetna och tar fram den sidan.

När vi börjar prata om skapandeprocessen så kommer det fram hur mycket själ som ligger bakom allt jobb.
– Jag äter lite, tar en kopp te, lyssnar på musik och sätter mig när och tecknar. Min dygnsrytm är helt skruvad, jag jobbar när andra sover och vice versa. Ett av verken som hänger här har tagit mellan 250 till 300 timmars arbete. Det varierar, och beror lite på vad som händer runt omkring en, och vad man behöver själv.

Drömmen är att kunna leva på konsten och Frank verkar ha bestämt sig.
– Det är nu, just nu. En chans, en grej att fokusera på.

Utställningen kommer att hålla på fram till 21/8, och Frank kommer att vara på Galleri Bella från 14-21 varje dag. Något som inte får missas.

The late late late late show

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Tue, 12 Aug 2008 06:49:00 +0000

Jag har varit alltför slö med uppdateringen nu, tänk vad några dagars semester kan göra. Dra ner en i underbart fördärv!
Mycket har hänt och jag ska försöka att få med allt i ett inte alltför långt inlägg.
Número uno, flytten. Det var slititgt värre, men värt alla skrubbsår och blåmärken. För nu bor jag i ett blommigt kollektiv med sju andra solrosor som lyser upp och förgyller vardagen. Det är skönt att som frilans inte vara helt ensam, lätt att man låser in sig och bara skriver, kikar fram lite då och då genom persiennerna, och sporadiskt äter någon smörgås. Icke då, nu fins det människor i huset som lever sina liv aktivt och parallellt med mitt, och jag trivs bra, och jag äter bra.

Número dos får då bli mitt välmående. För som det är nu så finner jag mig i ett tillstånd av lycka. Även om jag inte har ett välbetalt jobb eller någon karl så trivs jag i mitt solbruna skinn. Jag jagar glatt vidare efter jobb, jag går leendes själv på gator och torg och längtar inte efter att ingå i någon form av tvåsamhet. Och det är underbart. Skulle kunna säga att jag är på nytt förälskad i mig själv, och min familj samt vänner. Och den här kärlekshistorien lär nog aldrig ta slut.
På tal om kärlek, musik är ju det näst bästa. Och número tres i uppdateringen blir festivalen Way Out West. Jag trodde inte jag skulle lyckas ta mig dit, men det gjorde jag. Efter att de bokat Kelis kände jag att jag inte hade någon ursäkt längre för att inte gå. Så jag skrev upp mig som volontär eftersom ackreditering var extra svår att få i år. Tur nog fick jag jobba innan och efter själva festivalen, så jag kunde gå på alla spelningar jag hade planerat in.

Torsdagens klubbspelning var en bra start på festen, jag såg Petter med ett stort entourage live på Trädgår'n. Det var tjockt med folk utanför och inne i lokalen, och stämningen var på topp. Och det mest mysiga på kvällen var att promenera hem i regnet lyssnandes på Cannonball Adderley. Det är så man avslutar en sommarnatt!

På fredagen var det fullspäckat, jag kikade lite på Christian Kjellvander, Iron & Wine, Looptroop Rockers, Franz Ferdinand, Okkervil River, Sonic Youth, Sigur Rós, Broder Daniel och Buraka Som Sistema. Höjdpunkterna denna dag var isländska Sigur Rós och portugisiska Buraka Som Sistema. Båda akterna bjöd på en bra show, Sigur "hej-du-ger-mig-rysningar" Rós gav ett stilfullt och vackert intryck. Och Buraka Som Sistema fick ett helt tält att lyfta när de fick publiken att hoppa likt svettiga masajer och skaka loss som om det vore på Rios festival.

