Baserat på piano och akustisk gitarr skapar Jonna Lee vackra popmelodier. Förra året kom hennes debutplatta 10 pieces, 10 bruises och nu släpps This war EP. En mulen höstdag har jag hittat till Grammofonstudion i Göteborg för att träffa Jonna innan hon ska spela i P3 Live Session. Vi sitter i ett halvdunkelt rum med en massa mixerbord, och någonstans i samma byggnad spelar Timo Räisänen in.
    Jonna ser med glädje fram emot att få spela senare. Hon förklarar att live är det forum som är viktigast för henne.
    – Det är så oförvanskat. När man gör en skiva experimenteras det i studion, men live får man se artistens sanna jag.
    På studiofronten är det mycket nytt, Jonna har redan material till nästa och nästnästa skiva. Enligt planerna kommer det en ny fullängdare redan i vår. Tanken var att det skulle bli ett album nu, men det blev en EP först för att få plats med allt hon vill släppa. Jonna tror att man nu skulle kunna ta upp kulturen som var förr, när band kunde ge ut tre plattor om året. Hon ser det bara som en bonus för en lyssnare om man får höra mycket musik.
    – Sedan kan det vara skönt ibland att få andrum, så man kanske inte ska terrorisera folk genom att släppa skivor hela tiden!
    Jonnas musikaliska karriär började redan i tonåren, då hon tillsammans med en annan tjej gav ut en skiva. Den beskriver hon som en produkt av någon helt annan än henne själv. Uppväxten var mindre bra och trivselfaktorn hemma på landet låg, och efter att den där plattan släppts fick hon nog.
    – Jag sade till mamma att jag skulle vara borta i fyra dagar, drog till London och kom aldrig tillbaka. Jag hänger fortfarande där så mycket jag kan, men det har blivit så dyrt. Dessutom har jag jobb och vänner och studio i Stockholm nu, och fästman framför allt.
    När det för några sekunder blir tyst hörs knarr från skinnsoffan vi sitter i. Plötsligt öppnas en dörr och Detektivbyrån smyger förbi, ätandes på kakor och bullar, för att i ett annat rum bli intervjuade av P3.
    Min nyfikenhet fastnade på namnet Annika Norlin i debutskivans tacklista, vilket jag givetvis inte kan låta bli att fråga om. Då får jag veta att Annika skrev biografin till nämnda skiva, och att de ligger på samma skivbolag. De har stött på varandra och Jonna ska spela på hennes releasefest.
    – Vi är arbetskamrater kan man säga. Och alla på Razzia är som en familj.
    Det står på Jonnas myspace att musiken var hennes tillflykt under uppväxten. När jag frågar om det funderar hon en stund. Ingen i hennes familj spelade musik, så det var hennes grej som ingen annan fick vara med och dela. Till skillnad mot nu, då Jonna är väldigt öppen. Hon säger att hon föredrar det framför att folk får en felaktig bild av henne.
    – EP:n är väldigt självbiografisk. Min första skiva handlade mest om andra. På EP:n tror jag att jag sjunger "jag, jag, jag" hela tiden, haha, och jag gillar det. Det känns självutlämnande, men bra.
    När intervjun är över sätter vi oss och fikar och pratar om allt från översvämmade källare till hästar. Efter viss väntan är det dags för Jonna att visa sitt sanna jag. Kompad av sin "partner in crime" vid pianot spelar hon gitarr och ibland munspel. Hon skrattar bort att hon glömt koppla in gitarren till första låten med "tur att det var en pianobaserad låt" och berättar glatt att hon spillt mat på sina jeans hela dagen. Vi får höra två låtar från den kommande fullängdaren, och känslan av glädje de för med sig lovar gott.