– Vi hade hållit på länge, länge, länge i studion och kört fullständigt fast. Så en dag släpade jag med mig en gammal Yamaha DX7:a och då lossnade det.
    Jonathan Johansson har rast på jobbet, ett boende för hemlösa, och berättar på telefon varför hans nya musik låter som den gör. Synten som han tog med till inspelningen färgade av sig på hela skivan.
    – Ja, jag skyller på synten, den är ju ändå från 80-talet.
    Det är hans andra fullängdare, den första heter Ok, ge mig timmarna, och finns inte att få tag på längre.
Känns den nya skivan som en omstart från noll?
    – Ja. Det är nu det händer på riktigt. Den förra skivan var väldigt nyttig, jag lärde mig mycket och eftersom det inte blev ett break då så har jag fått trampa vatten och mogna för att kunna göra riktigt bra grejer nu.
    Jonathan Johansson beskriver Ok, ge mig timmarna som en klassisk indiegitarrplatta, om ungdomsångest. Nu utgörs det musikaliska fundamentet av syntar och trummor.
    Då hette kompbandet Hjältar. Sedan dess har ett par medlemmar hoppat av, däribland gitarristen Emil Svanängen, mer känd som Loney, Dear och lika många har tillkommit. Den nya trummisen Johan Eckeborn har agerat producent och har tillsammans med Jonathan utgjort kärnan under inspelningen.
När jag lyssnar på din musik får jag känslan av att texterna är väldigt viktiga för dig?
    – Det är dom verkligen. Jag har arbetat länge för att få rätt anslag, känsla i dom. Dom hänger ihop, det är ett väldigt tematiskt album.
På vilket sätt?
    – Det finns en undergångstematik som smugit sig in. En allmän känsla av att vi håller på att paja det här stället, samtidigt som det finns en andlig dimension. Texterna handlar väldigt mycket om mänsklig oförmåga till allt möjligt.
Finns det något hopp i låtarna?
    – Ja, det finns mycket rytm, mycket ljus i musiken, så jag tror att eftersmaken kommer vara hoppfull, även fast texterna är ganska svarta.
    Jonathan Johansson är uppväxt i en religiös miljö i Malmö. Bakgrunden inom kyrkan har bidragit till att musiken blivit ett självklart inslag i hans liv och givit honom andra perspektiv.
    – Kluvenheten som det innebär att ha en fot i en postmodern tid och den andra i en frikyrka är en ganska krånglig ekvation att få ihop. Kampen däremellan har betytt mycket för vad man grubblar på och skriver om.
Känner du samhörighet med andra band som har en tydlig religiös prägel?
    – Nej. Bär man på en ambition att vara konstnär eller musiker ska man vara trogen det man själv vill behandla. Det finns en del åsikter i kyrkan att man ska ge sitt konstnärskap åt saken men för mig är det inte rätt väg att gå. Jag är inte ute på ett missionståg, jag skriver bara om min verklighet.
    Jonathan Johansson gillar inte plakatkonst, vare sig det handlar om politik eller religion.
    – För mig är det ingen skillnad mellan The (International) Noise Conspiracy och ett kristet missionsband. Dom skulle lika gärna kunna gå och dela ut pamfletter på tunnelbanan, det är inget jag går igång på.
Men var går gränsen mellan personligt politiska texter och när det blir för mycket?
    – Jag har inget klart svar på det, jag tror att man känner det när någon gjort någonting och åsikterna tar över. Om man pratar om Bob Dylan och hans låt Masters of war så är ju det en oerhört politisk låt som uppviglar en massa känslor och ger uttryck för en enorm vrede över sakers tillstånd men den får inte mig att tänka på… Lars Ohly, säger Jonathan och skrattar.