Efter fredagen var kroppen något mör, att stretcha är väldigt underskattat på festival, och lördagen skulle bjuda på mer fysisk aktivitet. Det blev Kelis, N.E.R.D, Li'l Kim och The Flaming Lips.
Kelis kom ut på scen lika söt som en karamell i sin rosa topp och bjöd på en svängig och soft show. N.E.R.D slog till som en orkan och alla sveptes med. Mina fötter fick en del rejäla stampningar och folk surfade i publiken trots förbudet. Tjejer suktade efter Pharell och det såg ut som det skulle bli en del groupie love för herrn lite senare.
Li'l Kim var wack. Jag trodde hon skulle ta oss tillbaka till hennes Junior M.A.F.I.A dagar, men det blev bara pannkaka. Playback och karaoke på andras låtar är ingen höjdare. Jag skrattade tyvärr åt och inte med henne. Som tur var räddade The Flaming Lips dagen. Som ett barn som upptäcker något alldeles nytt och formidabelt, fnittrade jag och fånlog mig igenom hela spelningen. Mina ögon var som två stora kristallkulor och mungiporna försökte nå skyarna. Det var ren och skär lycka förpackad i form av The Flaming Lips. Ett bra avslut på en bra festival. Jag väntar nyfiket på nästa års upplaga.

PTNC

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Tue, 22 Jul 2008 06:40:00 +0000

För några veckor sedan fick jag höra att en ny affär öppnat på Andra Långgatan, som för övrigt är en av stadens mest spännande och nyanserade gator, se inlägg "En sista dans". En polare hypade en skateshop som jag aldrig sett eller hört talas om innan. Sjukligt nyfiken som jag är så såg jag det genast som ett uppdrag att få veta mer. Jag gjorde en lite feg rekognisering och gick snabbt in och lika snabbt ut. Senare fick jag reda på att många gjorde exakt samma sak, utan att bli ett uns klokare gick jag ut och kom på mig själv med att inte ens veta vad namnet på affären var.

Namnet är PTNC, kort för Patience (tålamod).
– Något man lär sig genom skate, det krävs tålamod att sätta ett trick, förklarar Jake Lewis, 31. En "wood pusher" som andas skate.

Efter att ha haft lite kontakt via nätet, gick jag för att träffa Jake i hans affär. Utan att ha fått i sig sin obligatoriska morgonkaffe hade vi ett givande samtal om skate och livet i stora drag.
PTNC öppnade i slutet av februari tidigare i år, en skateshop som drivs av kärleken till skate. Med mottot "skateboarding by skateboarders".
– Det har alltid varit en dröm, jag kan skatta mig lycklig som har så gott stöd i form av min fru. Det tar mycket av min tid, och jag vill inte vara ifrån min familj för mycket.

Jake och hans fru fick för inte så längesedan tvillingar, och att ha tre barn fortfarande i blöjor och samtidigt driva en butik kräver en del, kan jag tänka mig. Låter kanske lite corny, men jag tycker det är beundransvärt med folk som inte ger upp sina drömmar. Och att ha människor runt omkring en som stödjer och uppmuntrar det. Det är häftigt.

2005 flyttade Jake från USA till Sverige, och han verkar trivas i Göteborg.
– Staden är grym, det är mycket storstad men med natur i mitten av allt. Som åkare ser man städer på ett sätt som byggarbetare, arkitekter kan relatera till. Man kollar på hur staden är konstruerad, och letar efter saker att åka på. Tyvärr verkar skatecommunityn i Göteborg svalnat, det är fortfarande inne och för vissa bara en modefluga, men en stark sammanhållning saknas.
Jake berättar om dagens läge samtidigt som han väver in en massa spännande anekdoter. Det är intressant och jag lyssnar med stor iver, tiden går fort och helt plötsligt har tre timmar gått.

Förhoppningen med PTNC är att stärka den skatekultur och communtiy som finns i Göteborg. Och Jake är en bra talesperson. Förutom att jobba med affären så kommer han även fokusera på distrubition, design och arrangemang. På PTNC bloggen kan ni hänga med om vad som händer.

