Har du det, då vet du också hur Agent Side Grinder låter, en trio som säger sig vilja låta som en konstant upprepning av varningssignalen för tunnelbanans dörrar – en komprimering av två års resor till och från jobbet.
    På den självbetitlade debuten smälter Peter Fristedts frenetiskt loopande rullbandscollage samman med Johans Langes syntmelodier och Kristoffer Grips febrigt mässande sång. Resultatet är en elektrisk fusion av industri, driven EBM och poppig synt, som samtidigt smidigt undviker att fångas i sin egen uttrycksform.
    – Elektroniken i sig har inget egenvärde för oss, menar Kristoffer, utan den är bara ett sätt att få fram låtar och känslor. Vi använder den som ett ramverk, som vi kan improvisera kring. I det avseendet fungerar vi väl egentligen mer som ett jazzband, för väldigt mycket är improviserat, och skivan är till stor del inspelad live.
    Agent Side Grinders betoning på improvisation och ingivelse är inte särskilt förvånande, med tanke på den liksom darrande nerv som löper som en rödglödande tråd genom debutalbumet. Detta går också igen i den vikt de lägger vid liveframträdandet.
    – Allt ska spelas live, säger Peter. Vi har inget förinspelat. Vi har en trummaskin vi kör igång då och då, det är allt.
    – Det handlar om att komma in i någon slags trance, säger Kristoffer. Om att öppna upp luckorna. För mig är scenen verkligen det viktiga med bandet. Det skulle inte vara någon vits med att göra låtar om man inte skulle framträda. Då skulle den där nerven gå förlorad. Och det är ju för den man gör det här.