PTNC kan bli en bra mötesplats för de som åker, vill åka eller som jag beundrar skate på håll. Har ni vägarna förbi eller är en van Andra Långgatan besökare så rekommenderar jag verkligen ett besök i PTNC.

Semester

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Tue, 22 Jul 2008 06:29:00 +0000

Nu blir det en veckas hedonism och egoism i Grekland, kanske inte Dionyssos style, bara Yssos style. Efter en lång tids saknad ska jag äntligen åter till mina rötter, ska bli oerhört kul att se all släkt igen, lär nog bli en del kindnyp. Och på fredag blir det bröllopsfest, kanske inte några krossade tallrikar, men mycket dans, och det kommer skrikas "Opa!" ända in på småtimmarna, ska försöka räkna hur många gånger. Vi kanske slår rekord. Jag har redan träningsvärk från helgens packande(ja, jag är i behov av träning)men jag anar att några timmar på stranden kan råda bot på det. Hörs igen om en vecka!

Ljuva migration

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Thu, 17 Jul 2008 21:13:00 +0000

Om det ändå vore enkelt att flytta, istället sitter jag och badar i ett hav av flyttlådor och grejer som jag kanske egentligen inte behöver. Men det är ju ändå självvalt, jag flyr inte, jag påbörjar något nytt. Jag har svårt att föreställa mig vad som ska resultera i denna handling, men jag är angelägen och jag hoppas på det bästa nu när jag dyker in i en oviss framtid. Dags för ett nytt kapitel.

Introt till tv-serien The Jeffersons summerar det hela ganska bra. Moving on up!

Dagarna som går

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Thu, 10 Jul 2008 07:03:00 +0000

Senaste dagarna har inneburit en del skrivande. Jag har försökt få ett manuskript till en bok på pränt, har skrivi lite sporadiskt under ett år snart. Så häromdagen fick jag ner ännu ett halvt kapitel, och jag kände mig väldigt effektiv.

Igår var inte någon dag av effektivitet eller aktivitet, jag var strandad på min bäddsoffa med två väldigt roliga killar, Bret McKenzie och Jemaine Clement, även kända som Flight Of The Conchords. Nyazeeländarna som gör något som kan beskrivas som digi-folk parodi. Har ni missat HBO serien som sänds på SVT så får ni allt bakläxa! Det är nog det roligaste som hänt sedan the Office UK. Är ni lite småtöntiga och älskar popkultur, så kommer ni garva nonstop. Jag frossade i tolv avsnitt igår, och kan lätt tänkas se dem flera gånger om. Kolla gärna också in filmen Eagle vs. Shark, där Jemaine Clement är med och gör en oerhört bra prestation.

En färgrik sommar

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Thu, 03 Jul 2008 06:53:00 +0000

Igår var jag på Colors, årets sommarklubb på Nefertiti Jazz Club i Göteborg. Mattias Lundin, 31 år, är mannen som står bakom klubben. DJ, men även grafisk designer under namnet Ink Graphix visade han upp några av sina alster på uteserveringen, tryck på canvas med bland annat Looptroops skivomslag. Ink Graphix står bakom de flesta av svensk hiphopscover art, förutom Looptroop så har Mattias designat omslag för bland annat Timbuktu, Pst Q och Organism 12.

Looptroop Rockers gästade kvällen och medgav senare på scen att de skulle spela på årets Way Out West. Uppträdandet drog igång lite sent, men som sagt, man kan ju inte direkt stressa konstnärer. De gör oftast allt i sin egen takt. Tyvärr var jag tvungen att gå mitt i klassikern "Long Arm Of The Law" eftersom spårvagnen inte går så sent på en vardag. Men stämningen var varm (bokstavligen) och det blev väldigt svettigt. Högtrycket var minst sagt på dansgolvet och inte ute.

Colors är en lite säregen klubb eftersom den har en färg som dresscode vid varje tillfälle, igår var det gult. Det blev några kommentarer om påsk, men det var ganska kul att se hur utstuderade outfits vissa bar. Såklart slog Promoe alla med bravur med sin helgula jumpsuit.
Colors kommer även gästas av bland annat svenska soulsångaren Melo, välnoterade dj:n Diplo, och franska electrolabeln Ed Banger.

En sista dans

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Mon, 30 Jun 2008 08:18:00 +0000

Nu har Blenda stängt. Skivbutiken på Andra Långgatan i Göteborg som fungerat som en instutition för musiknördar och inte minst hiphop heads här på västkusten. Jag kommer ihåg att det tog mig flera gånger innan jag vågade sätta min fot i butiken. Jag gick alltid förbi och hänfördes av alla skivor och skivspelare i fönstret. Alla dj:s och entusiaster som hängde där var coola. Till slut gick jag in en dag och jag har inte slutat gå in efter det. Tyvärr blev sista gången i fredags, då det hölls en avskedsfest i butiken. Det var fullt av människor, de flesta var där för att säga farväl, andra var där för sällskapet och musiken. Det spelade ingen roll vilken anledning man hade att vara där egentligen, bara man var där. För de som helt missat att besöka Blenda under åren har verkligen gått miste om något, och det är synd att bra skivbutiker måste stänga igen på grund av att allt mindre köper skivor. Och trots den teknologiska framfarten så kommer vinylen alltid vara helig, i min mening. Helig är även Blenda-Lars, mannen bakom Blenda. Det sägs att Blenda kanske kommer illbaka i ny form, på något sätt. Vi får se. Följ utvecklingen på Blenda-Lars blogg.

När du skulle dumpa mig

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Thu, 26 Jun 2008 18:08:00 +0000

Alla har vi väl fått erfara denna bitterljuva sötma, som är förhållande. Denna tvåsamhet som hela vårat samfund bygger på och som hyllas vart man än vänder. Och visst är det fint, men ibland är det bara skit. Precis som när man sörjer någons bortgång så speglas även de fem stegen av sorg musikaliskt, till exempel i ens playlist i iTunes. Så här kan det se ut:

Förnekelse

I Was Made For You She & Him
"Jag älskar ju honom, trots allt".

Ilska

The Best Thing You Ever Had Candi Staton
"Jag tänker inte ta någon skit! Skyll dig själv".

Förhandling

In Love With You Erykah Badu ft. Stephen Marley
"Det ordnar sig, kärleken är stark, vi kan jobba oss igenom det här".

Forever Little Dragon
"Jag vet varken ut eller in".

Depression

Stressed Out A Tribe Called Quest ft. Faith Evans
"Grubbel, grubbel".

Chasing Pavements Adele
"Det ser mörkt ut".

Dumpa Mig Veronica Maggio
"Ångest".

Acceptans

Bag Lady Erykah Badu
"Ta tag i dig själv. Han får älska dig trots allt baggage, annars kan det kvitta".

I Feel Electric Rubies
"Eureka! Du klarar dig alldeles själv".

Electric Feel MGMT
"Frihet!"

Ps. Favoritsyssla för tillfället: lyssna på musik och vara disträ på spårvagnar.

"Go out with a BANG!"

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Mon, 16 Jun 2008 12:09:00 +0000

Europavox sista festivalkväll var blandad. Jag var nog redan halvägs hem i mitt huvud, men jag var fortfarande kvar i en regnig fransk småstadsidyll. Och inte blev jag mättare, mitt första riktiga mål på länge åt jag på Schiphol flygplats i Amsterdam dagen därpå, så det blev mer croissants och skamlig snabbmat. Höjdpunkterna den 7/6 var helt klart Taxi! Taxi! och finska Disco Ensemble, tyvärr var franska Camille inte vad jag väntat. Jag började redan tidigt jämföra musiken med The Real Group och fastnade i doo-wop träsket. Kanske en annan gång, Camille.
Therese pratade med tjejerna i Taxi! Taxi! tidigare den dagen, förhoppningsvis får vi läsa mer om deras möte i ett framtida nummer av Groove. Deras spelning var makalös, fransmännen var helt tagna och vägrade låta dem lämna scenen utan extranummer. Det var en konstig stolthet som infann sig i att vara svensk, det var blågult guld indeed.

Disco Ensemble

Disco Ensemble spelade på en lite mindre, men desto mysigare scen. Det nostalgiska, sammetsröda "cirkustältet" var fullt av dansglada människor. Killarna hade utlovat mycket ös när jag pratade med dem och de höll varenda ord. Det var pannband och mer galna moves än MC Hammer. Jag är defintivt ett fan. Ta chansen och se dem spela på Augustibuller den 31 juli till den 2 augusti.

Något helt annat

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Tue, 10 Jun 2008 21:29:00 +0000

Janelle Monaé, Diddy's nya förvärv och Bad Boy's nyaste musikhopp. Måste säga att trots den flashiga skivbolagsdirektören så är jag helt såld på Janelle Monae, hon är en annorlunda amerikansk kvinnlig artist. Musiken är helt olikt något annat jag hört innan. Det är en grym fusion av olika stilar, påminner mycket om Gnarls Barkley. Och så är det coolt att hon ser ut lite som en kvinnlig version av Little Richard.

Belgisk jiggy, grekisk funk-hop, och engelsk kvickhet

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Tue, 10 Jun 2008 20:07:00 +0000

Fredagen var fortsatt regnig och molnig, men huvudet var inte lika dimmigt. Alarmet på mobilen ringde och jag tvingade mig upp i ett ganska så kallt men fräscht hotellrum. Efter att ha smällt i sig croissant och även en choklad variant, pain du chocolat som hotellet bjöd på, var det dags att dra sig till festivalområdet. Tyvärr hade jag packat helt fel kläder, det var många söta toppar och kjolar samt tights som aldrig fick se dagens ljus. Istället gick jag i samma par jeans och två tröjor, men det är väl sånt som hör till festival. Man är ju faktiskt ändå där för musiken.

James Deano

Första intervjun för dagen var med belgiska jiggy-rapparen James Deano. Till min förvåning så behövdes det en tolk eftersom han inte kunde så mycket engelska. Jag tog för givet att en europeisk rappare kunde engelska, my bad. Så jag fick hjälp av Jeróme, tolk och även sk. turnéproducent. Han berättade att han vistades mycket i Sverige och kunde därför säga en del fraser som till exempel, "kan du hjälpa mig att sätta ihop min Ikea stol?" Jag försökte hålla mig för skratt, tills efter intervjun då ett och annat garv kom. Och fortfarande gör.

Pennan glöd hela dagen, för kort därpå fick jag springa vidare till gruppintervjun med UK duon Dan Le Sac VS Scroobius Pip. Två sarkastiska och vitsiga engelsmän, en kort och rultig, och en lång och smal. Dan Le Sac med sin bakgrund i elektronisk musik och Scroobius Pip som spoken word emcee, en skön mix.
Under samtalet skrev jag som en rabies smittad apa tills Dan Le Sac yttrade: And what about Sweden, we haven't heard from you yet? då insåg jag att det hade varit gött med diktafonen i den stunden. Vi pratade engelsk hiphop, politik, bandnamn och image. Lite senare fick jag även se dem spela live vilket var en angenäm överraskning, jag kommer definitivt lyssna in mig vidare på deras musik.

Cast-A-Blast Soundsystem

Greklands bidrag till festivalen var också en rolig överraskning, Cast-A-Blast Soundsystem, en kvartett i vanliga fall men här en trio eftersom fjärde medlemmen låg sjuk hemma. Spelningen blev kort för schemat var tight, men de lämnade scenen med publiken skrikande efter mer. Jag träffade dem backstage i ett litet omklädningsrum. Jag fick reda på att det var ett indiebolag i grunden som även hade ett soundsystem, det var inspirerande att höra hur de gjorde allt själva, verkligen musik på gräsrotsnivå. Pionjärer i ett land som mest bara lyssnar på folkmusik eller poppiga schlagers.
Kvällen på den mindre scenen var i en lite lugnare ton med temat "folk night". Jag missade tyvärr ganska mycket av det, och när jag väl tog mig dit så hade jag redan börjat bli dåsig. Då var det bara att traska tillbaka till hotellet igen, sparka av sig kicksen och slå sängen med den trötta kroppen och kurrande magen. För tydligen finns det inget annat än vin och kött i Frankrike. Synd om en icke köttätare och absolutist som mig själv. Så det fick bli sallad och fiskburgare hos den franska varianten av de "gyllene bågarna", skammen känns tung bara jag tänker på det.

C'est bizarre!

Invasion av intryck

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Fri, 06 Jun 2008 14:30:00 +0000

Det känns lite overkligt att vara här, i ett regnigt och gråmulet Clermont-Ferrand. Men en färgstark festival som Europavox väger ändå upp de svenska soltimmarna vi missar. Vi, jag och Therese, ankom igår på eftermiddagen med tåget från Paris. Det tog fyra timmar och kändes som en evighet på ett alltför svajande tåg, som för övrigt hade en oerhört stylish konduktör. Jag vet inte om lila skjorta och lila slips riktigt skulle gå hem hos SJ. Resan från Sverige var omtumlande med tanke på min rädsla att flyga, men fobin var nästan som bortglömd på grund av den uteblivande sömnen. Sömnen och den kurrande magen fick vänta lite ytterligare för vi kastades in i festivalvågen direkt. Det var presskonferenser och intima ansikte mot ansikte intervjuer, bland annat med söta franska duon Cocoon, electroguden Yuksek och rumänska indiekungarna The Amsterdams. Sistnämnda hann vi även se spela live innan vi mötte upp dem i deras omklädningsrum. Kvällens höjdpunkt var nog ända att dansa nonstop till ljudvågorna Yuksek genererade. Efter det tog vi oss till hotellet i våra blöta sockor och tog äntligen ut vår välförtjänta vila. Invasionen av intryck fortsätter att komma, och mer blir det här på bloggen.

Tills dess, au revoir.

Min andra

noreply@blogger.com (Ysabel Arias) — Sat, 31 May 2008 08:16:00 +0000

Europavox i Frankrike blir mina andra festival jag går på. En festival som äger rum i staden Clermont-Ferrand, som med väldigt anrik och äldre historia ska vara en spännande stad. Vi får se om det stämmer!
Festivalen är inne på sin tredje omgång, starten var den 29:e maj och festen pågår fram till och med den 7:e juni. Den 5:e juni landar jag och skribenten, Therese Ahlberg, på fransk mark. För att upptäcka ny musik som Europa har att erbjuda, genom spelningar, seminarier och showcases. Väldigt städat. Tyvärr missar vi nästan en hel vecka av bra musik, då Gentleman tillsammans med The Far East Band och Wax Tailor spelar. Det är några av de få jag känner till sedan innan som spelar. Jag var väldigt nyfiken på en belgisk rappare, Baloji, men får vänta till något annat tillfälle att se honom.
Det är väldigt många länder representerade i festivalen, även om Östeuropa är lite för underrepresenterat. Ingen eurovision direkt. Många av akterna kommer såklart från Frankrike, och det är ett bra tillfälle för fransmännen att göra reklam för sin musik. Yuksek, Camille och Cocoon är några. Taxi Taxi! är de som reppar Sverige, och så grymt, nästan så man blir lite stolt.
Så håll utkik efter mer om Europavox vistelsen här på bloggen. Jag är pepp!